Guds namn på senare tid
DET är helt visst så att Guds namn använts tidigare under historiens gång. Men hur förhåller det sig då på senare tid? Varför har vissa bibelöversättningar utelämnat namnet? Och vilken mening och betydelse har det för oss?
NAMNET ”JEHOVA” BLIR ALLMÄNT KÄNT
Det är intressant att veta att Raymundus Martini, en spansk munk i Dominikanerorden, var den förste som återgav Guds namn med ”Jehova”. Denna uttalsform förekom i hans bok Pugeo Fidei, som utgavs för över 700 år sedan — år 1270 v.t.
Bibeln blev så småningom, allteftersom reformatoriska rörelser uppstod både inom och utanför den katolska kyrkan, tillgänglig för människor i allmänhet, och namnet ”Jehova” blev mera allmänt känt. År 1611 v.t. utgavs Konung Jakobs bibel eller Engelska auktoriserade bibelöversättningen. Den använder namnet Jehova fyra gånger. (2 Mos. 6:3; Ps. 83:19; Jes. 12:2; 26:4) Sedan dess har bibeln blivit översatt många, många gånger. Vissa översättningar följer Engelska auktoriserade översättningen och tar med Guds namn bara några få gånger.
An American Translation (av Smith och Goodspeed) är i denna kategori översättningar men återger namnet något annorlunda genom att den använder ”Yahweh” (Jahve) i stället för ”Jehova”. Man kan dock fråga sig: ”Varför har översättarna gjort detta? Om det är fel att använda ’Jehova’ eller ’Jahve’, varför då alls ta med det? Om det är rätt, varför då inte vara konsekvent och använda det varje gång det förekommer i bibeltexten?”
Låt oss nu, mot den föregående historiska och faktiska bakgrunden, undersöka vad översättarna säger.
ÖVERSÄTTARNAS SVAR
I förordet till An American Translation heter det: ”I denna översättning har vi följt den ortodoxa judiska traditionen och ersatt ’Jahve’ med ’Herren’.” Men insåg översättarna, när de följde ”den ortodoxa judiska traditionen”, hur farligt det kan vara att ignorera Guds klara beslut att hans namn skulle bli förkunnat på hela jorden? Jesus fördömde dessutom människors tradition, som gjorde Guds ord ogiltigt. — 2 Mos. 9:16; Mark. 7:5—9.
I förordet till Reviderade standardöversättningen (på engelska) framhålls det: ”Den nuvarande reviderade upplagan har återgått till det tillvägagångssätt som Konung Jakobs bibel använder, när den följer ... den länge fastställda sedvänjan vid läsningen av de hebreiska skrifterna i synagogan. ... Av två skäl har bibelkommittén gått tillbaka till det mer välbekanta bruket i Konung Jakobs bibel: 1) Ordet ’Jehova’ representerar inte exakt någon uttalsform av Namnet som det användes på hebreiska; och 2) bruket av ett vilket som helst egennamn som tilläggs den ene och ende Guden, som om det skulle finnas andra gudar, vilka han måste särskiljas från, upphörde man med inom judaismen före den kristna eran, och det är fullständigt otillbörligt i samband med den kristna kyrkans universella tro.” (Kursiverat av oss)
Översättarna gjorde ett stort misstag, då de följde Konung Jakobs bibel och den judiska traditionen. Trodde de verkligen att det var Guds vilja att hans namn skulle hållas i bakgrunden? Är Guds namn någonting att skämmas för, så att det därför bör utelämnas ur bibeln?
RELIGIÖSA FÖRDOMAR?
Ett intressant förhållande är att Amerikanska standardöversättningen, som utgavs år 1901, använder Jehovas namn i alla de hebreiska skrifterna. I kontrast härtill finns i Reviderade standardöversättningen, utgiven år 1952, bara en mycket kort hänvisning till tetragrammaton i en fotnot (vid 2 Moseboken 3:15). Under denna tid förkunnade Jehovas vittnen Guds namn världen utöver. Kunde det vara så att utelämnandet av Guds namn i vissa översättningar berodde på fördomar mot vittnenas förkunnarverksamhet?
Följande framställning, som förekom i Katholische Bildepost (en katolsk tidning i Tyskland) för 24 augusti 1969, visar att det i vissa fall kunde förhålla sig så: ”Men Guds namn, som de [Jehovas vittnen] har ändrat till ’Jehova’, är helt enkelt ett påfund av sekten.” Detta påstående tyder på religiösa fördomar. Det avslöjar också en undermålig forskning, eftersom — alldeles som vi redan nämnt — den förste skribenten som använde termen ”Jehova” var en katolsk munk, och det är uppenbart att han inte var ett Jehovas vittne!
DUBBLA NORMER
I förordet till Reviderade standardöversättningen sägs det: ”Ordet ’Jehova’ representerar inte exakt någon uttalsform av Namnet som det användes på hebreiska.” Men vilket ord ”representerar exakt” Guds namn på hebreiska? Somliga föredrar ”Yahweh” eller ”Jahve”, andra ”Yehwah” och åter andra ”Jave” osv. Problemet är att när man skrev den forntida hebreiskan använde man bara konsonanter, och även experter tillstår att det är en fråga om gissning när det gäller vilka vokaler som skall sättas in för att göra Guds namn fullständigt.
Man skulle också kunna fråga dessa som gör invändningar mot uttalsformen ”Jehova” varför de inte gör invändningar mot andra namn, sådana som ”Jesus” eller ”Petrus”. Varför kräver inte dessa kritiker att man använder den ursprungliga grekiska uttalsformen för dessa namn (Iesoús och Petros)? Gör de sig inte skyldiga till att tillämpa dubbla normer, när de förkastar uttalsformen ”Jehova”?
ANDRA ÖVERSÄTTNINGAR
Många översättningar använder ”Jehova” eller ”Jahve” eller en del andra namnformer för tetragrammaton. Dessutom finns det översättningar av de kristna grekiska skrifterna (”Nya testamentet”) på omkring 40 språk eller dialekter som använder en inhemsk form av tetragrammaton, såsom Iehova (hawaii) och Uyehova (zulu).
The Bible in Living English (av Steven T. Byington) använder också ”Jehovah” överallt i de hebreiska skrifternas text. I sitt förord säger Byington angående ”Jehovah”: ”Stavningen och uttalet är inte så viktigt. Vad som är viktigt är att klargöra att detta är ett egennamn.” Ja, namnet på den Högste i universum är unikt, speciellt, ojämförligt och upphöjt.
VAD BETYDER DETTA UNIKA NAMN?
Det är lämpligt att göra en historisk återblick för att få svar på denna fråga. Då Mose fick i uppdrag av den Högste att leda israeliterna ut ur Egypten, sade Mose till den sanne Guden: ”Antag att jag nu har kommit till Israels söner och jag säger till dem: ’Era förfäders Gud har sänt mig till er’ och de säger till mig: ’Vad är hans namn?’ Vad skall jag säga till dem? Då sade Gud till Mose: ’JAG SKALL BEVISA MIG VARA VAD JAG SKALL BEVISA MIG VARA.’ Och han tillade: ’Detta är vad du skall säga till Israels söner: ”JAG SKALL BEVISA MIG VARA har sänt mig till er.”’” (2 Mos. 3:13, 14, NW) Detta betyder att Jehova skulle genomföra sitt eget storslagna uppsåt och fullborda det till försvar för sitt namn och sin suveränitet. Detta hjälper oss att förstå åminnelsenamnet ”Jehova”, som återges i vers 15. Enligt roten till namnet på hebreiska språket förefaller det betyda: ”Han låter varda [eller: bevisar sig vara]”, dvs. när det gäller honom själv. Guds namn har därför verklig betydelse för tänkande människor. Detta namn uppenbarar att han är den som alltid uppfyller sina löften och har fullkomlig kontroll över vilken situation som än kan uppkomma.
Vilken djup och helig betydelse har inte Guds namn! Det är det viktigaste namnet i universum — ett storslaget och härligt namn. Termen ”Herre” är svag och ofullständig i jämförelse med detta namn. Jesus älskade och respekterade sin Faders namn, och vid ett tillfälle sade han till honom: ”Fader, förhärliga ditt namn.” Framställningen fortsätter: ”Jag både har förhärligat det och skall förhärliga det igen.” — Joh. 12:28.
Skulle Jesus, om han hade varit bibelöversättare i dag, ha utelämnat sin Faders namn från nya översättningar? Knappast! Jesus hade utan tvivel den rätta inställningen till den allsmäktige Guden och hans namn. Vilken inställning bör vi därför ha till Gud och hans namn?