När det värsta händer
Berättelsen om en ung flickas hänförande tro
VÅR dotter Elise föddes år 1962 i Helsingfors. Hennes födelse var till stor glädje för oss och för hennes storebror Esa. Elise var ivrig att lära sig saker och ting, och min man och jag lärde henne läsa innan hon började skolan. Hon hade också, liksom de övriga i vår familj, musikaliska anlag.
När Elise var tre år skrev vi in henne i en musikalisk lekskola. Och vid åtta års ålder var hon tillräckligt kunnig för att på bröllop spela Vivaldis violinkonsert i a-moll. Vi bildade en familjeorkester. Min man spelade altfiol, Esa cello och Elise violin. Det såg ut som om Elise skulle bli en ovanligt stor musikbegåvning.
Men även om vi var intresserade av musik, lade vi större vikt vid vår dotters andliga tillväxt och utbildning och studerade bibeln med henne från tidiga barndomen. När hon var fem år kunde hon själv gå från hus till hus och erbjuda tidskrifterna Vakttornet och Vakna! En av våra grannar blev lite irriterad, eftersom hon menade att det inte var rätt att någon som var så ung skulle utföra detta arbete.
Damen sade till Elise: ”Vilken idé att låta en liten flicka som du komma och tala med mig om bibeln! Du kan ju inte ens läsa dessa tidskrifter!”
”Jodå, det kan jag”, svarade Elise och började läsa och förklara en paragraf i tidskriften som hon erbjöd. Vi blev mycket glada när vi hörde om detta. Vi var också lyckliga över att lägga märke till hennes gensvar när församlingen planerade att bygga en ny Rikets sal. Hon tog ut alla sina besparingar på 15 mark (omkring 15 kronor) från banken och gav dem till bygget.
EN SKRÄMMANDE UPPTÄCKT
En dag på sommaren år 1972, när Elise var 10 år, återvände vi hem från en resa. Jag lade märke till en egendomlig knöl på hennes näsa. Den var först helt liten men började sedan växa. Jag tog henne därför till sjukhuset i Botbyhöjden. En specialist sade till mig att han aldrig hade sett en liknande knöl på en näsa förut och gav oss rådet att gå till universitetets öronklinik. Några dagar senare fick vi det lugnande beskedet: Inte elakartad.
Man skrev ut mediciner och försäkrade oss att knölen snart skulle försvinna. Men det gjorde den inte. Sedan två veckor hade gått utan någon förbättring, tog vi återigen Elise till doktorn. Denna gång blev hon intagen på sjukhuset, och den 24 september opererades hon. Det var då vi fick det smärtsamma beskedet: ”Er lilla flicka har cancer.”
MODIG KAMP FÖR LIVET
Man misstänkte att cancern hade spritt sig till Elises tonsiller, och de blev därför avlägsnade. Under de följande månaderna fortsatte cancern att sprida sig, och ytterligare operationer utfördes för att försöka hindra att den fortsatte att sprida sig. Elise förde dagbok. Denna dagbok har vi fortfarande kvar. Hon skrev på hösten år 1973:
”Sedan jag genomgått tre operationer, väntade jag på att få komma in på plastikkirurgiska avdelningen. Jag kom snart in, och det var tråkigt att vara på sjukhuset igen. Men där fanns en god kamrat, Ritva, som genomgick en ögonoperation. Vi lekte ofta kurragömma tillsammans med Pekka och Tiina. Jag gav Ritva tre böcker: Lyssna till den store läraren, Är bibeln verkligen Guds ord? och Sanningen som leder till evigt liv. Ritva läste dem alla. Jag tycker att den här hösten är den bedrövligaste hösten i mitt liv.”
Du kan föreställa dig vilken ängslan dessa upprepade operationer, som var så vanställande, orsakade oss alla. Elises dagbok återspeglar hennes lidande och smärta. Men på samma gång lyser hennes starka tro och oförskräckthet igenom. Hennes dagbok fortsätter:
”I januari [1974] genomgick jag min fjärde operation, och ett ganska stort snitt gjordes på min kind. Under några dagar var hela mitt huvud, såväl som öronen, i bandage. Jag hade inte så mycket bandage om mitt vänstra öra, och därför kunde jag sätta telefonluren mot det örat. När bandagen avlägsnades, såg jag ganska hemsk ut, och när stygnen togs bort nära mitt öga, var jag rädd att ögat skulle följa med. Jag skrevs ut från sjukhuset den 19 januari. Det var en lycklig dag.”
Under hela denna tid höll våra kristna bröder och systrar, däribland de som hon spelade tillsammans med i orkestern vid sammankomsterna, kontakt med henne och uppmuntrade henne. Hennes skolkamrater och lärare var också mycket vänliga och hjälpsamma. De sände henne många gåvor och gjorde vad de kunde för att hon skulle känna sig accepterad och önskad. Men Elise gjorde ofta mer för att trösta sina vänner än de gjorde för att trösta henne.
Hon talade om för dem att även om hon måste dö, skulle hon bara ”sova” för ett ögonblick och sedan vakna upp i paradiset. Hon kunde säga: ”Den nya världen kommer att börja så snart jag dör, eftersom man inte har något begrepp om tid när man sover.” Det var svårt för vår dotters vänner att hålla tårarna tillbaka när de såg att hon, trots sitt lidande, kunde tala lugnt och ha en sådan tillförsikt till Guds löfte om uppståndelsen.
Vi gav inte upp hoppet om att cancern på något sätt skulle kunna hejdas. Behandling med koboltstrålar började i mars 1974, och den efterföljdes av medicinsk behandling. Elise berättade också om detta i sin dagbok:
”På grund av strålbehandlingen blev jag mycket svag. Detta fortsatte i tre veckor. Men jag har ännu inte berättat det värsta. Dagen före skolavslutningen i maj fick jag mediciner som gjorde mig så svag att det under hela juni tycktes som om det inte fanns den minsta stråle av hopp. Jag åt knappast någonting under tre veckor och hade nästan ingen kraft till att stiga ur sängen. Jag gick ner fem kilo, och allt mitt hår föll av. Men jag hade lekstugan; det var verkligen underbart när pappa byggde den.
I juli var jag som väl var något bättre och kunde vara med vid områdessammankomsten. Jag kände mig bra under sammankomsten, och från och med då var jag på gott humör. I augusti fick jag medicinering under ytterligare en vecka, men den gången blev jag inte så sjuk. Det är planerat att min medicinska behandling skall fortsätta under två år.”
Men alla dessa ansträngningar hade endast begränsad framgång, och Elises tillstånd förvärrades. Då hon insåg att hon snart skulle dö, delade hon ut sina leksaker till sina vänner. Hon påminde dem om att hon skulle få träffa dem igen när hon uppstod. Hon behöll emellertid sin violin, eftersom hon hoppades kunna spela i vår familjeorkester igen i den nya ordningen.
Under denna tid vittnade Elise också en hel del för sina lärare, skolkamrater, läkare och sjuksköterskor. Hon lämnade 12 exemplar av boken Är detta livet allt vi kan vänta oss? med sin egen namnteckning i. Hon önskade att efter hennes död skulle de delas ut till personalen på den medicinska avdelningen som hade hjälpt till med hennes behandling. Elises fall blev allmänt känt i Helsingfors. Men slutligen dog hon den 4 januari 1976 — hon var då ännu inte 14 år gammal.
ETT ÖVERRASKANDE SAMMANTRÄFFANDE
När min man och jag ett och ett halvt år senare var med vid områdessammankomsten på Isstadion i Helsingfors, kom en man fram till oss och frågade: ”Kommer ni ihåg mig?” Vi var först förbryllade, men sedan kände vi igen mannen. Han var en läkare som i ett visst skede hjälpt till med behandlingen av Elise. Han såg annorlunda ut utan sin vita läkarrock, och han hade rakat av sig skägget. Vad hade hänt?
Elise hade talat med honom, liksom hon hade gjort med alla de andra läkarna, och han hade varit mycket vänlig och visat en del intresse för bibeln. Vi hade därför också vittnat för honom. Vi hade lärt Elise att be för sina vänner och för dem hon tyckte om. I förbindelse med våra kvällsböner nämnde hon ofta denne läkare och bad att han skulle förstå sanningen om Guds uppsåt. Nu talade denne läkare om för oss hur vår dotters tro under slutet av hennes sjukdom hade gjort ett starkt intryck på honom.
Han förklarade: ”Hon gav mig boken Verklig fred och säkerhet, men jag var alltför upptagen för att läsa den och ställde den i bokhyllan. Jag hade vid den tiden problem i äktenskapet, och för att förbättra förhållandet bestämde jag mig för att lämna mina stora ansvarsuppgifter vid röntgenkliniken i Helsingfors. Vi flyttade därför till Åland, där jag började med allmän praktik på sjukhuset.
Flyttningen i sig själv förbättrade inte våra familjeförhållanden, men snart besökte ett vittne på platsen min hustru, och hon skaffade sig en del litteratur. Hon kom då ihåg att vi hade boken som Elise gett mig, och hon tog ner den från bokhyllan och läste igenom den. Hon blev genast övertygad om att detta var sanningen, och det vittne som besökt henne började ett bibelstudium med henne. Hon var först lite rädd för att tala om det för mig, eftersom hon trodde att jag inte skulle tillåta henne att studera. Men jag sade: ’Vad som helst som kan vara till hjälp för våra familjeförhållanden är bra.’ Jag önskade sammanträffa med vittnet, och detta var något som snart kunde ordnas. Resultatet blev att jag så småningom också tog del i studiet. Bibelns principer förbättrade förhållandena i vår familj och gav oss en ny syn på värdena i livet. År 1976 blev vi döpta, och min hustru är nu reguljär pionjär. Tre av våra fyra barn är förkunnare av de ’goda nyheterna’, och den yngste, som är sju år, följer regelbundet med oss ut i tjänsten på fältet.”
Du kan föreställa dig hur uppmuntrande det var för oss att höra detta! Vår dotters bön tycktes ha blivit besvarad på bästa möjliga sätt. Om bara Elise visste detta! När uppståndelsen äger rum, kommer det att bli många trevliga saker att berätta för henne.
Fastän den mörkaste dagen i mitt liv var när doktorn sade: ”Er lilla flicka har cancer”, var Elises kamp för att leva inte dess mindre uppmuntrande. Det var hjärtevärmande att se hur fast tro på Jehova Gud och hans löften i bibeln kan så starkt påverka och vägleda till och med en ung flickas liv. Jag kommer aldrig att glömma Elises ord: ”Jag skall bara sova som för en natt, och sedan skall jag vakna upp i den nya världen.” — Insänt.
[Bild av Elise på sidan 26]
[Bild på sidan 26]
Solen tycktes förmörkas då en läkare sade: ”Er lilla flicka har cancer.”