Bergspredikan — ”Slut först fred med din broder”

SEDAN Jesus hade varnat sina åhörare för det dödsbringande i länge närd vrede, ledde han in deras tankar på hur man skall kunna rycka upp vredens orsaker med rötterna. Han sade: ”Om du nu kommer med din offergåva till altaret och du där kommer ihåg att din broder har något emot dig, låt då din gåva bli liggande där framför altaret och gå bort; slut först fred med din broder, och därpå, när du har kommit tillbaka, kan du bära fram din offergåva.” — Matt. 5:23, 24.

Ordet ”offergåva” i det här fallet syftade på vilken offergåva som helst som en människa skulle önska frambära i Jehovas tempel. Djuroffer var av särskild vikt och betydelse, eftersom Gud hade påbjudit sådana såsom en del av den sanna gudsdyrkan. Men för den som drog sig till minnes att hans broder hade något emot honom fanns det en ännu viktigare sak att göra. ”Låt ... din gåva bli liggande [eller: ”Lämna din gåva”, Åkeson] där framför altaret och gå bort”, sade Jesus. ”Slut först fred med din broder, och därpå, när du har kommit tillbaka, kan du bära fram din offergåva.”

Detta behöver inte ha varit så svårt som det kan tyckas, eftersom det brukade vara vid de tre årliga högtiderna, vid påsken, pingsten och lövhyddohögtiden, som sådana offer frambars. (5 Mos. 16:16, 17) Sannolikt befann sig den förorättade brodern bland de pilgrimer som strömmade till Jerusalem vid dessa högtider.

Vi kan här påminna om det mosaiska kravet beträffande skuldoffer. I sådana fall som gällde stöld, upphittat borttappat gods eller svekfullt handhavande av egendom krävde Guds lag att den ångerfulle, som förbrutit sig, skulle ersätta fulla beloppet och lägga till 20 procent av värdet, innan han bar fram sitt offer. (3 Mos. 6:1—7) Men Jesus begränsade inte sina ord till att gälla skuldoffer och överträdelser av speciellt slag. Enligt Guds Son skulle en person dröja med att frambära vilken som helst offergåva, om han drog sig till minnes att hans broder med rätta hade något emot honom — något som hans samvete sade honom att han med orätt hade gjort mot sin broder eller underlåtit att göra för sin broder, eller kanske hade han märkt av sin broders hållning gentemot honom att denne broder tagit anstöt av något. I ett sådant fall skulle offerdjuret lämnas kvar levande ”där framför altaret”, dvs. brännoffersaltaret i prästernas förgård i templet.

Från Guds ståndpunkt sett är en människas förhållande till sin nästa en otvetydig, viktig del av sann gudsdyrkan. Djuroffer, ja till och med ”vädurar i tusental”, hade ingen betydelse för Gud, om de människor som frambar dem inte behandlade sin nästa på rätt sätt. (Mik. 6:6—8) ”Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett”, skriver aposteln Johannes, ”han kan inte älska Gud, som han inte har sett.” — 1 Joh. 4:20.

Jesus manade vidare dem som hörde honom att inte dröja med att undanröja missnöjesanledningar, då han sade: ”Var beredd att snabbt göra upp med den som inger klagomål mot dig vid domstol, medan du ännu är på väg dit med honom.” — Matt. 5:25a.

Medan den som förbrutit sig ännu var ”på väg [till domstolen]” tillsammans med den som ville inge klagomål mot honom, borde han energiskt bemöda sig om att ”göra upp” med sin motpart genom en förlikning. Om den som förbrutit sig erkände att han hade handlat orätt, visade sig bedrövad och antydde att han var villig att bjuda något såsom vederlag, då skulle sannolikt den som ville inge klagomål vara hågad att visa barmhärtighet, kanske rentav gå med på sådana villkor som missdådaren skulle kunna uppfylla utan att det skulle behöva kännas oskäligt svårt.

Jesus gav ett praktiskt skäl till att en människa på detta sätt snabbt borde söka ”göra upp” med en annan, då han sade: ”För att din motpart inte på ett eller annat sätt skall överlämna dig till domaren och domaren till rättsbetjänten och du kastas i fängelse.” — Matt. 5:25b.

När målet väl kom inför rätta, kunde det tänkas att domaren, om svaranden bevisades vara skyldig och inte kunde betala sin skuld, skulle överlämna honom till ”rättsbetjänten”. En sådan tjänsteman skulle, i sin tur, kasta den skyldige i fängelse. För hur lång tid?

”Jag säger dig som det är”, fortsatte Jesus: ”Du skall minsann inte komma ut därifrån förrän du har betalat ut det sista myntet av mycket ringa värde.” (Matt. 5:26) Enligt Matteus’ grekiska text skulle fängelsestraffet fortsätta tills den dömde betalat allt, ända till det sista myntet, kallat kodrantes, på latin ”quadrans”, som var värt en sextiofjärdedel av en lantarbetares vanliga dagslön. Om ingen var villig att betala fångens skuld, kunde han tvingas stanna inom lås och bom under lång tid.

Godtagbar gudsdyrkan måste inbegripa tillbörlig behandling av nästan. Aposteln Paulus gav detta råd till medtroende: ”Gör . . . detta till ert beslut: att inte för en broder lägga en sten att snava på eller bli en orsak till fall.” (Rom. 14:13) Om en kristen börjar skönja en sådan ”sten att snava på”, måste han påminna sig Jesu ord att vara ”beredd att snabbt göra upp” med motparten. (Matt. 5:25) ”Ty jag har behag till kärlek”, säger Jehova, ”och icke till offer.” — Hos. 6:6.