Att tjäna Gud under svåra tider
VINTERN 1946 var det svåra snöoväder i det östeuropeiska land där jag bor. Den här speciella dagen lamslog snön tågtrafiken, så jag väntade förgäves vid stationen på det tåg som skulle föra mig till staden. Någon pekade mot en liten by varifrån man menade att det fanns bussförbindelse. Men när jag kom dit, fann jag att det inte var några bussar i trafik.
Jag hade många gånger under de senaste månaderna lämnat staden för att få vara ensam i skogen. I den tysta omgivningen brukade jag falla ner på knä och be till Gud. Efter att ha överlevt de fruktansvärda åren under andra världskriget var det bara sådan bön som gav mig sinnesfrid och tillfredsställelse. Jag var en katolik som hade en stark gudstro, men att be i kyrkan framför livlösa helgonbilder gav mig inte mycket tröst. När jag såg hur prästerna levde, bestämde jag mig faktiskt för att aldrig mer gå i kyrkan.
Den här dagen, när jag befann mig i en tillfällig knipa och var trött och hungrig, fick jag se skylten ”Bageri” på ett av husen i byn. Frun i huset upplyste mig om att bageriet hade upphört, men hon var ändå vänlig nog att ge mig ett litet bröd ur sitt eget förråd. Jag frågade: ”Kan jag möjligen få sitta ner och vila mig lite?”
Medan jag satt där, föll mina ögon på en bok på bordet. När jag fick höra att det var en bibel, blev jag mycket intresserad. Jag talade länge med kvinnan och hennes man och fick reda på att de var Jehovas vittnen. Det jag hörde var som friskt vatten för en törstig vägfarare. Paret sade att de skulle besöka mig följande söndag.
Följande söndag var jag förberedd. Jag gjorde till och med i ordning en måltid, för att vi skulle få mer tid till att samtala otvunget. Men paret kom inte. Min man ville att jag skulle strunta i den här ”nya religionen”. Jag tyckte allting verkade precis hopplöst och funderade rentav på att ta livet av mig. Men då kom min äldsta dotter med ett brev från vittnena. De hade inte glömt! Vi fick snart hjälp att studera bibeln i vårt hem. Mina barn var också med — min äldsta dotter som var 15 år, min son som var 10 år och min yngsta dotter som var nio år. Alla tre förberedde sig väl, och de skrev ner svaren på frågorna i anteckningsböcker.
Jag började tala med andra om det vi fick lära oss, och detta gav mig andlig styrka och glädje. I augusti 1947 döptes min äldsta dotter och jag, och vi symboliserade således vårt överlämnande åt Jehova Gud.
MOTSTÅND FRÅN MIN MAN
Min man söp sig ofta full, och han gjorde det verkligen svårt för mig. Han förbjöd oss att gå på kristna möten. Ibland hände det därför att min dotter och jag gick till sängs tidigt, och sedan, när han inte märkte det, klädde vi på oss och gick hemifrån. En gång hade han en yxa i handen och vrålade att han skulle göra slut på mig. Han kastade yxan, men därför att han var så full missade han, och yxan hamnade bakom mig. Jag lyckades komma undan.
Min man blev allt aggressivare. En dag försökte han döda mig med en köttyxa. Med min man tätt i hälarna flydde min yngsta dotter och jag till några vittnen som bodde i närheten. Eftersom vittnena inte släppte in honom, krossade han fönsterrutorna, och polisen måste ingripa.
Tidigt på våren 1948 gav min man mig följande ultimatum: ”Du får välja mellan hemmet och Jehova!” Jag föredrog att lämna hemmet — våra fyra möblerade rum — framför att ge upp det jag hade lärt mig. Jag tog bara med mig mina personliga tillhörigheter och mina tre barn. Vi tog inte med oss mer än att det kunde bäras av en person.
TVÅ LYCKLIGA ÅR
Efter dessa erfarenheter var jag helt slut fysiskt och mentalt, men jag slapp åtminstone familjeförföljelse. Vi fick bo hos vittnen som bodde utanför staden.
I maj 1948 började min äldsta dotter som pionjär, som Jehovas vittnens heltidsförkunnare kallas. Hon for till södra delen av landet, och senare uppmuntrade hon också oss att flytta dit. Det fanns ingen församling av Jehovas vittnen där, när vi kom dit. Jag lyckades både få tag på ett jobb och en bostad, som bestod av två möblerade rum. Vårt rum med piano reserverades som Rikets sal.
Vi började predika och fann människor som visade intresse. Vittnen från en närliggande stad kom och höll bibliska föredrag och hjälpte oss att tillväxa i andlig mogenhet. Under skollovet år 1949 tog min yngsta dotter del i förkunnandet lika mycket som en feriepionjär, och följande år döptes hon och hennes bror. Men det som hände år 1950 gjorde slut på det lyckliga om också hårda liv, som jag hade tillsammans med mina kära barn.
TRON STÄRKT GENOM PRÖVNINGAR
Jehovas vittnens arbete blev förbjudet, och praktiskt taget alla vittnen som var kända av polisen, däribland jag och min äldsta dotter, arresterades. Min 13-årige son och min 12-åriga dotter förvägrades således min omvårdnad. En familj tog hand om min son och en annan om min dotter.
Min äldsta dotter frigavs från fängelset efter tre månader. Jag satt inne i ytterligare fyra månader. När jag släpptes, fick jag befallning att lämna området. Vi tog bara våra kläder och sängkläder, och så for vi fyra till en annan stad, där vi fick bo hos vittnen. Erfarenheterna i fängelset och i samband med flyttningen till ett nytt distrikt stärkte min tro på och uppskattning av Jehovas omvårdnad och vägledning.
Efter några månader började min äldsta dotter som pionjär igen. Men på grund av förbudet kunde hon inte predika från dörr till dörr. Därför besökte hon sådana som redan visat intresse, gav dem biblisk litteratur och studerade bibeln med dem.
År 1952 slutade min son skolan. Då flyttade vi till en stad, som låg mer än 100 kilometer längre bort, och där fick både jag och min son arbete vid ett sågverk. Eftersom jag bara arbetade deltid, var det en glädje för mig att kunna börja som pionjär.
Kort därefter blev ett antal vittnen, däribland jag och min son, arresterade för att ha predikat bibelns budskap. Men eftersom vi hade förvärvsarbete, släpptes vi efter bara två dagar. Flera av de andra vittnena åtalades, och de fick domar på ända upp till 15 års fängelse. Men vi fortsatte att predika, och inom kort döptes 35 människor i vårt område.
Min äldsta dotter arresterades på nytt år 1953. Hon misshandlades under förhören, och hon dömdes senare till fyra års fängelse. Min yngsta dotter slutade skolan ungefär vid den tiden, och hon och hennes bror började som pionjärer. Följande år, när hon var bara 16 år, arresterades hon och fick sitta i fängelse en månad. Sedan placerades hon i ett hem för minderåriga flickor som hade kommit i klammeri med rättvisan.
Eftersom jag jagades av polisen för min predikoverksamhet, så kunde jag inte vara med när min dotter stod inför rätta. Och eftersom hon var utan föräldraomsorg, dömdes hon till ungdomsfängelse på obestämd tid. Hon blev på grund av sitt fina uppförande betrodd med att gå ärenden i staden, och vi kunde träffas vid flera tillfällen. Vilka lyckliga tillfällen var inte det!
Sedan skickades jag till en annan stad som pionjär. Det var en prövande tid för mig. Mina båda döttrar satt i fängelse. Och jag fick sällan träffa min son, eftersom han var pionjär i en annan del av landet. Men vi träffades vid pionjärmötena, som ibland varade i flera dagar. Dessa andliga fester hölls hemma hos vittnen som bodde isolerat. Vilka lyckliga tilldragelser var inte detta!
Mot slutet av år 1955 ombads jag att hjälpa till med att både framställa och transportera biblisk litteratur. Det var ett hårt arbete, men vi visste hur viktigt det var. Och det som styrkte oss var att se brödernas glädje, när de fick ”brödet” (det är vad vi kallade Vakttornet) och ”kakorna” (så kallade vi broschyrerna). Så fort jag fick tillfälle predikade jag också i parker — jag slog mig i samspråk med människor och skaffade mig kontakter som jag kunde göra återbesök hos.
VI ÄR ALLA PIONJÄRER
Tidigt år 1956 frigavs min yngsta dotter, och hon tog återigen upp pionjärtjänsten. Omkring tre månader senare kom min äldsta dotter ut ur fängelset, och hon återupptog också omedelbart pionjärtjänsten. Efter det att hon hade frigetts, träffades vi alla fyra på ett pionjärmöte som vi aldrig skall glömma.
Under de följande fem åren träffades vi allt emellanåt. Till en början var vi pionjärer i olika områden. Så varhelst vi träffades blev ”hemma”. Taket ovanför var alltid den blå himlen, och golvet var ibland grönt och ibland vitt, beroende på årstiden.
Vi började använda elektriska dupliceringsapparater i arbetet med att framställa biblisk litteratur. En gång brann huset med tryckutrustningen och papperet ned. Myndigheterna fick reda på att det funnits ett tryckeri i det här nedbrunna huset, men ingen arresterades. Sedan fick vi vara med om ett speciellt arbete. Jag hjälpte till med sättningen av den vackra boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset.
Vår semester sommaren 1961 tillbringade vi tillsammans som familj hos gästfria bröder i ett fiskeläge. Vi fick tillfälle att vila upp oss vid havet och så hämta styrka för det kommande årets arbete. Föga anade vi då vad som väntade oss.
HELA FAMILJEN I FÄNGELSE
I augusti arresterades både min äldsta dotter och min son. Tre månader senare arresterades jag och min yngsta dotter. Vi hölls för förhör i över ett år.
Medan jag satt anhållen, ansökte jag om att få gå till fängelsetandläkaren. Medan jag stod i kö, frågade den kvinnliga fången bredvid mig varför fängelsechefen hade skrikit så åt mig dagen innan. När jag berättade för henne att det var för att jag talade med medvittnen medan vi tog en promenad, grep den unga kvinna som stod närmast den här kvinnan tag i mig. Hon omfamnade mig med glädje och förklarade att hon också var ett Jehovas vittne. Hon avtjänade ett treårigt straff för att hon framställt biblisk litteratur. Jag visste inte då att hon en dag skulle komma att bli min sonhustru — ”min tredje dotter”.
Medan jag satt i fängelse, hade jag regelbunden brevkontakt med mina barn. Varje brev censurerades två gånger. Vi började skriva mer om bibliska ting i våra brev, för att de som censurerade dem skulle få ett vittnesbörd om Guds uppsåt. En gång blev jag kallad från min cell av en äldre kvinna som var avdelningsföreståndare. Hon förde mig till en annan paviljong i fängelset för ett samtal. Hon frågade mig om hur jag hade uppfostrat mina barn. Hon berättade för mig hur tåligt de uthärdade i fängelset. Hon sade också att personalen var mycket intresserad av våra brev.
Det var inte förrän i början av år 1963, omkring ett och ett halvt år efter det att vi arresterats, som rättegången började. Den varade i tre dagar. Min äldsta dotter dömdes till tre års fängelse, medan min son fick två år. Jag och min yngsta dotter frigavs. Den tid vi redan suttit inne ansågs som vårt straff.
NÄR VI KOM UT FRÅN FÄNGELSET
När min dotter och jag hade frigetts, tog gästfria bröder emot oss, och vi fick hjälp att återvinna hälsan. Kort tid därefter frigavs min son, och vi bodde alla tre hos bröder. Jag började arbeta på ett gjuteri, min son fick arbete vid järnvägen och min dotter på ett kontor. På kvällarna, efter arbetets slut, hjälptes vi åt allesammans där hemma med sättningen av den andra upplagan av boken ”Låt Gud vara sannfärdig”.
Min äldsta dotter kom ut ur fängelset i september 1963. Vi återvände till det distrikt där vi hade arbetat 15 år tidigare. Där fann vi ett gammalt hus, och med hjälp av bröder, som bodde i närheten, kunde vi reparera det. Alla barnen började som pionjärer igen.
Min man hade letat efter oss, men eftersom vi var i heltidstjänsten, hittade han oss aldrig. Jag visste var han bodde, och efter 10 års separation uppmuntrade jag därför barnen att besöka honom. Vid den tiden var han fortfarande alkoholist.
Sedan, år 1963, fick jag reda på att min man hade slutat att dricka. Jag skickade honom vår adress, så att han skulle kunna besöka barnen. Min son var redan gift när han kom på besök första gången. Han såg att vi kom bra överens och att vi levde lugnt och fridfullt. Han blev inbjuden till min äldsta dotters bröllop, och efteråt uttryckte han en önskan om att Jehovas vittnen skulle besöka honom i hans hem.
Efter en tid kom han återigen för att samtala. Det var ett kort och mycket svårt samtal. Han bekände att han gjort sig skyldig till överträdelse av både Guds och landets lag. Efter 22 års separation kom han tillbaka för att bo tillsammans med oss. Kort därefter, den 4 april 1971, döptes han som ett Jehovas vittne.
Nu har min son och mina döttrar egna familjer, och jag är en lycklig farmor och mormor, som har sex barnbarn — fyra pojkar och två flickor. Vi har haft mycket roligt och har fått erfara Jehovas vägledning, beskydd och hjälp. Det är min fasta övertygelse att ingen som nitiskt uthärdar i Jehovas tjänst kommer att bli besviken. Av hela mitt hjärta har jag förtröstat på Jehova och hans övertygande ord: ”Jag skall på inga villkor släppa dig, inte heller på några villkor överge dig.” (Hebr. 13:5) — Insänt.