De förkunnade från hus till hus
ÅR 1956 blev två av Jehovas vittnens heltidsförkunnare förordnade att arbeta i den lilla staden Princeton i Kentucky i USA, där det inte bodde några vittnen. Det verkade förståndigt att bo i själva Princeton för att effektivt kunna bearbeta distriktet. De hade ingen bil, och det var besvärligt att pendla från den stad långt borta, där de bodde hos några vittnen. Hur skulle de kunna skaffa logi?
De gick från hus till hus, som de brukade, och förkunnade de goda nyheterna om Guds rike. När de fann människor som visade ett visst mått av intresse, förklarade de att de behövde någonstans att bo för att därigenom kunna betjäna samhället bättre i sitt arbete med att undervisa i bibeln. Men tyvärr fanns det ingen som hade något extra rum, där de kunde få bo.
”Det började bli kväll”, förklarade Katie Williams, en av de båda heltidsförkunnarna, vid en kretssammankomst nyligen, ”och vi kom till det sista huset vid slutet av den gata där vi arbetade.” Sedan Katie och hennes kamrat hade talat om för kvinnan att de studerade bibeln och sedan de helt kort nämnt vad slags arbete de var upptagna i, förklarade de att de behövde husrum.
Då ropade kvinnan till sin man: ”Här är två kvinnor som studerar bibeln, och de söker någonstans att bo.”
”Studerar bibeln?” sade han frågande. ”Be dem komma in. Det är just vad vi behöver.” De båda flickorna blev något förvånade över det varma mottagandet. Men sedan sade kvinnan: ”Vi behöver er hjälp för att få fart på vår församling.”
De fick snart reda på att hennes man, Frank Wattley, en man på omkring 70 år, var baptistpastor på orten. ”De hade välkomnat oss så hjärtligt”, förklarade Katie, ”att vi tackade ja till deras inbjudan att stanna.” Senare talade Frank om för flickorna att vad han egentligen hade tänkt sig var att omvända dem till sin religion.
Redan från och med första morgonen började Katie och hennes kamrat dagen med att samtala om en bibeltext, och de inbjöd Wattleys att vara med. Det äldre paret tackade villigt ja till inbjudan. Den text man skulle begrunda en morgon var Hesekiel 18:4, där det sägs: ”Den själ, som syndar, hon skall dö.” (1878 års svenska översättning)
”Vad? Menar ni att själen dör?” frågade Frank. ”Vänta lite. Jag måste få lära mig mer om detta.” Därför började flickorna ett regelbundet bibelstudium med honom och hans hustru. Frank sade, när han blivit övertygad om bibelns lära om själen: ”Hör på flickor, jag kan aldrig mer undervisa min församling om läran om själens odödlighet.” Han och hans hustru lämnade alltså kyrkan och började predika från hus till hus tillsammans med Katie och hennes kamrat. Men detta var inte allt.
Många av medlemmarna i Franks förra församling började studera bibeln med deras hjälp. Med tiden anordnades möten i Wattleys hem, och när gruppen tillväxte hyrde man en lagerlokal för mötena. Många, bland dem Wattleys, döptes snart. Ett vittne från en annan stad kom dit och ledde mötena. Så småningom bildades en ny församling av Jehovas vittnen.
När det blev alltför trångt på deras mötesplats, sade Frank: ”Vi vill skänka en tomt till församlingen.” Med tiden byggdes en Rikets sal där. Frank Wattley förblev ett troget Jehovas vittne till sin död, och Katie Williams är nu inne på sitt 32:a år som pionjär, och hon förkunnar fortfarande regelbundet från hus till hus.