Grundvalen för tron på Gud
BLAND de definitioner som en ordbok anger för tro är ”fast och obetingad övertygelse om någonting som det inte finns bevis för”. Men denna definition är i själva verket snarare en beskrivning av lättrogenhet — beredvillighet att tro oberoende av bevis. Lättrogenhet är i själva verket inte tro. Den tro på Gud, Skaparen, som bibeln manar till, och som den också ger grunden till, är den tro som är grundad på tydliga bevis och sunt resonemang.
Vetenskapsmän sägs ha tro på de grundläggande principer som är bestämmande inom deras särskilda kunskapsområden. Jordbrukaren handlar efter vad som kan kallas tro på årstidernas regelbundenhet. Och många fler exempel skulle kunna anföras för att visa att människor sätter sin tro och förtröstan till pålitligheten och regelbundenheten i de naturliga kretslopp och lagar som styr universum. I själva verket är det så att denna regelbundenhet i sig själv talar för att det finns en intelligent, personlig Skapare. Genom att mäta himlakroppars rörelse på grundval av sådana naturlagar kunde astronomer utröna vissa planeters existens och belägenhet innan man ens hade sett dem. På liknande sätt kunde vissa vetenskapsmän, tack vare regelbundenheten i den uppställning av alla de kemiska grundämnena i grupper som kallas periodiska systemet, tillkännage existensen av tydligt angivna grundämnen och beskriva deras egenskaper innan dessa grundämnen hade upptäckts. Varför skulle då inte vetenskapsmännen, jordbrukarna och alla andra sätta sin lit och förtröstan till honom som har danat dessa naturlagar, ja, tro på honom?
Enligt bibelns sätt att använda uttrycket ”tro” kan det sägas ha avseende på ting av två olika slag: För det första på vissheten i ting man hoppas på, ting som man inte kan se på grund av att de befinner sig i framtiden. Och för det andra på tro på tillvaron av andevarelser, som inte är synliga för människoögat på grund av att de inte har materiella kroppar; med andra ord, tro på Gud och på hans löften. Således läser vi i Hebréerna 11:1 (New English Bible): ”Vad är tro? Tron ger fasthet åt våra förhoppningar och övertygar oss om verkligheter som vi inte ser.” Detta är orsaken till att vi får veta att de kristna måste vandra efter vad de tror och inte efter vad de ser. — 2 Kor. 5:7.
Tron på att Gud finns till kan bli fast grundad genom att vi begrundar den makt och vishet som är uppenbar i den synliga skapelsen, däribland dess ordning och harmoni. Alla förståndiga människor håller med om att varje verkan har en tillräcklig orsak. En klocka talar för att det finns en klocktillverkare. Vart vi än ser i universum, från det invecklade ögat på en insekt till de väldiga galaxerna i den yttre rymden, kommer vi alltså till slutsatsen att det helt enkelt måste finnas en mäktig och vis Danare eller Skapare av dessa ting.
Fortfarande kvarstår faktum att ett stort antal människor inte tror att Gud finns till. Och eftersom många av dessa människor är vetenskapsmän, drar somliga den förhastade slutsatsen att tron på att Gud, Skaparen, existerar är ovetenskaplig. Men så förhåller det sig inte, det framhöll en gång en professor vid University of Pennsylvania. När han dryftade trovärdigheten i de underverk som är omnämnda i bibeln, sade han att en kraft hos Gud som ännu inte var upptäckt av vetenskapen kunde förklara dem. ”De flesta vetenskapsmän är inte kristna”, sade han vidare, ”men det beror inte på att de är vetenskapsmän. De flesta affärsmän och reportrar är inte heller kristna; i själva verket är de flesta människor inte kristna.”
Något som är tillämpligt i detta sammanhang är en rapport som för några år sedan stod att läsa i New York Journal-American. Det hette i den: ”I många år troddes det allmänt att vetenskapsmän var ateister. Men i denna tid, ... när vetenskapen nästan är ett levnadssätt, är denna teori inte längre befogad. Denna vecka har åtta av nationens framträdande vetenskapsmän av N.Y. Journal-American ombetts att framföra sina uppfattningar om frågan: ’Tror vetenskapsmän på Gud?’ Av deras svar framträder en grundläggande föreställning tydligt: Någon gudomlig makt, som ligger utanför människans kontroll, har format universum. De flesta av dessa vetenskapsmän uttryckte första gången sin mening i detta ämne för åratal sedan. Ingen av dem har sedan dess sett något skäl att ändra sina uppfattningar.”
Wernher von Braun, raketexperten, var en av de åtta som tillfrågades, och han svarade: ”Varför tror jag på Gud? Enkelt uttryckt är huvudskälet detta: Någonting som är så väl inrättat och fullkomligt skapat som vår jord och universum måste ha en danare, en mästerlig formgivare. Någonting som är så välordnat, så fullkomligt, så exakt balanserat, så majestätiskt som denna skapelse kan bara vara frukten av en gudomlig idé. Det måste finnas en Danare; det kan inte finnas något annat sätt.”
En annan av de åtta vetenskapsmännen, dr William Swann, en känd auktoritet på kosmisk strålning, uttryckte sig på liknande sätt: ”Vetenskapsmannen vill skilja fakta från spekulation. När jag nu betraktar universum som helhet, kan jag inte komma ifrån att det har danats på ett intelligent sätt. Med detta menar jag att universum i en storslagen skala visar samma slag av inbördes förhållanden i sitt verkningssätt och i sin effektivitet i planeringen som en ingenjör strävar efter att uppnå i sina jämförelsevis mindre åtaganden.”
På liknande sätt förklarade vetenskapsmannen dr Warren Weaver, en av Amerikas främsta matematiker, en gång i en populär månadstidskrift: ”Varje ny vetenskaplig upptäckt är ytterligare en uppenbarelse av den ordning som Gud har inlagt i sitt universum. Gud vinner i värdighet och makt genom uppenbarelserna av hans förnuft och ordning.”
Vidare har vi också det vittnesbörd som gavs av sir Isaac Newton, som har kallats ”det största vetenskapliga sinne som världen någonsin sett”. För att citera en nyligen utgiven biografi var ”Newtons noggranna undersökning av naturen nästan odelat inriktad på kunskapen om Gud”, och ”vetenskapen bedrevs för vad den kunde lära människor om Gud”. Alla sådana vittnesbörd, som skulle kunna mångfaldigas tusen gånger om, är i överensstämmelse med aposteln Paulus’ inspirerade ord att Guds ”osynliga egenskaper ses ... tydligt alltifrån världens skapelse, eftersom de uppfattas genom de ting som är gjorda, ja, hans eviga makt och gudomlighet, så att de [som förnekar Guds existens, genom ord eller handling] är oursäktliga”. — Rom. 1:20.
SANN TRO PÅ GUD KRÄVER EN GUDOMLIG UPPENBARELSE
Men låt oss komma ihåg att enbart tro att Gud existerar inte är nog. Detta är inte detsamma som att ha en sann och levande tro på Gud själv. De i slutet av år 1976 publicerade resultaten av en intervjuundersökning visade till exempel att 76 procent av invånarna i Australien ”tror på Gud”. Men tror de verkligen på det Gud säger och på det Gud gör, eller har de bara en viss övertygelse om att han existerar? Enligt bibelskribenten Jakob tror också onda änglar, demoner eller djävlar, att Gud existerar — och de ryser. Det är uppenbart att de inte har verklig tro på Gud. (Jak. 2:14, 19) Sann tro på Gud inbegriper inte enbart övertygelsen att han existerar, utan också förtröstan och tillit till honom som person. Det är som bibeln uttrycker det: ”Utan tro är det ... omöjligt att behaga honom väl, ty den som närmar sig Gud måste tro att han är till och [dessutom] att han blir deras belönare som uppriktigt söker honom.” (Hebr. 11:6) Tron inbegriper inte bara sinnet, utan också hjärtat, ja, hela människan.
Det är uppenbart att en sund tro på Gud kräver av oss att vi går längre än till studiet av den så kallade ”naturens bok”. Hur mycket ”naturen”, skapelsen, än kan vittna om Skaparens majestät, vishet och makt, så kan den inte besvara sådana frågor som: Vad är Guds namn? Varför har han skapat oss, och när skedde det? Vad är meningen med livet? Vad är vårt slutliga öde? Vilka plikter har vi mot Gud och mot vår medmänniska? Varför är världen i en sådan oordning? Och vad kräver Gud av oss för att vi skall få överleva den överhängande världskatastrof som är förutsagd i hans ord?
Tänk på detta: Skaparen gav oss förmåga att resonera, att begrunda, att använda vår fantasi och ställa frågor sådana som dessa. Han skulle helt visst inte plåga oss genom att lämna oss utan svar, eller hur? Gud har verkligen inplantat i våra hjärtan och sinnen en törst efter kunskap — vissa slag av kunskap som bara han kan ge. Är det inte rimligt att dra slutsatsen att Gud skulle tillfredsställa vår törst efter kunskap om dessa ting? Han har skapat oss med andra naturliga begär — efter mat och dryck, efter skönhetsupplevelser för ögon och öron osv. Och har han inte sett till att vi med tillbörlig ansträngning kan tillfredsställa sådan hunger och törst? Dessutom har Skaparen sörjt för djurskapelsens alla behov. Är hans kärlek till sin förnuftsbegåvade mänskliga skapelse mindre på något sätt? Det är bara logiskt att han skulle förse oss med svaren — genom en gudomlig uppenbarelse. Bibeln säger sig vara detta, och när vi undersöker den, finner vi att den verkligen fyller kraven på en gudomlig uppenbarelse.
Bibeln har med rätta kallats civilisationens och frihetens fackla. Sådana delar av den som dekalogen eller de tio budorden, bergspredikan, dess psalmer och ordspråk skulle bara de vara nog för att ställa den i en klass för sig själv. De tio budorden har till exempel ofta liknats vid Hammurabis lagsamling, som om budorden hade haft denna lagsamling till förebild. Ingenting kunde vara mera fjärran från sanningen. Dessa budord lägger tonvikten vid tillbedjan av Jehova Gud — Hammurabis lagsamling däremot enbart vid världsliga angelägenheter. Och även i behandlingen av världsliga angelägenheter är det stor skillnad. Det är inte bara så att de tio budorden förbjuder mord, utan återstoden av Mose lag gör dödsstraff obligatoriskt för uppsåtligt mord och skiljer mellan mord och oavsiktligt dråp. (4 Mos. 35:9—34) Hammurabis lag utgör en kontrast till detta, enligt vad som framhålls i Encyclopædia Britannica: ”Ett egendomligt utelämnande i lagsamlingen är det som gäller uppsåtligt mord, och det råder ovisshet beträffande hur mord bestraffades eller genom vem vedergällningen verkställdes.” (Encyclopædia Britannica, 1971, band 11, sidan 43) Lägg också märke till det sista av de tio budorden: ”Du skall icke hava begärelse.” (2 Mos. 20:17) Denna lag är unik i rättsvetenskapens traditioner. Det är en lag som går till själva roten för brottsligheten, och ändå beror det i hög grad på individen själv om den blir tillämpad!
Helt logiskt börjar bibeln med skildringen av skapelsen. Den kan sägas ha förekommit Albert Einsteins önskan. Han sade en gång: ”Jag vill veta hur Gud skapade den här världen. ... Jag vill lära känna hans tankar.” Fastän detta faktum inte är allmänt känt, så är bibelns skildring av skapelsen i överensstämmelse med många vetenskapsmäns tänkesätt i vår tid.
Lägg i detta sammanhang märke till vad som sagts av en av Amerikas ledande geologer, Wallace Pratt: ”Om jag, i egenskap av geolog, uppmanades att i korthet förklara våra nutida uppfattningar om jordens ursprung och livets utveckling på den för ett enkelt herdefolk, likt de stammar som Första Moseboken riktade sig till, skulle jag knappast kunna göra något bättre än ganska tätt hålla mig till mycket av det språk som används i det första kapitlet av Första Moseboken.” Och vad beträffar längden på de skapelsedagar som är omnämnda i Första Moseboken, ställer den här vetenskapsmannen skarpsinnigt frågan: ”Är vi inte övertygade om att för Skaparen är ’en dag ... såsom tusen år och tusen år såsom en dag’?” Hur kunde den som skrev Första Mosebokens skildring ha skaffat dessa upplysningar och denna insikt utom genom gudomlig inspiration?
Mer än så — bibelns skribenter visar en uppriktighet som utmärker deras skildringar som autentiska. Ingen kan således med rätta tillskriva dem något fördolt motiv. Tänk på vad bibeln säger om de misstag och tillkortakommanden som också stora män av tro gjort sig skyldiga till. Bibeln berättar om hur Noa blev drucken; om hur patriarken Juda hade umgänge med en kvinna som han trodde var en tempelprostituerad; om hur Mose förlorade behärskningen; om Davids felsteg, till exempel hans äktenskapsbrott med Bat-Seba, som också ledde till hennes mans död; och även om rivaliteten bland Jesu apostlar. Genom att på detta sätt uppriktigt beskriva inte bara dessa trogna mäns dygder, utan också deras brister, får bibelns skrifter helt visst prägeln av ärlighet och sanning.
Och hur verklighetstrogen är inte bibelns beskrivning av den mänskliga naturen! Det har varit mycket små förändringar på sex tusen år! I början av den gudomliga skildringen ställs vi till exempel ansikte mot ansikte med det mänskliga felet svartsjuka. Adams och Evas förstfödde son dödar sin bror på grund av svartsjuk vrede. Längre fram i historien drivs Josefs halvbröder av en liknande svartsjuka till att göra sig kvitt honom. Kung Saul är svartsjuk på Davids framgångar och popularitet till den grad att han försöker döda David. I sin behandling av livets verkliga förhållanden i dessa och en mängd andra fall har bibelns skildring en klang av sanning.
Dessutom kan vi helt naturligt förvänta att bibeln som Guds uppenbarelse till människorna skulle ha den mest omfattande spridningen av alla böcker — och på flest språk — så att den skulle vara tillgänglig för de flesta som lever på jorden. Och vi finner också att det är så. Enbart år 1975 spreds en tredjedels milliard exemplar av bibeln eller delar av den, och bibeln finns nu tillgänglig helt eller delvis på mer än 1.575 språk.
Men det starkaste skälet för oss att godta bibelns anspråk på att vara Guds uppenbarelse — något som den gång på gång gör anspråk på att vara — är uppfyllelsen av så många av dess profetior. Bokstavligen talat tjogtals detaljer om Jesu Kristi födelse, offentliga verksamhet och död hade förutsagts av de hebreiska profeterna. Däribland kan nämnas hans födelseplats, fakta beträffande när han skulle framträda som Messias och beträffande hans offentliga bana under tre och ett halvt år, det mottagande han fick såväl som detaljer om hans död och uppståndelse.a Och lägg märke till att alldeles som tro på Gud betyder att man har tro på hans ord, bibeln, så betyder tro på bibeln också att man har tro på Jesus Kristus som människornas frälsare och konungen i Guds rike.
[Fotnoter]