Jag fann något som var värt att kämpa för

Berättat av Laurier Saumur

VINTERLUFTEN var frostig, frisk och klar. Slädar knarrade och hästar frustade, när de gick på timmerstigarna som slingrade sig mellan granarna. Medan vi kapade timret och arbetslagen drog fram timmerstockarna, tänkte jag med tacksamhet på den Gud som skapat denna underbara jord.

Sådana var mina tonårstankar en vanlig vinterdag på min fars lantgård, som låg bland de böljande kullarna i Gatineau i västra Quebec i Canada. Livet var hårt men sunt. Jag var ett av fjorton barn i en katolsk fransk-kanadensisk familj.

Katolska kyrkan dominerade livet i vårt lilla fransktalande samhälle, precis som den gjorde i andra delar av Quebec. Jag var regelbundet med vid mässan och nattvardsgången och deltog i andra katolska aktiviteter. Men samtidigt som jag önskade tjäna Gud var det något som fattades.

På den tiden kontrollerades den profana utbildningen och undervisningen av katolska kyrkan och inte av regeringen. Kyrkans politik gick ut på att begränsa människors utbildning och därigenom göra det lättare för prästerna att utöva herravälde över dem. Som en följd av detta var många människor analfabeter, bland dem min far och två av mina bröder. Denna negativa inställning till utbildning och avsaknaden av böcker och bibliotek gjorde mig missnöjd, och min kunskapstörst ökade.

År 1939, när jag var arton år, for jag till Montreal för att fortsätta mina studier. Äntligen bibliotek och böcker att läsa! Det hände ofta att jag läste nästan hela natten. Detta ledde till att jag fick vetskap om den fruktansvärda katolska inkvisitionen. Jag började se kyrkan i nytt ljus.

Trots detta kom jag genom en kusin att bli förbunden med den rörelse som kallas Katolsk aktion. Detta var en politisk grupp med fascistiska sympatier och en starkt antisemitisk inställning. Man hade möten i katolska kyrkan under ledning av präster. Katolsk aktion hade ett enkelt budskap: ”Hitler är inte så dålig. Det är judarna och de engelsktalande protestanterna som förtrycker oss franska katoliker.” Då jag fick höra att man föreslog våldsaktioner, kände jag mig illa till mods, och snart lämnade jag Katolsk aktion.

MIN BRORS FÄNGELSESTRAFF HJÄLPER MIG

Våren 1943 visade en vän i Montreal mig en tidningsartikel och sade: ”Det här handlar om en man som har samma namn som du. Är det en släkting?”

Jag läste skildringen. Förvånad sade jag: ”En släkting — det kan du lita på, det är min egen bror Hector!” Jag hade inte hört något från honom på flera år. Enligt tidningen hade han just fått tre månaders fängelse i Timmins i Ontario på grund av att han var ett av Jehovas vittnen.

”Vilka är Jehovas vittnen?” frågade jag. ”Jag har aldrig hört talas om dem.”

Min vän svarade: ”Det är en religiös rörelse som har förbjudits av regeringen.”a

Min förvåning växte. En religiös rörelse? Hector som var den mest gudlöse i familjen! Jag skrev till honom för att få veta vad som hade hänt.

Som svar sände Hector mig en bibel och några av Jehovas vittnens småböcker. Detta var första gången jag såg en bibel. Prästerna sade alltid: ”Läs inte bibeln — den kommer att göra dig förryckt!” Därför var jag naiv nog att ta med mig bibeln till en präst för att få veta om det var ett autentiskt exemplar. Han tog den under förevändning att han skulle undersöka den åt mig och vägrade sedan att lämna den tillbaka.

Småböckerna hade emellertid väckt mitt intresse i sådan grad att jag skaffade mig en annan fransk bibel i en katolsk bokhandel. Jag började läsa med stor aptit. Under det år som följde läste jag igenom hela bibeln två gånger. Jag tyckte att Jesu liv och apostlarnas missionsarbete var särskilt fascinerande.

Senare under år 1943 flyttade jag från Montreal till Timmins för att lära mig mer om Jehovas vittnen och även för att lära mig litet engelska. Där studerade jag med vittnena men fortsatte också att gå till katolska kyrkan. Jag dryftade sådana lärofrågor som helvetet, treenigheten och den odödliga själen med församlingsprästen och biskopen. En dag frågade biskopen var jag hade fått mina synpunkter ifrån. ”Från Jehovas vittnen”, svarade jag. Han svarade: ”Jag har inte längre tid att tala med er.”

Nästföljande söndag var jag, alltjämt som god katolik, i kyrkan och fick höra församlingsprästen göra ett häftigt utfall mot Jehovas vittnen. Hans hårda kommentarer och falska anklagelser fick mig att känna avsmak. Jag hade fått nog; jag lämnade katolska kyrkan den dagen för att aldrig mer återvända. Snart hade jag fattat mitt beslut. Jag hade funnit bibelns sanning och var besluten att ägna mitt liv åt att kämpa för den, alldeles som Kristi tidiga efterföljare hade gjort. Den 1 juli 1944 blev jag döpt som en symbol av mitt överlämnande till att tjäna Jehova Gud.

QUEBEC BLIR ETT SLAGFÄLT

Svårigheter började tillta i Quebec med arresteringar och ofredanden av Jehovas folk på anstiftan av den mäktiga koalition som bestod av katolska kyrkan och dess politiska bundsförvant, premiärminister Maurice Duplessis. I juni 1945 började jag som heltidsförkunnare i Montreal. Den allra första gången jag vittnade från dörr till dörr där blev jag arresterad. Detta var en antydan om vad som skulle komma.

Slaget om Quebec hade börjat, och vilket slag! Premiärminister Duplessis lovade att driva ut Jehovas vittnen ur provinsen; han förklarade ”skoningslöst krig mot vittnena”. Statens alla styrkor uppbådades mot oss. Provinsen översvämmades av en flodvåg av vanvettig förbittring. Själv blev jag arresterad mer än hundra gånger.

I en inflytelserik kanadensisk tidning beskrevs förföljelsen under rubriken ”Inkvisitionen här igen” i följande ordalag: ”Förföljelsen mot den religiösa sekt som kallas Jehovas vittnen, vilken nu pågår i provinsen Quebec med entusiastiskt stöd från både myndighetspersoner och jurister, har tagit en vändning som skulle kunna få en att tro att inkvisitionen har kommit tillbaka till franska Canada.” — Toronto Globe & Mail, 19 december 1946.

När jag besökte någon för att tala om bibeln, möttes jag ofta av långa haranger med de senaste anklagelserna, som den besökte hade hört av församlingsprästen eller läst i de franskspråkiga tidningarna. Det var inget ovanligt att bli arresterad två eller tre gånger om dagen, och inställelserna inför rätta upprepades i oändlighet. Detta var särskilt bekymmersamt för familjefäder, som kunde förlora många dagars inkomst och ibland sina arbeten. Men om myndigheterna inte kände till Jehovas vittnens uthärdande, skulle de nu få direkta exempel på det.

För att förhindra att familjefäder blev arresterade brukade jag använda en avledande taktik. När en polisbil kom till platsen, gick jag direkt fram till bilen och började samtala med polismännen för att uppehålla dem och därigenom ge de familjefäder som arbetade i närheten möjlighet att lämna området. Mina egna arresteringar ökade naturligtvis i antal.

I september 1945 förekom två fruktansvärda upplopp i Châteauguay, en liten stad väster om Montreal. Medan polisen lugnt såg på angrep katolska pöbelhopar Jehovas vittnen som höll möten på privat område. Jag blev illa sparkad och slagen. En av pöbelanhängarna blev också skadad — han slog mig så hårt i bakhuvudet att han bröt handleden. Jag var blåslagen över hela kroppen, och i ett par dagar hade jag mycket ont och svårt att gå.

Vi kämpade för att få pengar för att ställa borgen, så att vi kunde få fängelsevistelsen uppskjuten; vi kämpade vid dörrarna och väntade, medan haranger av falska anklagelser haglade över oss, i hopp om att till sist få säga några vänliga ord och bryta ner fördomarna; vi kämpade för att undvika pöbelhoparna; vi kämpade för att skydda familjefäder från att bli arresterade; vi kämpade för att hålla modet uppe hos våra kristna bröder och systrar; vi kämpade för att få hyra lokaler, där vi kunde hålla möten — hyresvärdarna var skrämda av ”häxjakten”; vi kämpade för att förhindra att barnen blev relegerade från skolan; vi kämpade för att ordna undervisning i hemmen för dem som blivit relegerade; vi kämpade för att få begrava våra döda, eftersom prästerna i några fall försökte hindra att Jehovas vittnen blev begravda.

Det var inte lätt att vara ett av Jehovas vittnen under denna tid, men det var trosstärkande. Vilken enastående anda av tro, kärlek och beslutsamhet som visades av alla vittnena! Deras upplevelser liknade aposteln Paulus’, som sade följande om prövningens stund: ”Herren ... gav mig kraft, för att genom mig ordet överallt skulle bliva predikat.” — 2 Tim. 4:17, 1917.

Vi blev verkligen hjälpta och uppmuntrade många gånger och på sätt som vi inte hade väntat oss. Snart hade jag glädjen att få leda tjugotvå bibelstudier. Ett av dem var ovanligt.

När jag stod i ett gathörn och erbjöd Vakttornet och Vakna!, kom en kvinna fram till mig. Eftersom hon var analfabet, var publikationerna inte till någon hjälp för henne, och jag fick därför hennes adress och avtalade om ett återbesök. Ett bibelstudium sattes genast i gång, och det hölls två eller tre gånger i veckan. Hon tog inte bara ivrigt till sig av bibelns sanningar, utan lärde sig också att läsa. Laura Chabot blev ett trofast vittne för Jehova trots förföljelsens hetta, och hon har förblivit det i över trettio år. Under årens lopp har hon lett bibelstudier med omkring fyrtiofem människor som nu är vittnen.

STADEN QUEBEC — ETT NYTT ARBETSFÄLT

Jehovas vittnen hade på den tiden ingen organiserad verksamhet i staden Quebec, huvudstaden i provinsen. Mot slutet av år 1945 blev därför fem av oss förordnade att arbeta i denna stad. Atmosfären där var helt annorlunda än i storstaden Montreal.

I Quebec utövade kyrkan fullständigt herravälde; präster i sina kaftaner syntes överallt. Själva luften tycktes genomsyrad av fruktan och förtryck. Den katolske kardinalen och den diktatoriske Duplessis residerade båda här. Skulle vi finna några hörande öron i denna katolicismens högborg?

Till en början var människorna i Quebec mycket vänliga och tillgängliga vid våra besök från hus till hus. Min kamrat John How och jag placerade mer än ett hundra bibelstudiehjälpredor vardera under vår första månad där. Vid ett möte som anordnades i en intresserad kvinnas hem var tio familjemedlemmar närvarande. Det långa samtalet var livligt och mycket öppenhjärtigt. De var visserligen till namnet katoliker men faktiskt fientligt stämda mot kyrkan. Innan jag gick lämnade jag en hel portfölj med litteratur, däribland flera exemplar av boken Fiender. Alphonse Beaudet, en bror till värdinnan, skaffade sig ett exemplar av denna bok.

Ett par dagar senare var det någon som hejdade mig på gatan. Det var denne Alphonse Beaudet. ”Skulle jag kunna få följa med dig på ett besök till någon för att samtala om bibeln?”

”Visst, varför inte?” svarade jag. På vägen dit berättade han sin historia för mig.

Efter mitt besök hos hans släktingar föregående söndagskväll hade Alphonse gått hem och tillbringat hela natten med att läsa boken Fiender. Under tre dagar läste han ivrigt igenom den. När han slutat läsningen, samlade han ihop alla helgonbilder, krucifix och skulpturer i sitt hem och förstörde dem utomhus mitt för ögonen på sina katolska grannar. Men det var inte allt.

Därpå gick han till biskopen och bad att få sitt namn struket ur kyrkans medlemsregister. Sedan gick han för att söka upp mig. I dag, över trettio år senare, undervisar Alphonse fortfarande i bibeln i Quebec, och hans framstående nit och hängivenhet har hjälpt många människor att troget tjäna Jehova Gud.

Mycket snart bildades en liten församling i Quebec, och vi började hålla regelbundna församlingsmöten. Men de fridfulla förhållandena varade inte länge. Snart började prästerna använda predikstolarna och den katolska tidningspressen för att blåsa upp en storm av hat mot oss. En serie arresteringar och fällande domar följde.

Den lokale domaren Jean Mercier meddelade att polisen fått anvisningar om att ”arrestera varje känt eller misstänkt vittne som de får syn på”. Förföljelsen av vittnena i den gamla provinsen Quebec blev plötsligt nyhetsstoff från kust till kust och orsakade en motreaktion från det övriga Canada, som upprördes över att en domare, som förväntades vara opartisk, kunde handla så orättfärdigt.

Under åren 1946 och 1947 var antalet fällande domar, stämningar, överklaganden och rättegångar i Quebec så stort att pressen kallade det ”stämningsbataljen”. Allt som allt tillbringade jag fyra månader i fängelse på de vanliga anklagelserna att ha ”stört den allmänna ordningen”, ”bedrivit gårdfarihandel utan tillstånd” osv.

Jag blev inbjuden till nionde klassen vid bibelskolan Gilead, men när det var dags för inskrivning i februari 1947, satt jag fortfarande i fängelse. Lyckligtvis blev jag frigiven mot borgen precis lagom för att kunna börja kursen. Innan terminen var avslutad avslog emellertid Canadas högsta domstol min vädjan, och beslutet om frigivning mot borgen upphävdes.

Sorgligt nog blev jag tvungen att lämna den underbara kristna gemenskapen vid Gilead och återvända till fängelset i Quebec. Skolan sände mina examensuppgifter till fängelset, där jag besvarade frågorna och sedan returnerade skrivningarna per post för att kunna avlägga examen. På så sätt blev det möjligt för mig att fullborda kursen, fastän jag inte kunde vara närvarande vid utexamineringen.

Till och med fängelset gav mig kompensation. På rastgården kunde jag ofta hålla bibliska anföranden för så många som tjugo fångar. En av dem blev senare ett vittne för Jehova.

ETT NYTT FÖRORDNANDE

Hösten 1947 fick jag ett nytt förordnande, nu som resande representant för Jehovas vittnen, något som nu kallas kretstillsyningsman. Jag betjänade provinsen Quebec, där det bara fanns en krets med kanske ett dussin församlingar, de flesta mycket små.

Möten hölls ofta med missionärsgrupper och en eller två nyintresserade. När jag sändes för att uppmuntra pionjärerna, som heltidsförkunnarna av Riket kallas, blev jag mycket stärkt av deras orubblighet inför motstånd. År 1949 gifte jag mig med Yvette Ouellette, en trogen pionjär i Montreal, och hon slog följe med mig i kretsverksamheten.

Den första gruppen jag besökte som kretstillsyningsman var Sainte-Germaine Station bland kullarna söder om staden Quebec. Den bestod av en enda familj: Aime Boucher, hans hustru och tre barn. De var fattiga, ödmjuka och älskvärda människor som bodde på en liten lantgård med steniga åkrar. Broder Boucher mötte mig vid stationen med en hög tvåhjulig kärra som drogs av ett par oxar. Trots de svåra omständigheterna var Aime Boucher en modig man och ett mycket nitiskt vittne för sanningen.

SEGRAR I HÖGSTA DOMSTOLEN

År 1950 markerades av att Jehovas vittnen vann de fem första viktigare målen i Canadas högsta domstol. Den första segern gällde fallet Aime Boucher. Det gynnsamma utslaget riktade ett kraftigt slag mot den förtryckande koalitionen kyrka-stat, som behärskade Quebec.

Jehova mildrade vidare fiendens attack genom att föra ett av mina egna mål inför Canadas högsta domstol. Det gynnsamma utslaget i detta prejudicerande rättsfall i oktober 1953 medförde seger i 1.100 andra fall, där samma princip om religionsfriheten var den avgörande faktorn. Detta inledde en ny era i fråga om uppbyggandet av den sanna tillbedjan av Jehova i Quebec.

Medan domstolsutslagen förbättrade vår rättsliga situation, krävdes det alltjämt en hel del arbete för att övervinna den fruktan och de fördomar som hade skapats. Somliga innehavare av samlingssalar var fortfarande rädda att hyra ut till Jehovas vittnen. En vänlig polisman gav mig därför ett brev, skrivet på polisens officiella brevpapper, som förklarade att Jehovas vittnen var en laglig organisation och att innehavare av samlingssalar kunde känna sig fria att hyra ut sina lokaler till oss. Efter detta började protestantiska och katolska skolstyrelser ställa lokaler till förfogande för våra kretssammankomster.

GOTT GENSVAR PÅ PREDIKANDET OM RIKET

År 1957, efter tolv år i Quebec, ombads jag betjäna hela östra Canada som områdestillsyningsman, ett arbete som innebär att besöka och tjäna kretsar av Jehovas vittnen och hålla tal vid deras kretssammankomster. Därefter tjänade jag i tre år som områdestillsyningsman i British Columbia i västra Canada.

Jag förlorade emellertid aldrig min kärlek till Quebec. Jag var faktiskt så ivrig att sporra bröder att flytta till Quebec, där det rådde större behov av Rikets förkunnare, att jag fick smeknamnet ”Quebecs råttfångare”. Många av dem jag talade med i väst flyttade verkligen till Quebec, lärde sig franska och uträttar ett gott arbete med att bygga upp Jehovas folks församlingar där.

År 1969 återvände Yvette och jag till Quebec, där jag var områdestillsyningsman till år 1972. Vid denna tidpunkt krävde familjeförpliktelser att vi slog oss ner i Montreal, där vi nu har tjänat som pionjärer med särskilt uppdrag i fyra år. Under denna tid har fyrtiofyra människor som vi lett bibelstudier med blivit döpta som Jehovas vittnen.

År 1974 fick jag privilegiet att resa till Saint Pierre och Miquelon, små franska öar i Nordatlanten, för att organisera Jehovas vittnens verksamhet där. Prästerna fick reda på mitt besök och tillkännagav detta via radio för att varna sina församlingsbor. Meddelandet fick motsatt verkan. Många invånare välkomnade mig hjärtligt: ”Å, herr Saumur, vi har hört talas om er. Var så god och kom in.”

På några veckor satte jag i gång åtta bibelstudier och lade grunden till Jehovas vittnens fortsatta verksamhet. När jag reste därifrån hade två missionärer från Frankrike blivit förordnade att arbeta där för att fortsätta att sprida de goda nyheterna om Guds rike.

År 1975 var jag med om en enastående erfarenhet, då jag träffade några inflytelserika medlemmar i en liten fransk religiös grupp som kallades ”La Mission de l’Esprit Saint” (Den Helige Andes mission). Jag hade ett långt samtal med en av männen i gruppen, och efter det frågade han om han och några vänner fick komma och hälsa på mig. ”Naturligtvis”, sade jag. Ett par dagar senare kom han tillsammans med andra medlemmar och deras hustrur — sammanlagt fyrtio personer!

Slutligen stängde de sin kyrka och sin skola, och alla deras ”tjänare” lämnade rörelsen. Sedan sade de åt sina medlemmar att börja studera hos Jehovas vittnen. Helt plötsligt ville tusen människor ha bibelstudier!

Inom loppet av två månader placerade jag 1.300 bibelstudiehjälpredor hos dem. Många av studierna upphörde senare, men närmare hundra av de förutvarande medlemmarna har blivit döpta som Jehovas vittnen, och fyra hundra andra studerar eller besöker mötena i olika Rikets salar. Flera väntas bli döpta inom kort.

Jag måste säga att dessa mer än trettio år i predikoarbetet på heltid har varit rika och givande. Visst har det funnits problem, men Jehova har gett oss sitt stöd och hjälpt oss att övervinna varje hinder. Bibeln har rätt när den säger beträffande Guds tjänare: ”Nu skall intet vapen, som smides mot dig, hava någon lycka.” — Jes. 54:17.

Hur sant har inte detta visat sig vara i Quebec! Där det år 1945 var 356 förkunnare som predikade Guds rike är det nu över 8.000 som gör det. De åtta församlingarna i Quebec år 1945 har blivit 149. Den enda lilla kretsen år 1947 har blivit tio kretsar. Den andliga öknen har sannerligen börjat ”blomstra såsom en lilja”. (Jes. 35:1) När jag ser tillbaka på dessa fantastiska år, skulle jag inte vilja byta dem mot någonting i hela världen. Det har varit och är alltjämt ett privilegium att kämpa för att upprätthålla den sanna tillbedjan.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 329]

Författaren och hans hustru i dag

[Bild på sidan 331]

Hon var tidigare analfabet och har lärt många människor bibelns sanningar