Min kamp för att vara bäst — var den värd priset?
Reflexioner av en olympisk löparstjärna
I ÅRATAL hade jag drömt om detta ögonblick — att få tävla i de olympiska spelen. Det var lördagen den 17 oktober 1964, den åttonde dagen av spelen i Tokyo.
Alla de 75.000 platserna i stadion var fyllda. Tokyos gator verkade övergivna — praktiskt taget varje människa satt framför en TV-apparat. Tiden var inne för finalerna i 200-metersloppet.
Jag ställde mig vid startblocken tillsammans med sju andra sprinterlöpare. Var och en av oss hade klarat de försöksheat som hade löpts de föregående dagarna. På denna sträcka var vi de snabbaste människorna i världen.
Trycket var nästan outhärdligt, och det var inte bara de millioner människor som såg på som gjorde att det var så. Det var också nationalismen. Spelen visade sig bli en enda stor tävling mellan ryssarna och amerikanerna. Dagliga jämförelser av de medaljer som vunnits av vardera landet spreds snabbt över världen. Våra skolor, borgmästare, guvernörer och till och med presidenten hade sänt telegram som uppmanade oss att komma ihåg att vi tävlade för vårt land och att vårt land är bäst.
Tidningarna utsatte oss också för tryck, i det man räknade de medaljer som man menade att vi skulle vinna. De fick det att verka som om seger var en fråga om liv eller död, som om landet skulle förlora äran om vi förlorade. Ja, Kokichi Tsuburaya, den japanske maratonlöparen, begick självmord sedan han förlorat. Han efterlämnade ett brev, där han ursäktade sig för att han ”svikit” sitt land.
Därför började jag tänka: ”Jag kan inte svika mitt land. Jag kan inte se dem därhemma i ögonen, om jag förlorar.” Jag var världsrekordhållare på 200 meter, och därför förväntade de att jag skulle vinna.
Svarta som sökte en identitet utövade också ett tryck. Jag fick ofta höra hur andra svarta hade förlorat och svikit vårt folk. Så nu måste jag vinna för Amerikas svarta. Andra svarta utövade i stället påtryckningar för att vi skulle bojkotta de olympiska spelen och visa Amerika att det inte kunde vinna utan oss svarta.
Men mest tänkte jag på min familj och mina vänner. Jag ville inte göra dem generade. Jag var deras hjälte. De understödde mig; de hejade på mig. När jag vann, vann de. När jag förlorade, förlorade de. Du kanske förstår detta bättre, om jag berättar en del om min bakgrund.
Vägen till berömmelse
Jag växte upp i Detroit som det nionde av elva barn. Så länge som jag kan minnas levde mamma och pappa åtskils. Mamma arbetade långa arbetsdagar med hushållsarbete för att försöka försörja oss.
Jag höll alltid på med idrott. Eftersom jag hade svårt för att läsa och skriva, betydde det något för mig att kunna springa snabbast i kvarteret eller vara den bäste spelaren. Det var något som hjälpte mig fram i livet.
I läroverket fick jag nästan genast bra resultat i idrott. Under tre år — 1959, 1960 och 1961 — var jag med i ett idrottslag som tagits ut bland elever i alla läroverk i Förenta staterna. Löpning 220 yards var min specialitet. Jag blev också uttagen till de allamerikanska lagen i amerikansk fotboll och basketball i två år.
Under vanliga omständigheter skulle universitetsutbildning inte ha varit att tänka på för mig. Men nu började en del universitet bjuda över varandra för mina tjänster. Jag reste till åtskilliga universitet runt om i Förenta staterna, och de försökte locka mig med gåvor. Trots min familjs fattigdom kunde jag därför ha pengar på fickan och till och med köra en Cadillac! Jag fick mitt körkort i en restaurang — utan att ens genomgå några prov! Ett av de närbelägna universitet som försökte värva mig ordnade med detta.
Jag valde emellertid att bege mig till Arizona State University, och jag vann snabbt världsberömmelse som löpare. Under mitt andra år slog jag världsrekord på sträckan 220 yards. Världens ledande män ville träffa mig och skaka hand med mig. I Moskva träffade jag Nikita Krusjtjev. Men allt detta — ryktbarheten och resorna runt om i världen för att ställa upp i löpningstävlingar — tycktes overkligt för mig.
Vid universitetet fick jag vissa förmåner helt enkelt på grund av att jag var en snabb löpare. Somliga överhopade mig med gåvor — ”sugar daddies” kallade idrottsmännen dessa personer. Därför hade jag alltid pengar, nya kläder och en bil. Jag brukade ofta sända hem pengar för att hjälpa andra medlemmar av min familj. Jag tyckte om förmånerna och uppmärksamheten, men jag visste att det inte var tillbörligt; det antogs att vi skulle vara obetalda amatörer. Men det var på det här sättet det var.
Orättvisa realiteter
Fastän jag fick erkännande på grund av mina förmågor, hade jag bara månaden innan jag kom till Tokyo blivit utkörd från ett motell i södra Förenta staterna bara därför att jag var svart. Värdinnan skrek åt mig: ”Här tar vi inte emot sådana som du!” Det var sent, och allt jag ville ha var en plats att sova på.
Ungefär samtidigt mördade vita människor tre arbetare inom medborgarrättsrörelsen i Mississippi. Hundar hetsades mot svarta i Södern bara därför att de sökte bättre utbildning. Men mina resor i världen övertygade mig om att det finns orättvisor överallt. I andra länder var personliga friheter, som jag tog för givna i Förenta staterna, strängt begränsade.
Jag hade verkligen medkänsla med lidande människor, men vad kunde jag göra? Jag insåg att problemet i Förenta staterna inte bara var ett rasproblem. När svarta hade makten, behandlade de ibland andra svarta precis lika illa som de vita gjorde. Vanligt sunt förnuft sade mig att det i själva verket inte var någonting alls jag kunde göra, och därför beslöt jag att jag inte skulle riskera mina framtidsutsikter genom att bli inblandad.
För mig gick allting bra på den tiden. När jag var pojke, var vi så fattiga att jag fick gå till sängs hungrig om kvällarna, och jag ville inte att det skulle bli så mera. Därför lärde jag mig att vara det väluppfostrade och beskedliga slags människa som systemet tyckte om. Andra sade ofta till mig: ”Om du bara vinner i olympiaden, så kommer du inte att behöva ha några bekymmer. Något stort företag kommer att anställa dig därför att du har vunnit i olympiaden.” Så jag ville helt enkelt undvika svårigheter och vinna i Tokyo.
Somliga säger att jag var ”född till löpare”, ”den smidigaste sprintern sedan Jesse Owens var som bäst”. Men du skall veta att jag arbetade hårt för att utveckla min förmåga. Det var en kamp för att bli bäst. Men om segern i olympiaden skulle göra för mig det som människor sade, då menade jag att det var värt priset.
Jag har aldrig känt ett så stort tryck i mitt liv som när vi ställde upp oss vid startblocken i finalen i de olympiska spelen.
Slutresultatet
Jag böjde mig ner vid startblocken på sjunde delbanan. Min strategi var att komma ut främst innan vi nådde kurvan och förmå de andra att kämpa efter mig för att de skulle anstränga sig litet mera. Det är nämligen så att om man inte löper avspänt, kan man inte göra sitt bästa.
Startern ropade: ”På era platser. Färdiga!” Sedan small pistolen: ”PANG!” Jag fick en bra start. När jag kom in i kurvan, tänkte jag: ”Det gick! Jag är först! Jag kommer att vinna.” Allt jag kunde se var mållinjen. Jag lyfte benen högt och sträckte ut, och där var den. Jag hade vunnit!
Jag var i en annan värld. Allting föreföll orörligt; jag var känslomässigt ”hög”. Det var nytt olympiskt rekord, och det sades att jag förmodligen skulle ha slagit mitt eget världsrekord, om det inte hade varit motvind.
När jag stod högst upp på prispallen, medan ”Stjärnbaneret” spelades, ville jag vara stolt över vad jag hade gjort för mitt land. Och jag tyckte om att höra när de tusentals åhörarna jublade. Men samtidigt insåg jag att det var falskt. De orättvisor som hade hämmat människor innan jag stod på prispallen förekom fortfarande överallt.
Jag undrade: ”Vad kommer att hända med mig nu, då alltsammans är över? Vad kommer mina understödjare att göra? Kommer de att överge mig? Vad slags arbete kommer jag att få?” Jag var lycklig, ängslig såväl som förbittrad — alltsammans på samma gång.
När jag åkte tillbaka till den olympiska byn, tog jag min första verkliga titt på guldmedaljen. Den var inte vad jag hade väntat mig; den var bara som en överdimensionerad silverdollar (ungefär som en femkrona). Jag frågade faktiskt mig själv: ”Vad i all världen! Jag har arbetat hårt i alla dessa år, och så får jag det här?” Jag var ursinnig, när jag borde ha varit lycklig. Det var en verklig besvikelse.
Några dagar längre fram löpte jag den sista 400 meter långa delsträckan i 1.600-metersstafetten. Vi satte nytt olympiskt rekord och världsrekord, och jag fick ännu en guldmedalj. Efter en resa till Australien för att ställa upp i några tävlingar återvände jag hem.
Drabbad av realiteter — följderna
På väg hem inriktade jag mig på det nya skede i mitt liv som just skulle börja — att skaffa ett arbete och bilda familj. Men först begav jag mig tillsammans med de övriga medlemmarna i det olympiska laget till Vita huset och tog emot president Johnsons gratulationer.
Jag förväntade att få överväga olika erbjudanden om anställning och välja den jag ville. I åratal hade människor sagt mig att det var så det skulle bli, om jag vann för mitt land i olympiaden. Men det var inte sant. Vart jag än kom tycktes människor inte bry sig om att jag var vinnare i olympiaden. De tyckte nog om att tala om det, men när det blev fråga om att anställa mig, såg de bara på mig som vilken svart man som helst, någon som inte passade för deras syften. Det var naturligt att jag började bli bitter.
Efter några månader fick jag ett telefonsamtal och blev tillfrågad om jag var intresserad av att spela professionell fotboll. Jag hade inte spelat fotboll på två års tid, eftersom jag hade koncentrerat mig på löpning. Men jag ville väldigt gärna få ett arbete, och därför sade jag ”Ja”. Ett lag som hette New York Giants tecknade kontrakt med mig, eftersom man räknade med att jag med min snabbhet kunde vara till nytta.
Så angelägen som jag var arbetade jag verkligen hårt och kom med i laget. Under tre års tid gjorde jag det mycket bra och var en tid försvarskapten. En sportjournalist sade: ”Carr, som är med i New York Giants, blev en av ligans bästa försvarsbackar.”
När det var bara tre matcher kvar i min tredje säsong, blev jag skadad i ett knä, och tränaren talade om för mig att jag var slut för året. Men sedan kom vår läkare och sade att instruktörerna ville att jag skulle spela. Det uppstod en tvist om hur allvarlig skadan var, eftersom jag tidigare under året hade varit indragen i en rastvist inom laget.
Som ett resultat av detta sålde laget mig mot slutet av året. Det sades att jag var en bråkmakare och inte kunde spela när jag var uppretad. Jag fick liknande behandling av det lag som jag såldes till. Därför beslöt jag att sluta, trots att jag hade haft en inkomst på 135.000 kronor föregående år.
En förlorare
Jag försökte finna ett respektabelt arbete men kunde inte få tag på något. Till slut investerade jag i en kedja av försäljningsställen för hamburgare — och förlorade pengar. Jag blev arg och bitter. Jag tyckte att människor började se ner på mig som en som hade fått en möjlighet att lyckas men inte hade klarat det.
Detta påverkade mig mentalt. Jag brydde mig inte om någonting i livet. Jag började röka marijuana varje dag och drömde om att jag skulle vara på toppen igen. Min hustru ville hjälpa mig men kunde inte. Jag tyckte att min familj (vi hade två barn nu) skulle klara sig bättre utan mig. Därför gav jag mig i väg hemifrån.
Med tiden nådde jag den verkliga botten i moraliskt avseende — kom tillsammans med narkotikalangare och prostituerade. Jag började ägna mig åt hasardspel och sniffade kokain. Jag hade växt upp i ett getto i Detroit, så jag kände många av de människor som jag nu var tillsammans med. Snart såg de mig som en av ”killarna”, och de ordnade med att jag blev narkotikalangare.
Efter flera månader slutade jag med detta och granskade mig själv ordentligt. Jag hade blivit indragen i just det som jag alltid hade hatat. Allting var negativt; jag hade inget på plussidan. Jag visste inte vad jag skulle göra eller vart jag skulle vända mig. Jag hade en bibel och började läsa den, men den verkade inte ha något att säga. Jag beslöt att återvända hem.
Att uppnå ett värdefullt liv
Min hustru var förstående. Och att barnen verkligen hade saknat mig förstod jag tydligt av blicken i deras ögon. Jag tog ett kommunalt arbete — jag skulle arbeta med ungdomsbrottslingar. Men snart tillkännagavs budgetminskningar, och det betydde att jag skulle avskedas. Min stolthet gjorde att jag återigen tyckte att allt var hopplöst.
Med min hustrus samtycke sålde jag en del saker som vi ägde och använde pengarna till att starta en reklambyrå. Min kompanjon var en mycket begåvad reklamtecknare, och jag hade hand om kontakterna med kunderna. Människor visste vem jag var och kände igen mig, och snart reste jag fram och tillbaka till New York för att träffa kunder. Affärerna gick bra.
När jag kom hem från arbetet en dag, frågade min hustru om det gick för sig att hon studerade bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Jag frågade: ”Varför det?” Hon sade att föräldrarna till en av hennes elever (hon undervisade i grundskolan) hade gett henne boken Sanningen som leder till evigt liv. Och en annan lärare hade sagt till henne att om hon ville veta någonting om bibeln, så skulle hon fråga Jehovas vittnen.
Under en tid hade vi då talat om olika religioner, eftersom vår pojke närmade sig skolåldern och vi menade att det var viktigt att han fick religiös undervisning. Men våra samtal hade inte inbegripit Jehovas vittnen. Jag visste bara att de betraktades som ett slags religiösa fantaster. Men om hon ville studera tillsammans med dem, så hade jag inte något emot det.
Jag arbetade nästan dygnet runt, men ibland på småstunder berättade min hustru om sådant som hon fick lära sig. En vecka senare eller så fick jag besök av mannen till den kvinna som studerade med min hustru.
Någonting att tänka på
Han förklarade vilken vacker plats jorden skulle kunna vara, om människor bara levde tillsammans i fred. Jag höll med om det. Sedan sade han: ”Är det inte tydligt att Gud, den Allsmäktige, inte bär ansvaret för världsförhållandena i vår tid?”
Detta förvånade mig. ”Om Gud inte bär ansvaret, vem är det då som gör det?” ville jag veta.
”Satan, djävulen”, sade han. Och vad som förvånade mig var att han slog upp bibeln och visade mig. I Andra Korintierna 4:4 heter det: ”Ty de otrognas sinnen har denna tidsålders gud så förblindat, att de icke se det sken, som utgår från evangelium om Kristi, Guds egen avbilds, härlighet.” — 1917.
Vittnet förklarade att Satan är ”denna tidsålders gud”. Och detta verkade vara en rimlig förklaring, när han riktade uppmärksamheten på de fruktansvärda orättvisor som begås över hela världen. Den nuvarande världen är Satans värld, och han påverkar människorna i den, framhöll vittnet. Och detta hjälpte mig att förstå ett annat skriftställe som han visade mig. Jesus Kristus sade: ”Nu skall denna världens furste utkastas.” — Joh. 12:31, 1917.
Det är tydligt att människor inte kan göra sig kvitt denna mäktiga andevarelse — Satan, djävulen. Men Gud kan röja honom ur vägen, förklarade vittnet. Och han kommer också att göra det, så att hans uppsåt med att skapa en fridfull jord under hans rikes styre kan förverkligas. Detta föreföll rimligt. Det var verkligen någonting att tänka på.
Hjälpt att fatta rätt beslut
Vittnet kom tillbaka några gånger, och om han träffade mig hemma, samtalade vi om bibeln. Jag började verkligen tro på det som jag fick lära mig, eftersom det var direkt från Guds ord. Jag visste till exempel inte att Gud hade ett namn. Men där i bibeln, i Psalm 83:19, heter det att hans namn är JEHOVA (Eng. aukt. övers.). Jag tyckte om att få lära mig sådant.
Men det som bibeln har att säga om att Satan är denna världens gud började oroa mig. Och jag blev särskilt oroad när jag fick veta att den säger att Kristi efterföljare inte är någon del av världen. (Joh. 17:14—16) Ett skäl till min oro var att jag var engagerad i politik — en stor reklamkund var den främste svarte kandidaten till borgmästarämbetet i Detroit.
En dag sade jag därför till vittnet: ”Jag vet att du menar allvar och att du försöker hjälpa mig. Men jag är helt enkelt alltför upptagen med mina nya reklamaffärer, och jag vill inte vara till besvär för dig, jag vill inte att du skall komma hit och finna att jag kanske inte är hemma.”
Kort därefter skadade jag mig i ryggen och blev mycket dålig, så att jag till slut kom in på sjukhus. Under den här tiden kom vittnena för att besöka mig, och de visade verkligen omsorg. Jag tänkte: ”De här människorna vet inte någonting om mig. De vet bara att jag är Glendas man, och så behandlar de mig på det här sättet.” Men jag tyckte om det.
Under tiden hade jag sett förändringar hos min hustru. Ett exempel: Den lilla dottern till ett av vittnena hade dött, och min hustru var verkligt oroad över modern. Jag såg på henne och tänkte: ”Hon har aldrig uppträtt på det sättet förut. Varför är hon så intresserad av att laga mat åt den här kvinnan och gå bort till henne och hjälpa henne?” Det var sådant jag kom att tänka på, när jag låg där på sjukhuset.
Under tiden gick det dåligt för vår reklamfirma. Den hade växt så att fyra man arbetade i den, och jag behövdes för att hålla det hela gående. När jag kom ut från sjukhuset, hade det gått så dåligt i firman att alla hade gett upp. Än en gång hade jag förlorat ekonomiskt.
Jag visste vad slags människa jag ville vara — jag ville kunna älska och vara älskad och dessutom vara lycklig. Jag såg förändringarna hos min hustru och kom fram till att detta var vad jag också ville vara med om. Och vad som slog mig var att Satan är den nuvarande ordningens gud och att jag behövde hjälp för att bekämpa hans inflytande. När jag kom ut från sjukhuset, tog jag därför kontakt med vittnet och talade om för honom att jag ville ha ett bibelstudium.
Hur jag gjorde förändringar
Efter mitt första studium i december 1972 begav jag mig till Rikets sal. Alla var glada över att se mig. Och jag kunde se min hustru lysa upp, lycklig över att jag var där. Jag kommer ihåg hur en av talarna nämnde att den äkta mannen är huvudet i sin familj och bör ta ledningen. Och jag tänkte: ”Min hustru har gjort detta, studerat med barnen, tagit dem med till mötena, bett tillsammans med dem, och jag har inte gjort någonting.”
Nästa vecka var barnen sjuka, och min hustru sade: ”Du får stanna hemma med barnen, medan jag går till mötet.” Hon trodde inte att jag ville gå. Men jag såg på henne och sade: ”Det är meningen att jag skall ta ledningen. Så du får stanna hemma med barnen.”
Hon bara tittade på mig, förvånad — men jag tror att hon blev glad. Jag kände mig också väl till mods, på sätt och vis stolt över att jag började ta ledningen. Jag kan räkna de gånger då jag inte har varit med vid mötena sedan dess. De har verkligen hjälpt mig att göra förändringar som har skänkt vår familj lycka.
Under tiden kunde jag få tag på det slags arbete som jag alltid hade velat ha — jag blev annonschef för en tidning. Jag var fullt upptagen — alltid i farten — folk kände mig, och jag kände folk, och jag började se hur jag skulle kunna avancera. Jag hade rentav flera andra erbjudanden om arbete. Men jag fortsatte att gå på mötena, och det var bra, eftersom det jag lärde mig där verkligen påverkade mitt liv.
Jag visste till exempel vilken skada tung narkotika medför. Och jag hade slutat använda sådant. Men jag rökte fortfarande marijuana. Det gick inte upp för mig att det var verkligt orätt, eftersom det är så vanligt att använda narkotika. Men vid ett möte visades det att det är oskriftenligt att röka. Bibeln säger att vi skall ”rena oss från allt som befläckar vare sig kött eller ande”. Det var tydligt för mig att detta betydde att jag måste avstå från marijuana, om jag ville behaga Jehova Gud. — 2 Kor. 7:1, 1917.
Vid ett annat möte framhölls det att äktenskapsbrott är orätt. Bibeln säger: ”Äktenskapet må hållas i ära bland alla och äkta säng bevaras obesmittad; ty otuktiga människor och äktenskapsbrytare skall Gud döma.” (Hebr. 13:4, 1917) Jag förstod alltså att jag skulle behöva göra en del djupare förändringar.
Jag ville behaga Gud, och därför vände jag mig till honom i bön angående dessa angelägenheter. Men så läste jag någonting i Vakttornet om att vi alltid måste vara sannfärdiga mot Jehova. Därför öppnade jag mitt hjärta och talade om för honom att jag verkligen tyckte om dessa onda ting — och till och med hade sett fram emot att njuta av sådant — men att jag nu, framför allt annat, verkligen ville behaga honom. Genom att vara sannfärdig mot Gud och förtrösta på honom, när det gällde att få hjälp, slet jag mig loss från dessa dåliga vanor. Inte ens marijuanarökningen var så svår att avstå från som jag hade trott.
Det var förvånande hur mycket lyckligare jag var. Jag började ha ett uppsåt i livet, ett rättesnöre. Mina barn började se upp till mig för att få ledning. Vi uppskattade alla Jehova och de möten vi var med vid tillsammans. Det var helt enkelt underbart! Jag gladde mig åt dessa händelser och förändringar som skedde med mig och min familj mer än åt någonting i världen.
Jag var övertygad om att vi hade funnit sanningen. Och jag trodde att alla mina vänner — som var missräknade, genomgick problem och var indragna i omoraliskhet — alldeles säkert skulle vilja höra om det. Men inte en enda gjorde det, inte en enda. I själva verket började de göra narr av mig och kallade mig ”predikanten”. ”Här kommer predikanten”, brukade de säga.
Jag kunde alltså förstå att dessa människor i världen inte i verkligheten var mina vänner. Jag ville ha som vänner sådana människor som älskade Gud. För att symbolisera att vi hade överlämnat livet åt att tjäna Jehova Gud blev därför min hustru och jag döpta den 20 maj 1973.
Jag kom att värdera högre än någonting annat det goda som hände med mig — min goda samhörighet med Gud, med min familj och med andra kristna. Jag hade ett intressant och välbetalt arbete, men det splittrade mina intressen, och det förde också med sig dåligt umgänge och frestelser. Jag fortsatte att tänka på skriftstället: ”Dåligt umgänge fördärvar nyttiga vanor.” (1 Kor. 15:33) Därför slutade jag mitt arbete som reklamchef, trots att det var det slag av arbete som jag länge hade längtat efter.
Materiellt sett fattigare, men rik
Ett vittne i församlingen anställde mig som medhjälpare vid målningsarbete. Jag hade inte så stor inkomst, men jag var lycklig. Jag bekymrade mig inte om att bevara någon viss föreställning om min person. Jag ville helt enkelt tjäna Jehova. Jag visste att han är en verklig person, den ende som kan rätta till alla orättvisor. Bibliska bevis — uppfyllelsen av profetiorna och bibelns kraft att rätta till liv — övertygade mig om detta.
Sedan vi kommit hem från en stor sammankomst för Jehovas vittnen år 1973, sade jag till min hustru: ”Jag borde vara pionjär (ta del i predikandet på heltid).” Eftersom vi hade ytterligare ägodelar som vi kunde sälja, var det ingenting som hindrade mig. Därför började jag som pionjär.
Efter en tid tänkte jag: ”Vi kunde vara till större nytta där det är större behov av predikare av Riket.” Av en tillfällighet fick jag ett telefonsamtal från Fred Cooper, som jag var tillsammans med i läroverket. Han är äldste i en församling i Georgia, och han hade hört att jag hade blivit ett vittne. Jag talade om för honom att jag tänkte bege mig till någon plats där behovet var större. Det hela slutade med att vi sålde vårt hus och flyttade till Georgia.
Pionjärtjänsten var en verklig glädjekälla, men på grund av mitt ryggbesvär och på grund av att jag behövde ett arbete för att försörja familjen måste jag till sist sluta i pionjärtjänsten i maj 1975. Men i september blev jag förordnad till äldste i församlingen. Sedan dess har både min hustru och jag undervisat en del i grundskolan för att klara av utgifterna. Nej, vi har inte så mycket i materiellt avseende, men vi är rika på ett viktigare sätt.
För att ge ett exempel kan jag nämna att min son intresserar sig för andliga ting — han läser bibeln och våra bibelstudiehjälpmedel. För omkring ett och ett halvt år sedan, när han var sju år, frågade han mig om han fick vara med i församlingens teokratiska skola. Inom mig höll jag på att bubbla över av glädje. När jag var i hans ålder, tänkte jag bara på idrott och på att bli en stor idrottsstjärna. Och jag visste att Peyton kunde ha bett mig om att få gå med i ett juniorlag eller något liknande.
Vad som är värdefullt
Jag menar att idrott är bra — på sin rätta plats. Men ända från början är det bedrägeri med i spelet. Idrottsmän avgudas som särskilda människor — när de i själva verket bara är kött och blod som alla andra. Och unga pojkar drivs till att utmärka sig i idrott — det är i själva verket affär, inte idrott. Och se vilken skada som vållas ungdomar som utsätts för påtryckningar att vara bäst, när de flesta av dem helt enkelt inte kan vara det!
Och även när man blir bäst, är det ett bedrägeri. Varför det? Därför att det inte är bestående och inte heller verkligt tillfredsställande. Stjärnorna blir snart ersatta med andra och blir i allmänhet bortglömda. Sedan följer ofta besvikelse, depression och fysiska problem. Vad är det då som är verkligt värdefullt?
Att tävla med andra för att vara bäst ger inte sann tillfredsställelse, utan detta får man i stället genom att hjälpa och tjäna andra. Det är vad Kristus gjorde. Han kom ”för att betjäna” och inte ”för att bli betjänad”. (Matt. 20:28) Ja, den varma endräkt som denna anda av osjälviskhet och kärlek ingjuter i en familj och i en församling är vad som gör livet verkligt värdefullt — att kämpa för att vara bäst gör det inte. — Insänt.
[Bild på sidan 509]
”Jag fick ännu en guldmedalj”
[Bild på sidan 510]
”New York Giants tecknade kontrakt med mig”
[Bild på sidan 512]
Jag började studera bibeln tillsammans med min familj