Evolutionsteorin på reträtt
I MER än hundra år har många vetenskapsmän hävdat att allt liv har utvecklats. De har sagt att livet uppstått av sig självt, utvecklat sig till växt- eller djurstadiet och från djurstadiet fortsatt genom apliknande djur till människan.
Hela tiden har dessa vetenskapsmän förtröstansfullt jagat efter bevis till stöd för sina påståenden. Ganska många vetenskapsmän och även andra hoppades att bevisen skulle omintetgöra tron på en Gud som skapare.
Men under de senaste åren har vittnesbörden åstadkommit raka motsatsen! De har krossat grundvalen för att tro på evolutionsteorin, så att många uppriktiga människor, däribland ett antal vetenskapsmän, inte längre godtar denna teori. De som fortsätter att stödja evolutionsteorin har tvingats till reträtt från några länge omhuldade trosuppfattningar.
New York Times kommenterade situationen på följande sätt: ”Studiet av evolutionen har undergått en genomgripande förändring under de senaste 10 åren. De evolutionistiska principer som uppställts av Darwin och andra ifrågasätts nu, och nya teorier föreslås. Det råder stor villervalla på detta område.”
MAN UNDERSÖKER BEVISEN
På senare tid har ett antal forskare undersökt bevismaterialet opartiskt. De har uttryckt sin förvåning över vad de funnit.
Advokaten Norman Macbeth, som studerat juridik vid Harvarduniversitetet, beslöt att nalkas frågan som han skulle göra inför rätta. Han sammanförde bevis för och emot evolutionsteorin. Efter många års intensiv forskning kom han fram till att bevisen mot evolutionsteorin var så starka att det, som han sade, ”kanske vore bättre med ingen teori alls än med den nu gängse teorin”.
Macbeth förklarade vidare: ”På evolutionens område är det så att de flesta förklaringarna inte är bra. I själva verket är de knappast kvalificerade som förklaringar över huvud taget. De är förslag, antydningar, luftslott, knappast värda att kallas hypoteser.” Hans reaktion inför en typisk bok till stöd för evolutionsteorin var: ”Om jag skulle föra talan emot den mannen inför rätta, skulle jag kunna kullkasta hans sak.”
En redaktör för The Washington Monthly, Tom Bethell, gjorde en liknande undersökning. Han blev förvånad över att finna så mycken förvirring och debatt bland evolutionisterna. Han sade: ”Det är förvånande att så litet av [debatten] har läckt ut. Den tycks nämligen ha varit en av de viktigaste akademiska debatterna på 1960-talet, och som jag ser saken blir slutsatsen ganska häpnadsväckande: Jag tror att Darwins teori står på randen till sammanbrott.”
Bethell framhöll: ”Jag antar att Darwin nu håller på att avfärdas, men kanske av hänsyn för den vördnadsvärde gamle herrn ... gör man det så diskret och milt som möjligt, med ett minimum av publicitet.”
Hur reagerar evolutionister inför detta? I tidskriften Weekend skriver F. Appleton följande: ”Vi medger att det finns gapande hål i bevisen för evolutionsteorin. ... Också för en avancerad vetenskapsman finns det en punkt där förklaringarna blir torftiga och man måste erkänna att man faktiskt inte vet.” Han tillfogade: ”Ja, evolution är bara en teori. Att tro på evolution är följaktligen en trosgärning.”
De ”gapande hålen” har vidgats med tiden. Vittnesbörd har flödat in beträffande ärftlighet, cellstruktur, DNA, de levande organismernas komplicerade beskaffenhet, avelsexperiment och fossil. Av alla dessa vittnesbörd har det blivit mer och mer uppenbart för den opartiske, uppriktige iakttagaren att fakta på ett överväldigande sätt talar till stöd för en skapelse och inte för evolution.
DEN GRUNDLÄGGANDE TANKEN KULLKASTAD
En av evolutionens grundläggande uppfattningar, ja en av dess främsta grundvalar, håller nu på att slås i spillror. Detta är den länge godtagna teorin om hur evolutionen antogs ha gått till — dess ”mekanism”.
Evolutionens förespråkare trodde att den ägde rum genom små, fördelaktiga förändringar hos de levande organismerna. Dessa förändringar antogs sätta dessa levande organismer i stånd att överleva lättare än andra. Man antog att deras avkomma fortsatte att genomgå andra fördelaktiga förändringar under milliontals år. Detta påstods ha lett till att alla insekter, växter, djur och även människan så småningom utvecklats.
Denna tanke att ”de bäst rustade överlever” kallar vetenskapsmännen ”naturligt urval”. Termen var avsedd att innebära att ”naturen” enligt vad man antog ”utvalt” de ”bäst rustade” formerna för att överleva, varigenom de ”svagare” dog ut.
Varför ifrågasätter man nu denna grundläggande uppfattning? Därför att det som borde ha varit en uppenbar slutsats till sist gått upp för många vetenskapsmän — efter flera årtionden av experiment med levande organismer och studium av fossilens vittnesbörd: Att ett visst slags växt eller djur överlever bättre har egentligen ingenting alls att göra med hur växten eller djuret blivit till från början. Att en viss sorts räv överlever bättre än en annan sorts räv förklarar inte hur någon av dessa rävsorter uppstått. ”Överlevande” förklarar inte ”ankomst”. Och bara det förhållandet att räven överlever förändrar den inte till ett annat djur.
Personer som sysslar med husdjurs- och växtförädling har efter flera årtiondens experimenterande upptäckt att oavsett hur intensivt de korsar växter eller djur, får de aldrig fram en ny eller helt annorlunda art. De kan åstadkomma förändringar i fråga om storlek, färg eller andra egenskaper. Men en ko förblir alltid en ko; en vindruva förblir alltid en vindruva; en fluga förblir alltid en fluga.
Det har nu blivit slutgiltigt fastslaget att levande organismer inte kan ändras mer än till en viss begränsad grad av variation från vad som är normalt utan att de blir sterila eller dör. Varför inte? Därför att det finns en lag som låser fast dem vid att vara vad de är.
”EFTER DERAS ARTER”
Gud har i alla levande organismer byggt in en lag för att hålla de grundläggande formerna åtskilda. Denna lag är vad bibeln kallar ”efter deras arter”.
Vi finner ett exempel på detta i 1 Moseboken 1:24, där det heter: ”Och Gud sade: ’Frambringe jorden levande varelser, efter deras arter, boskapsdjur och kräldjur och vilda djur, efter deras arter.’” Detta gäller också om alla växter, insekter, fåglar, fiskar och människor.
De levande organismernas genetiska uppbyggnad ger emellertid rum för variation inom de grundläggande arterna, vilket gör livet intressantare. Men precis som förädlarna har upptäckt kan det till exempel finnas många olika varieteter av katter, men alla varieteterna förblir för alltid katter och kan bara få avkomma med andra katter. Samma sak gäller alla andra grundläggande arter.
Harold Coffin vid University of California, som är expert på ryggradslösa djur, säger: ”Det är tydligt att det har förekommit en hel del anpassning, men har denna anpassning och förändring verkligen åstadkommit evolutionärt framåtskridande från en huvudkategori till en annan? De vetenskapliga vittnesbörden talar inte för detta slag av förändring.”
FOSSILENS VITTNESBÖRD EN BESVIKELSE
Vittnesbörden från fossil, rester av levande organismer som grävts fram ur jorden, har också gjort evolutionisterna besvikna. De hade hoppats att efter mer än ett århundrades sökande ha funnit talrika ”mellanformer” bland fossilen, som skulle sammanlänka de olika former av levande organismer, som tidigare levat, till en obruten kedja. Men det överflödande fossila vittnesbörd som nu finns att tillgå har fullständigt slagit dessa förhoppningar i spillror.
Zoologen Coffin säger: ”Fossilen, vittnesbörden om liv i det förgångna, utgör den högsta och sista instansen att appellera till. Fossilens vittnesbörd är nämligen den enda autentiska historien om livet som vetenskapen har att tillgå.” Och vad visar det fossila vittnesbördet? Stöder det evolutionsteorin? Coffin svarar: ”Det gör det inte. ... Det säger oss att växter och djur skapades i sin grundläggande form. Det fossila vittnesbördets grundläggande fakta talar för en skapelse, inte för evolution.”
Doktor D. B. Gower, en biokemist vid London University, bekräftar också att ”fossilens historia stämmer överens med berättelsen i Första Moseboken (i bibeln)”. Han säger att ”i de äldsta berglagren finner vi inte någon serie av fossil, som vittnar om de gradvisa förändringarna från de primitivaste varelserna till mera utvecklade former, utan i de äldsta berglagren uppstod helt plötsligt högt utvecklade arter”. Han framhöll också att mellan varje huvudtyp av växter och djur ”rådde fullständig frånvaro av fossil utgörande mellanformer”.
Sedan man under mer än hundra år grävt upp milliontals fossil, har man alltså funnit att vittnesbörden bekräftar att de olika livsformerna skapades ”efter sina arter”. — 1 Mos. 1:11, 12, 21, 24.
MÄNNISKANS UTVECKLINGSHISTORIA PÅ RETRÄTT
Nyligen gjorda fynd av människofossil har lett till att människans förmodade utvecklingshistoria fått stryka på foten. Dessa upptäckter har splittrat ”evolutionsträdet”, det hypotetiska uppradandet av aplika varelser som påstods leda fram till människan.
Med tanke på dessa nya fynd hette det i Boston Globe: ”Varenda bok om antropologi, varenda artikel om människans utveckling, varenda teckning av människans stamträd måste nu kasseras. ... Det innebär också att vi fått våra förfäder hopblandade.”
Vad ligger bakom denna reträtt? Jo, att man funnit människofossil av nutida typ som anses vara äldre än de förmodade ”apmänniskor” från vilka människan tidigare ansågs ha kommit. En av dessa ”aplika” varelser, som vetenskapsmännen kallat Australopithecus, hälsades rentav en gång av somliga som den felande länken mellan människor och apor.
Men enligt vetenskapliga källor har det nya bevismaterialet visat att detta är omöjligt. I New York Times hette det: ”De nya fossilen gav bindande bevis för att Australopithecus, en utdöd art som tidigare ansågs vara en övergångsform mellan apa och människa, i stället var samtida med den tidiga människan och blev en evolutionär återvändsgränd.”
Sanningen är att också människan skapats ”efter sin art”. Det är därför man aldrig hittat några ”länkar” mellan människa och djur. Det är också därför man aldrig kommer att finna några sådana. Den väldiga klyftan kommer alltid att bestå, därför att Skaparen åstadkommit den för att hålla människan åtskild från djuren.
Anthony Ostric, en professor i antropologi från Indiana i USA, framhöll inför en kongress av vetenskapsmän att bevismaterialet visar att människan har förblivit i huvudsak likadan sedan hon först framträdde på scenen. Han förklarade: ”Det är inte möjligt att förstå hur biologiska, sociala eller kulturella krafter eller processer skulle kunna förvandla något slag av föremänsklig antropoid eller ’nästan människa’ till homo sapiens.” Han framhöll att människans unika biofysiska, sociala och kulturella natur tycks utgöra ”en oöverstiglig avgrund som skiljer henne från alla andra djur”.
Det är tydligt att det bevismaterial som samlats under många årtionden har tvingat evolutionisterna att slå till reträtt på många fronter. När man ärligt och uppriktigt tar fakta i övervägande, kan man inte komma till mer än en slutsats. Som bibeln för länge sedan förklarade: ”Vet att Jehova är Gud. Det är han som har gjort oss och inte vi själva.” — Ps. 100:3, NW.
[Bild på sidan 520]
Om en viss sorts räv överlever bättre än en annan sorts räv, så ändrar inte detta den räven till ett annorlunda djur
[Bild på sidan 521]
”Växter och djur ... frambringar sin avkomma ur sin egen kropp och inte på något annat sätt.” ”Allt liv härrör från tidigare liv, ... föräldraorganismen och dess avkomma är av samma art.” — ”Biology for You”, sid. 468; ”Encyclopedia Americana”, 1956, band 3, sid. 721