Hur äkta är din kärlek?
ATT beskriva någon som äkta är att ge honom stort beröm. Äktheten hos en person eller sak visar sig vanligtvis genom prövningar. Bibeln talar således om att guld prövas genom eld. Den talar också om äkta eller ”rent guld” och ”rent silver” och ”äkta nardus”, en dyrbar parfym. (Jer. 52:19; Mark. 14:3; 1 Petr. 1:7) Guds ord omnämner också människor som äkta. Aposteln Paulus, till exempel, kallar Timoteus ”ett äkta barn i tron”. — 1 Tim. 1:2.
Frågan om huruvida somliga kristna hade äkta kärlek eller inte kom upp i samband med de kristna judarna i Jerusalem. De hade kommit i svår nöd, och deras medtroende i Macedonien hade, trots sin djupa fattigdom, gett utöver sin förmåga i form av generösa bidrag till sina nödställda bröder. Sedan aposteln Paulus hade berättat om dessa ting för de förmögna kristna i Korint, fortsatte han: ”Jag säger er inte detta som en befallning utan i betraktande av andras uppriktiga iver och för att pröva er kärleks äkthet.” De hade tydligtvis öppet förklarat sig älska sina medtroende, och aposteln gav dem nu tillfälle att visa äktheten i denna kärlek. Hur då? Genom att de i handling gav bidrag eller hjälp. — 2 Kor. 8:8.
Under inspiration framhåller aposteln Johannes samma sak i sitt första brev, då han säger: ”Genom att Jesus gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Också vi är skyldiga att ge vårt liv för bröderna. Om någon som har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, kan då Guds kärlek förbli i honom? Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med en sann kärlek, i handling.” — 1 Joh. 3:16—18, 1974 års sv. provövers.
Ja, sann eller äkta kärlek visas inte enbart genom tal eller ord, utan genom handling — genom att man hjälper dem som är i nöd. Skaparen, Jehova Gud själv, ger oss det förnämsta exemplet på detta. På grund av våra första föräldrars olydnad kom mänskligheten i stort trångmål, och Gud sände därför sin enfödde Son, ”för att var och en som utövar tro på honom inte må bli tillintetgjord utan ha evigt liv”. Jehova Gud gav sin Son för att ha en grundval att förlåta ångrande människor, alldeles som vi läser: ”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” — Joh. 3:16; 1 Joh. 1:9.
Detta exempel på äkta kärlek som Jehova Gud visar — i det han förlåter oss våra synder — framställs som en förebild för oss att efterlikna. Hans ord ger oss detta råd: ”Bli hänsynsfulla mot varandra, ömt medlidsamma, och förlåt varandra villigt, alldeles som Gud också genom Kristus villigt har förlåtit er.” (Ef. 4:32) Äktheten i en persons kärlek blir kanske inte i något avseende så prövad och bevisad som i villigheten att förlåta. Det är mycket lättare att ge materiella gåvor — till och med dyrbara sådana — än att storsint och generöst av hjärtat förlåta någon.
Aposteln Petrus fann det mycket svårt att fortsätta med att förlåta någon, och därför frågade han sin mästare, Jesus, om han skulle förlåta sin broder sju gånger. Hur svarade Jesus då? Han sade: ”Inte ända till sju gånger, utan ända till sjuttiosju gånger.” Med andra ord: Det finns inte någon gräns för hur många gånger man skall förlåta en annan. (Matt. 18:21, 22) Petrus kom utan tvivel ihåg dessa Jesu ord, för många år senare skrev han: ”Framför allt, ha intensiv kärlek till varandra, eftersom kärleken överskyler en mängd synder.” (1 Petr. 4:8) En mängd synder är ett stort antal, inte sant? I Ordspråksboken 10:12 (Åkeson) läser vi i själva verket att ”kärlek överskyler alla överträdelser”.
Hur många tillfällen finns det inte varje dag i familjekretsen att vara förlåtande! Både mannen och hustrun i sitt förhållande till varandra eller som föräldrar, såväl som barnen, gör misstag — en del mindre sådana och andra större med allvarliga följder. Hur bör då de andra familjemedlemmarna reagera? Bör de ha en kritisk inställning och mena: ”Vilket dumt misstag! Hur kunde du göra något sådant?” Eller bör de vara förstående och ha medkänsla med den som gjorde misstaget och bagatellisera följderna eller visa på hur man kan mildra resultaten? Det är inte utan goda skäl som man har sagt att ”ett lyckligt äktenskap är föreningen mellan två som har lätt att förlåta”.
Detsamma kan tillämpas i den större andliga familjen som alla kristna är en del av. Eftersom ingen är fullkomlig, är det troligt att de som tar ledningen i en församling eller i ett visst land kan komma till korta och bedöma saker och ting på ett oriktigt sätt. Deras ofullkomlighet kan vara en verklig prövning för dem över vilka de har tillsyn.
Man skulle kunna säga att liksom ”ett lyckligt äktenskap är föreningen mellan två som har lätt att förlåta”, så beror ett lyckligt förhållande i den kristna församlingen på de andliga brödernas och systrarnas villighet att förlåta varandra. Jesus sade att hans efterföljare skulle bli identifierade genom den kärlek de visade varandra. (Joh. 13:34, 35) För att deras kärlek skall vara äkta måste den inbegripa denna villighet att förlåta. Alldeles som det uttrycks i en av sångerna i Jehovas vittnens sångbok:
”Bitter sorg kan förebyggas, om förlåtelse vi ger. På så sätt vi visar kärlek, som från himlen kommit ner. ... Sann förlåtelse bör odlas. Gör vi det vi säkert vet, oss från harm det säkert skyddar, ja, från hatets bitterhet.”
Man kan säga att inte bara äkta kärlek, utan också vishet och rättvisa, fordrar att vi är förlåtande. Om vi inte förlåter andra, kommer Jehova Gud inte att förlåta oss. Att vara förlåtande resulterar i lycka för alla berörda parter. Är inte förlåtelse ett slags givande som resulterar i större lycka? (Matt. 18:35; Apg. 20:35) Rättvisan fordrar också att vi är förlåtande. Hur så? Därför att om vi inte förlåter, tillskriver vi våra bröder felaktiga motiv eller dömer dem som oursäktligt försumliga. Men fordrar inte rättvisan att vi gör mot andra det som vi vill att andra skall göra mot oss? Vi skulle inte vilja att andra dömde våra motiv felaktigt eller strängt; i stället skulle vi önska att de var förlåtande. Vi måste därför vara förlåtande mot våra bröder. — Luk. 6:31.
Det finns därför alla skäl till att kristna förlåter varandra. Det är vist och rättvist att göra så. Men framför allt är det osjälviskt och kärleksfullt, och dessutom bevisar det äktheten i vår kärlek.
[Bild på sidan 3]
Ett lyckligt äktenskap är föreningen mellan två som har lätt att förlåta