Vi gav inte upp!

över 100 år i Guds tjänst trots stora trosprov

Berättat av Ilse Unterdörfer

MIN väninna Elfriede Löhr och jag befann oss i september år 1939 i Ravensbrücks koncentrationsläger i Tyskland. Andra världskriget hade just börjat.

Heinrich Himmler, ledaren för det nazistiska SS (Schutz-Staffeln, en elitkår), besökte oss i Lichtenburgs koncentrationsläger strax innan vi fördes till det nyuppförda lägret i Ravensbrück. Hans avsikt var att få Jehovas vittnen att överge sin trohet mot Gud och i stället understödja nazisterna i kriget. Men vi vägrade allesammans. Då blev Himmler vild av raseri och skrek: ”Om ni vill, kan er Jehova regera i himmelen, men här på jorden är det vi som regerar! Vi skall visa er vem som håller ut längst — ni eller vi!”

I närmare sex långa år fick Elfriede och jag, tillsammans med många andra av våra kristna systrar, uthärda de hemskaste förhållanden man kan tänka sig. Men ändå överlevde vi vittnen, medan Himmler, Hitler och deras horder är borta!

Många år tidigare hade både Elfriede och jag, medan vi ännu var tonåringar, beslutat att använda vårt liv i Guds tjänst och att vi aldrig någonsin skulle låta någonting få oss att ge upp! Redan innan vi sändes till koncentrationslägret, fick vi erfara Guds vederkvickande omsorg, då vi predikade de goda nyheterna om Riket trots att nazisterna ökade sin förföljelse av oss. Och ännu i denna dag tjänar vi Gud, och vi har tillsammans just fullbordat 100 år av överlämnad tjänst. Men låt mig få berätta varför vi kom att hamna i Ravensbrück.

VÅRA FÖRSTA ÅR I GUDS TJÄNST

År 1926, då Elfriede bara var 16 år gammal, symboliserade hon sitt överlämnande åt Gud genom att bli döpt i vatten. På vintern år 1930 fick hon sitt hjärtas önskan uppfylld, då hon fick möjlighet att gå ut och predika på heltid. Fastän en allvarlig sjukdom begränsade hennes möjligheter under en tid, tog hon aktivt del i den underjordiska verksamheten, och det var då, i mars år 1937, som jag för första gången träffade Elfriede. Jehovas vittnens verksamhet hade nämligen förbjudits i Tyskland under den nazistiska regimen, och med risk att förlora friheten och till och med livet tog många av oss del i att dela ut den andliga födan runt om i landet.

Som ung flicka hade mitt mål varit att hjälpa mina medmänniskor; jag ville bli läroverkslärare. Men år 1931 följde jag med min mor till en sammankomst som Jehovas vittnen höll i Paris. Det som jag fick lära mig där och upplevde då förändrade mitt liv. Följande år blev jag döpt, 19 år gammal.

Hitler och hans nazistparti kom till makten år 1933, och nästan omedelbart började de förfölja Jehovas vittnen. Jag blev mycket glad, då jag fick privilegiet att tjäna som kurir i vår underjordiska verksamhet i Sachsen. I augusti år 1936 inledde Gestapo (hemliga polisen) en samlad kampanj mot vår underjordiska organisation. Fritz Winkler, som hade tillsynen över vårt arbete, och de flesta av de regionala tillsyningsmännen arresterades och fängslades.

I september år 1936 fick jag möjlighet att komma till en sammankomst i Luzern i Schweiz tillsammans med 300 andra vittnen från Tyskland. Där gav den dåvarande presidenten för Sällskapet Vakttornet, J. F. Rutherford, Erich Frost förtroendet att ansvara för att vår svårt splittrade underjordiska verksamhet reorganiserades, och några dagar senare blev jag utsedd att samarbeta med honom.

Det var på uppdrag av broder Frost som jag sändes till München för att leta reda på Elfriede Löhr. Det enda jag kände till om henne var att hennes far var tandläkare. Jag fann deras adress i telefonkatalogen, och som en försiktighetsåtgärd ringde jag först. När vi träffades, talade jag om för Elfriede att hon hade inbjudits att arbeta tillsammans med oss på heltid. På så sätt började ett nära vänskapsförhållande som har bestått i nästan 43 år. Vi har under dessa år fått vara tillsammans i koncentrationsläger och fått samarbeta som heltidsförkunnare i mer än 40 år.

ATT ARBETA UNDER JORDEN

Gestapo letade efter oss alla. Därför färdades vi i allmänhet med tåg under natten och sov så gott vi kunde. Under dagen brukade vi träffa våra bröder och systrar på olika avtalade platser för att överlämna duplicerade kopior av Vakttornet och annan nödvändig information. Tillfälligtvis tillbringade vi natten hos människor som visade intresse eller i sommarstugor som ägdes av sådana bröder som inte var så väl kända av Gestapo.

Vi bar aldrig skrivna adresser eller andra anteckningar på oss. Vi höll allt i minnet. Om därför någon av oss arresterades, skulle polisen inte kunna finna någonting som kunde ge grund till att anklaga någon annan. Vi fick gång på gång erfara Jehovas beskydd. Detta visade sig särskilt tydligt, när vi organiserade utdelningen av den resolution som antogs vid sammankomsten i Luzern. Denna resolution gjorde kraftiga invändningar mot den grymma behandling som Jehovas vittnen fick utstå av den romersk-katolska hierarkin och deras allierade i Tyskland. Den 12 december 1936 mellan klockan 17 och klockan 19 delade 3.459 bröder och systrar ut hundratusentals exemplar av detta kraftfulla budskap över hela Tyskland.

Den 21 mars 1937, mindre än två veckor efter det att jag för första gången hade träffat Elfriede, blev broder Frost och jag arresterade. Ungefär samtidigt föll även vissa regionala tjänstedirektörer i händerna på Gestapo. Broder Heinrich Dietschi, en regional tjänstedirektör som fortfarande var fri, tog över tillsynen över arbetet i broder Frosts frånvaro.

När varken broder Frost eller jag dök upp på en på förhand bestämd mötesplats i slutet av mars, förstod Elfriede att inte allt stod rätt till. Hon kunde inte återvända hem, för hon var eftersökt av Gestapo. Hon funderade: ”Vem är broder Frosts efterträdare, och hur kan jag få tag i honom?” Efter det att hon hade bett till Jehova, fick hon den tanken att hon skulle söka kontakt i staden Leutkirch, omkring 150 kilometer från München. Just den dagen träffade hon i Leutkirch den broder som broder Dietschi hade sänt ut för att leta reda på henne. Detta måste helt visst ha skett under änglars vägledning!

Eftersom nazisterna påstod att innehållet i den resolution som vi hade delat ut den 12 december var lögn, gjordes anordningar för att över hela Tyskland dela ut ett ”öppet brev” som gav specificerade bevis för vad som hänt under förföljelsen av Jehovas vittnen. Broder Frost och jag arresterades under förberedelserna för denna stora kampanj. Nu samarbetade Elfriede nära med broder Dietschi i att fullborda förberedelserna, och kampanjen genomfördes framgångsrikt den 20 juni 1937. Elfriedes rapport i 1974 Yearbook of Jehovah’s Witnesses (Jehovas vittnens årsbok för år 1974) lyder:

”Broder Dietschi organiserade kampanjen. Vi var alla stimulerade, och allting var arrangerat på ett underbart sätt, och varje område skulle få ett tillräckligt antal brev. Vid järnvägsstationen hämtade jag en stor resväska med sådana som var avsedda för området kring Breslau, och jag tog med dem till bröderna i Liegnitz. Jag hade också mina egna, vilka jag delade ut vid den bestämda tidpunkten precis som alla andra bröder.”

Gestapo hade i flera månader före denna kampanj skrutit med att de hade gjort slut på vår organisation. Vilken förödmjukande överraskning blev det inte för dem, när hundratusentals exemplar av detta brev delades ut på ett så organiserat sätt runt om i Tyskland! De blev verkligen chockade.

VI TRÄFFAS ÅTERIGEN

Medan Elfriede alltså var fri, befann jag mig i Gestapos våld. Till att börja med dömdes jag bara till ett år och nio månader. Men omedelbart efter det att jag hade avtjänat mitt straff, arresterades jag igen och sändes till koncentrationslägret i Lichtenburg på våren år 1939. Till min stora förvåning var Elfriede där, när jag kom dit.

På sommaren år 1939 fördes alla vi kristna systrar i Lichtenburg till det nya lägret i Ravensbrück. Gång på gång hade vi ställts inför hotet: ”Vänta bara tills ni kommer till Ravensbrück. Där skall vi bryta ner er.” Omgivningarna kring det nya lägret liknade en sandöken. De höga murarna, med taggtråd längst upp, såväl som barackerna för fångarna och husen för SS-männen var klara. Men allting annat var öde och väntade på arbetare, nämligen på de intagna.

VÅR TRO SÄTTS PÅ PROV

Vi var omkring 500 kvinnor, Jehovas vittnen, i Ravensbrück på hösten år 1939. Det var den 19 december som många systrar vägrade att sy ammunitionsfickor på soldatuniformerna; de kunde inte för sitt samvete understödja kriget på ett sådant sätt. Då kallades vi allesammans ut på lägergården och blev tillfrågade om vi skulle utföra arbetet eller inte. Vi vägrade allesammans. Som ett resultat av detta började en kampanj för att tvinga oss att överge vår kristna neutrala ställning och i stället understödja kriget. — Jes. 2:4.

Först tvingade de oss att stå ute i kylan från morgon till kväll, under det att vi bara fick ha lätta sommarkläder på oss. Det var en av de kallaste vintrarna i Tyskland, ofta med temperaturer på 15 till 20 minusgrader! På natten låstes vi in i cellerna, där vi var tvungna att sova på det kala golvet utan filtar och med fönstren öppna för att det skulle bli ett isande kallt drag i cellerna. Dessutom fick vi ingenting att äta den första dagen. Under de följande fyra dagarna av denna behandling fick vi bara halv ranson mat. Sedan låstes vi in i en mörk cell i ytterligare tre veckor, och vi fick någonting varmt att äta bara en gång var fjärde dag. De andra dagarna fick vi en bit bröd och en kopp svart kaffe på morgonen. Under deras julfirande (den 25 till den 27 december) fick vi ingenting alls.

Därefter sändes vi tillbaka till barackerna, som förklarades vara straffbaracker i tre månader. Detta betydde mindre och sämre föda och ett hårt arbete med att hacka och skotta från morgon till kväll under sju dagar i veckan. Och vi nekades medicinsk hjälp. Tid efter annan brukade SS-befälen säga: ”Om ni inte går med på att understödja kriget, kommer ni inte ut härifrån annat än genom skorstenen!”

Under våren år 1940 var vi ingenting annat än skelett. Vi skulle ha kunnat dö som flugor. Men Jehova Gud, som hade blivit direkt utmanad av Himmler, visade att han kan uppehålla sitt folk under värsta tänkbara omständigheter. Inte en enda av våra 500 systrar blev allvarligt sjuk, och inte heller dog någon av oss. Till och med några SS-män sade: ”Det är på grund av att er Jehova har hjälpt er.” Och det som var ännu mer betydelsefullt var att inte en enda syster hade gett upp; alla hade förblivit lojala. Det var verkligen en seger för ostraffligheten inför Jehova!

Jag får lov att säga att både Elfriede och jag hade gett upp hoppet om att kunna överleva. Vi hade beslutat att förbli trogna mot Jehova vad som än skulle hända. Vi brukade säga som aposteln Paulus: ”Ty både om vi lever, lever vi för Jehova, och om vi dör, dör vi för Jehova. Därför, både om vi lever och om vi dör, tillhör vi Jehova.” — Rom. 14:8.

DET DAGLIGA LIVET I RAVENSBRÜCK

Men för oss förändrades snart förhållandena till det bättre. Många jordbruksarbetare var inkallade i armén, vilket åstadkom en brist på lantarbetare. Därför sändes lägerfångarna för att arbeta på jordbruken i närheten av Ravensbrück. Eftersom risken var större att de som fick sådana arbeten skulle fly och eftersom det var känt att Jehovas vittnen inte brukade försöka ge sig i väg, sändes många av oss för att arbeta på jordbruken. Där fick vi mat att äta — förutom den knappa kosten i koncentrationslägret.

Men den andliga födan var av största betydelse för oss. Vi brukade bygga upp varandra andligen genom att dela med oss av den bibliska kunskap som vi hade inhämtat, innan vi fängslades. Och nykomlingarna i lägret brukade dela med sig av vad de mera nyligen hade lärt sig under sina bibelstudier. Hur glada blev vi inte, när en mängd biblar smugglades in i lägret! Närhelst det var möjligt, avgav vi vittnesbörd till andra fångar såväl som till våra övervakare. Ingenting kunde hindra oss från att visa vår trohet mot Jehova. Vårt beslut var: ”Hellre dö än att ge upp!”

Elfriede beordrades att sköta om SS-officerarnas trädgård, och jag tillsammans med några andra systrar sändes i väg för att arbeta på ett SS-jordbruk. Mot slutet av år 1942 började vi att hellre sova över på gården än återvända till lägerbarackerna; på så sätt fick vi en betydligt större frihet. På våren år 1943 lyckades jag få kontakt med broder Franz Fritsche brevledes. Han var en modig broder som var verksam med att smuggla in andlig föda i koncentrationslägren. En gång fick jag möjlighet att träffa honom i en skog i närheten av gården. Det gjordes anordningar för att vi regelbundet skulle få Vakttornet och andra publikationer. Det var på många olika sätt som vi fick in litteraturen i lägret.

Men sedan förändrades förhållandena igen. Broder Fritsche arresterades. Gestapo upptäckte till slut att biblisk litteratur regelbundet smugglades rätt in i koncentrationslägren genom väl organiserade kanaler. Vilken chock denna upptäckt blev för dem! Och vilket kraftfullt bevis på att andan bland Guds folk inte hade brutits ner, efter 10 års orättmätig förföljelse, vare sig inom eller utanför lägren! Himmler beordrade omedelbart att alla de läger, där man misstänkte att det fanns biblisk litteratur, skulle genomsökas.

VI ÖVERLEVER DET VÄRSTA ÅRET

Helt oväntat dök Gestapo upp i Ravensbrück den 4 maj 1944. De gjorde hastigt en grundlig genomsökning för att leta efter biblar och biblisk litteratur, i synnerhet Vakttornet. De gick också till den plats, där Elfriede utförde trädgårdsarbete åt SS, men även till den SS-gård, där jag arbetade. Slutligen beslöt man att de 15 systrar som betraktades som de ansvariga skulle få lida för alla. Elfriede och jag innefattades i det antalet.

Först låstes vi in i de ökända cellerna. Vi packades in i små mörka celler, och vi fick inte gå ut i friska luften på sju veckor. Sedan fördes vi till ”tukthuset”, där Elfriede och jag återigen kom i nära kontakt med varandra. Vad vi fick genomgå under det sista året i Ravensbrück kan knappast uttryckas med ord. Men vi fick hela tiden erfara Jehovas beskydd och kärleksfulla omvårdnad. Han gav oss kraft att uthärda. Den andliga föda som systrarna som var kvar på lantgården kunde smuggla in var till stor hjälp för oss. Gestapo lyckades inte finna litteraturen där, eftersom vi hade fina gömställen.

Under de sista månaderna blev förhållandena i lägret allt sämre, speciellt där vi var — i tukthuset. Barackerna var överfyllda. Ursprungligen var de avsedda för 100 fångar, men till slut måste tukhuset inrymma 1.200 till 1.500 personer. Sex eller sju sov i två bäddar, och därför kunde i verkligheten inte någon sova bra. På grund av den dåliga maten, som ofta inte var särskilt ren, hörde tarmsjukdomar till ordningen för dagen. Hundratals fångar tynade bort i misären.

Elfriede blev också allvarligt sjuk. Hon fick lunginflammation och hög feber. Innan jag hann förhindra det, hade hon förts till en av sjukstugorna, vilka var fulla med sådana som kämpade mot döden. Ingen fick lämna tukthuset ensam. Men med hjälp av rumsledaren kunde jag då och då komma ut och ge Elfriede någonting att dricka.

Det stod klart att Elfriede inte skulle kunna leva mycket längre, där hon befann sig. Lastbilar kördes regelbundet fram till sjukstugorna, och de döda och de döende kastades upp på dem och fördes till krematoriet. Med hjälp av rumsledaren gick två av oss till Elfriede. Hennes säng stod nära ett fönster. Vi uppbjöd alla våra krafter och lyckades få ut henne genom fönstret. Vi bar henne sedan tillbaka till tukthuset. Där gav en medfånge, en rysk kvinna som var läkare, en enkel men plågsam behandling, så att inflammationen i Elfriedes lungor gick tillbaka. Hennes liv var räddat.

Tidigt på våren år 1945 närmade sig andra världskriget hastigt sitt slut. De nazistiska SS-trupperna hade för avsikt att spränga lägret i luften. Men ryssarna kom så hastigt att nazisterna inte kunde fullfölja sina djävulska planer. Den 28 april föll Ravensbrück i händerna på ryssarna utan någon strid. På så sätt befriades vi ifrån detta glödande eldprov efter närmare sex långa år. Det var förutom de två år som vi satt i fängelse, innan vi kom till Ravensbrück.

VI HÅLLER FAST VID VÅRT BESLUT

Vi hade båda lovat Jehova att om vi någonsin skulle bli fria igen, skulle vi ägna all vår tid och kraft åt hans tjänst. När vi med svårighet återvände hem, besökte vi broder Frost, som visade samma inställning. Han inbjöd oss att så fort som möjligt komma till Magdeburg, varifrån predikoarbetet i Tyskland skulle organiseras.

Men inte långt efter det att jag hade anlänt hem till Olbernhau, blev jag av de lokala myndigheterna erbjuden att arbeta med att leda avdelningen för brottsundersökningar. Jag ägnade inte en tanke åt detta erbjudna arbete; jag hade långt tidigare fattat mitt beslut att gå ut i heltidstjänsten. Bara tre veckor senare var Elfriede och jag bland de fem första medarbetarna vid Betel som kom till Magdeburg.

År 1947 besökte broder N. H. Knorr, som då var president för Sällskapet, Västtyskland. Han uppmuntrade vissa bröder och systrar att gå igenom Vakttornets Bibelskola Gilead. Elfriede och jag ansökte därför om att få denna missionärsutbildning. Med tiden fick vi en inbjudan, och år 1949 reste vi till Förenta staterna för att vara med vid skolan.

Vilken välsignelse det var för oss att i fulla drag få njuta av de andliga välsignelserna vid Gilead, efter att i många år ha varit avskurna från regelrätta möten och tjänst i Jehovas organisation! Vi betraktade det som en stor belöning och som en underbar kompensation för de många svårigheter som vi hade fått gå igenom. Som en höjdpunkt fick vi sedan på sommaren år 1950 vara med vid Jehovas vittnens sammankomst ”Teokratiens tillväxt” på Yankee Stadium i staden New York. Vi hade vår skolavslutning under sammankomstens första dag, och vi var den 15:e klassen vid Gilead.

MISSIONÄRSTJÄNST

Vårt första missionärsdistrikt var staden Köln, vid floden Rhen i Tyskland. Vi började samarbeta med församlingen på platsen, vilken bestod av 35 förkunnare, och vi ledde snart många produktiva bibelstudier och kunde hjälpa andra att ta del i tjänsten för Riket. Efter tre och ett halvt år fick vi ett nytt förordnande — Österrike. Under den tid som vi var i Köln ökade församlingen där till 214 förkunnare, och vi fick se en ny Rikets sal överlämnas.

Under de 24 senaste åren, då vi har tjänat i Österrike, har vi varit förordnade på många olika platser, däribland i Gasteindalen, i Gmunden vid den vackra sjön Traunsee, i Hohenems i Vorarlberg och i Telfs i Tyrolen. För närvarande arbetar vi återigen i Vorarlberg, i Bregenz. På de olika distrikt, där vi har varit förordnade, har vi hjälpt till med att få fram sju Rikets salar. Dessutom fanns det ingen eller bara en eller två förkunnare av Riket på tre av våra anvisade distrikt, då vi började arbeta på dem. Men med tiden fick vi se hur nya församlingar bildades på dessa platser. Fastän vi inte har några egna barn, har vi många andliga barn och barnbarn, med vilka vi är förenade med enastående varma kärleksband.

VAD SOM HAR HJÄLPT OSS ATT INTE GE UPP

Även efter det att vi överlevt våra stora trosprov i koncentrationslägren har vi blivit utsatta för frestelsen att ge upp vår heltidstjänst för Jehova. Vi har haft problem med hälsan på grund av vår ålder och efterverkningarna av våra år i koncentrationslägren. Och på senare år har människors likgiltighet på de distrikt, där materialismen har ett starkt fäste, ofta varit nedslående. Därför har den önskan ibland dykt upp att vi i stället skulle leva ett mera stillsamt liv i lugn och ro och med större bekvämligheter än det som vi lever som heltidsförkunnare av Riket. Vad har hjälpt oss att uthärda?

Ett skäl är att vi har betraktat de trogna tjänarna åt Jehova som föredömen, de vilka lämnade allting bakom sig för att tjäna honom — människor som Abraham, Sara, Mose, aposteln Paulus och vårt största föredöme, Jesus Kristus. Det har hjälpt oss att ha en rätt inställning och att hålla fast vid sanna värden. Vi har hållit Jesu råd i minnet: ”Fortsätt därför med att först söka riket och hans rättfärdighet.” Vi har också påmint oss vad Jesus sade tidigare i sin bergspredikan: ”För där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.” — Matt. 6:33, 21.

Detta är vad vi hela tiden har försökt att göra — att hålla våra hjärtan inriktade på Guds rike och på att tjäna honom med allt vad vi äger. Genom att vi betraktade detta som en dyrbar skatt kunde vi uthärda nazismens grymma tyranni. Under de år som gått sedan dess har det som hjälpt oss att fortsätta i heltidstjänsten för Jehova utan att ge upp varit att vi hållit ett fast grepp om just detta hopp om Riket.

Vi har sannerligen fått erfara stor tillfredsställelse i livet! Gång på gång har vi fått uppleva sannfärdigheten i orden i Malaki 3:10: ”Pröven så, hurudan jag sedan bliver, säger HERREN [Jehova] Sebaot. Förvisso skall jag då öppna himmelens fönster över eder och utgjuta över eder riklig välsignelse.” Vår önskan och bön är att vi måtte, med Jehovas hjälp, få fortsätta i heltidstjänsten i all evighet i förening med Jesus Kristus och i Jehova Guds närvaro.

[Bild på sidan 9]

Ilse Unterdörfer och Elfriede Löhr som de ser ut i dag