Psaltaren
Trygg inför faran
KUNG DAVID befann sig i en mycket svår situation. Hans egen son Absalom lät utropa sig själv till kung och konspirerade för att lägga beslag på tronen. Denne upproriske son skaffade sig så många efterföljare att David tvingades fly från huvudstaden Jerusalem. Men trots detta fortsatte David att fullständigt förtrösta på Jehova Gud.
Detta framgår av den psalm som David komponerade, när han flydde för Absalom. (Ps. 3:1) En budbärare rapporterade: ”Israels män hava vänt sina hjärtan till Absalom.” (2 Sam. 15:13) David kunde inte fatta hur något sådant hade kunnat hända. Han undrade varför det hade hänt och hur Absalom hade kunnat få ett sådant fantastiskt stöd. Därför utropar David i Psalm 3: ”Jehova, varför förökas mina fiender? Många äro de som resa sig upp mot mig.” — Ps 3:2. V. 2, Åkeson.
Situationen verkade så hotande att många israeliter menade att inte ens den Högste kunde rädda David från att stupa för Absalom och hans män. David sade angående detta: ”Många säga om mig: ’Det finnes ingen frälsning för honom hos Gud.’” (Ps. 3:3) Men försvagade detta Davids förtröstan? Nej, för han fortsätter: ”Men du, HERRE, är en sköld för mig; du är min ära och den som upplyfter mitt huvud. Jag höjer min röst och ropar till HERREN, och han svarar mig från sitt heliga berg.” — Ps. 3:4, 5.
David betraktade Jehova som den som skulle bevara honom från olycka, skydda honom, precis som en sköld skyddar en krigare. När David flydde undan Absalom, var han barfota, gråtande och hade huvudet överhöljt. (2 Sam. 15:30) Hans huvud var säkert nedböjt av förödmjukelse. Men David tvivlade ändå inte på att den Högste skulle förändra hans situation, så att han åter blev respekterad, och att han skulle lyfta upp hans huvud, så att han kunde hålla det högt och vara rakryggad. Det var därför David ropade till Jehova om hjälp, övertygad om att han skulle svara. Eftersom förbundsarken, en symbol av Jehovas närvaro, hade förts tillbaka till berget Sion, var det riktigt att David menade att hans bön besvarades från Guds heliga berg. — 2 Sam. 15:24, 25.
David kände därför inte någon skräck ens på natten, då faran för ett överraskande anfall var som störst. Han var inte rädd för att somna. Vi läser hans ord: ”För min del skall jag lägga mig för att jag må sova; med visshet skall jag vakna upp, ty Jehova själv uppehåller mig beständigt.” (Ps. 3:6, NW) David visade hur fullständigt han litade på Jehovas förmåga att frälsa, när han skrev: ”Jag fruktar icke för skaror av många tusen, som lägra sig mot mig runt omkring. Stå upp, HERRE, fräls mig, min Gud; ty du slår alla mina fiender på kinden, du krossar de ogudaktigas tänder. Hos HERREN är frälsningen; över ditt folk komme din välsignelse.” — Ps. 3:7—9.
Att Davids fiender fick sina tänder krossade skulle innebära att de inte längre hade någon makt att skada. Endast Jehova kunde skänka sådan befrielse. Psalmisten erkände därför: ”Hos HERREN är frälsningen.” Då David tänkte på sina personliga problem, kände han sig därför manad att innesluta allt Guds folk och bad att Gud skulle välsigna dem.
Likt David bör vi inte ge efter för människofruktan. Vad än onda människor kan hitta på, så kommer inte Jehova att överge sitt folk och tillåta att de blir utplånade från jorden. Må vi därför också fortsätta att ge den Högste äran för vår frälsning.