Från hus till hus — en uppfordrande tjänst
HAN var ett Jehovas vittne i 75-årsåldern. När han gick från dörr till dörr, haltade han ganska mycket; men det var inte att undra på, eftersom han tog sig fram på två träben. Han knackade på en dörr, och en kvinna kom ut. Hon pekade på honom och frågade med ilsken röst: ”Är du ett Jehovas vittne?”
Han dröjde med svaret ett ögonblick, och sedan tittade han kvinnan rakt in i ögonen och sade: ”Jag skall tala om för frun att jag försöker vara det. Det är inte lätt. Jag arbetar på det. Det är en svår uppgift. Kan frun föreställa sig vad det innebär att vara ett vittne för den högste Guden, Jehova, universums suverän? Det är en verklig uppgift. Jag skall tala om för frun att jag arbetar på det.”
Vad sade kvinnan till svar? Inte ett ord. Vad kunde hon säga?
Det går inte att motsäga detta. Att gå från hus till hus med de goda nyheterna om Jehova Guds rike innebär en verkligt uppfordrande tjänst. Detta är utan tvivel anledningen till att denna form av evangeliserande är något som är unikt för vittnena. Ingen annan religiös grupp lägger vikt vid eller förväntar detta slag av verksamhet av alla sina medlemmar. Och det är verkligen av intresse att de som så strängt kritiserar Jehovas vittnens läror inte anklagar dem för att bedriva en verksamhet som det inte finns något bibliskt mönster för. Det är långt ifrån så att dessa kritiker hävdar att vittnena inte har en skriftenlig grund för sin verksamhet — tvärtom har man gång på gång i tryck erkänt att denna form av evangeliserande är skriftenlig. Somliga beklagar till och med det förhållandet att deras eget samfund inte förväntar samma sak av sina medlemmar.
Det är inte så att vittnena skulle sakna anledningar att gå från dörr till dörr, om det inte funnes några direkta eller uttryckliga befallningar eller förebilder i Guds ord för att göra detta. Kärleken till Gud och till nästan driver dem att vittna för alla de når, att berätta för andra om de goda nyheterna om Guds rike och varna dem för den ”stora vedermödan”, som är nära förestående — och att göra detta med alla medel som är effektiva. På apostlarnas tid uppsökte aposteln Paulus och andra synagogorna och kunde predika de ”goda nyheterna” för dem som var församlade där. (Matt. 24:14, 21; Apg. 13:14—16; 14:1; 17:1, 2, 10, 17; 18:4, 19, 26; 19:8) I vår tid får vittnena naturligtvis sällan möjlighet att tala till åhörare i synagogor eller andra religiösa byggnader. Men det förhållandet att vittnena i våra dagar inte kan efterlikna detta slag av verksamhet betyder inte att de bör underlåta att utföra andra former av apostoliskt evangeliserande som står dem till buds.
Själva det förhållandet att evangeliserandet från hus till hus möter så mycket motstånd är ett bevis på dess effektivitet! När ett styrelseskick blir totalitärt, är det nästan undantagslöst så att en av de första åtgärder man vidtar är att förbjuda vittnenas predikande från hus till hus. Många religiösa ledare, särskilt i gångna tider, har till och med påverkat demokratiska styresmän och myndigheter att ingripa mot denna form av evangeliserande, antingen genom att åstadkomma att lagar tillämpats på ett felaktigt sätt mot vittnena eller genom att få lagar antagna med det speciella syftet att stoppa arbetet från hus till hus. För att få sin lagliga rätt att predika från dörr till dörr fastslagen har vittnena gång på gång fört rättstvister vidare till högre domstolar, däribland Förenta staternas högsta domstol. Denna domstol har nästan undantagslöst fällt utslag till deras förmån, och dessa utslag har inte bara bestyrkt vittnenas lagliga rätt att utföra denna verksamhet, utan den har också bestyrkt hur effektiv verksamheten är. Följande domstolsuttalande är betecknande:
”Utdelandet av religiösa flygblad är en mycket gammal form av evangelisk missionsverksamhet — den går så långt tillbaka i historien som till tiden för de första tryckpressarna. Det har under årens lopp varit en mäktig kraft i olika religiösa rörelser. Denna form av evangeliserande används i dag i stor skala av olika religiösa sekter, vars kolportörer bär ut budskapet till tusentals och åter tusentals hem och söker vinna anhängare för sin tro genom personliga besök. ... Denna form av religiös verksamhet står enligt Första tillägget [till konstitutionen] på samma höga nivå som tillbedjan i kyrkorna och predikan från predikstolarna.”
EN UPPFORDRANDE TJÄNST
Vi erkänner att bland det svåraste en normal anspråkslös människa, man eller kvinna, ung eller gammal, kan göra är att börja gå från hus till hus med ett bibliskt budskap. Det har faktiskt hänt att vittnen som ägnat decennier åt att predika på heltid bekänt att det efter alla dessa år går emot deras natur så mycket att det kräver verklig ansträngning att komma i gång varje morgon. Där finns alltid osäkerheten inför vilket bemötande man skall få vid en dörr. Utan tvekan är det så att många människor blir förargade, när någon kommer till deras dörr med ett bibliskt budskap, och ingen tycker om att göra människor förargade. En begynnelsereaktion hos många sanningsälskare, som studerat bibeln tillsammans med ett vittne, har varit: ”Jag skulle aldrig kunna gå från hus till hus.” Hur svårt det kan tyckas vara kan vi förstå av en erfarenhet som handlar om en brandman i New York. När han följde med sin bibellärare från hus till hus för första gången, utropade han: ”Men det här är ju värre än att ge sig in i en brinnande byggnad!” Men det dröjde inte länge förrän också han fann glädje i att predika från hus till hus.
Naturligtvis är det så att den genomsnittlige kyrkobesökaren inte har mycket som kan ge honom motiv till att gå från hus till hus. Vad skulle han berätta för människor han besöker? Det är mycket troligt att han inte är särskilt insatt i vad hans eget kyrkosamfund lär; han skulle bara kunna framföra allmänna påståenden grundade på trossatserna i hans kyrkosamfund. Dessutom är det i allmänhet så att religion i första hand uppfattas som en självisk angelägenhet. Dess huvudsakliga uppgift blir då att rädda den troendes egen själ; kyrkoandakterna är inte upplagda för att öva och motivera åhörarna att bli aktiva evangelister. Därför är det inte att undra på att verksamheten att gå från hus till hus är en uppfordran, som sällan får gensvar hos andra än Jehovas vittnen.
Även om verksamheten från hus till hus är en krävande tjänst och en uppfordran, är det inte någonting som övergår ens den ringaste kristne förkunnares förmågor. Det hände sig till exempel att ett mexikanskt vittne, som var från landsbygden och bar en mycket enkel lantlig klädsel, knackade på dörren till en ståtlig herrgård. En man i morgonrock av silkestyg öppnade och frågade vad han ville. Vittnet sade: ”Om en mulåsna kom till din dörr med två påsar guld, skulle du då ta emot dem?” Den besökte svarade irriterat: ”Jag förstår inte vad du talar om. Jag är en berömd ingenjör.” Vittnet frågade honom då: ”Vad förstår du när det gäller profetior?” Mannen medgav att han inte visste någonting om sådana. Då sade vittnet: ”Det är det jag vill tala med dig om. ... Jag är mulåsnan som kom till din dörr, och de två påsarna med guld är dessa tidskrifter, Vakttornet och Vakna!” Mannen blev imponerad av det sätt på vilket detta anspråkslösa vittne lade fram saken och skaffade sig de två lösnumren. Allt detta påminner om en händelse som finns nedtecknad i Apostlagärningarna 4:8—13.
EN UPPFORDRAN ATT VARA UTHÅLLIG
Gång på gång har Jehovas tjänare varit tvungna att övervinna svåra situationer genom att vara uthålliga och visa uthärdande. Ett anmärkningsvärt exempel är Jeremia, som höll i med att förkunna Jehova Guds budskap i nästan 40 år under de mest ogynnsamma omständigheter. Det är inte att undra på att han vid ett tillfälle ville sluta upp! Men han kunde inte hålla sig tillbaka; han var helt enkelt tvungen att tala, att vittna om sin Gud, Jehova, och mot de egensinniga judarna på hans tid. — Jer. 20:9.
I våra dagar måste Jehovas tjänare också vara uthålliga, ja, de måste till och med framhärda i fråga om att utföra sitt gudagivna uppdrag. Och det finns många anledningar för dem att göra detta. Varje gång de besöker någon, strävar de efter att lämna några sanningskorn, några droppar andligt vatten, så att säga, antingen muntligt eller med hjälp av det tryckta ordet. Gång på gång har detta haft en ackumulerande verkan och har slutligen burit frukt, precis som aposteln Paulus framhöll, när han sade: ”Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud fick det ständigt att växa.” — 1 Kor. 3:6.
Och det finns flera anledningar för Jehovas vittnen att vara uthålliga, att framhärda i sin förkunnartjänst från hus till hus. Vakttornet uttryckte detta mycket bra vid ett tillfälle:
”Det gäller människors liv. (2 Tim. 4:5) Detta innebär att man måste göra upprepade besök. Det är också så att omständigheterna växlar. Den ena gången är en person kanske inte hemma, men nästa gång kan han vara det. Den ena gången är han kanske alltför upptagen för att lyssna, men nästa gång kanske han inte är det. Den ena gången är det den ena familjemedlemmen som öppnar, nästa gång är det en annan familjemedlem. ... Ofta är familjer delade i religiöst avseende. ... Dessutom flyttar människor då och då. ...
Det är inte bara så att omständigheterna förändras, människorna själva förändras också. ... En person kan ha varit på dåligt humör på grund av någon småsak och inte alls upplagd att resonera om religion eller någonting annat, oberoende av vem besökaren var, men det behöver inte alls betyda att han kommer att befinna sig i samma sinnesstämning vid ett annat tillfälle. Om en person inte alls var intresserad av att resonera om religiösa ting den ena månaden, behöver det inte betyda att han är ointresserad nästa månad. Efter det senaste besöket ett vittne gjorde hos någon viss person kan denne ha råkat ut för en upprivande upplevelse eller på något annat sätt lärt sig något som gjort honom ödmjuk i stället för stolt, andligen hungrig och medveten om sitt andliga behov i stället för självtillräcklig.”
Det finns sannerligen många anledningar till att besöka människor om och om igen, att vara uthållig och söka efter de fårlika. — Matt. 25:31—33.
PERSONLIGA FÖRDELAR
Något som Jehovas vittnen framför allt åstadkommer, när de går från hus till hus, är att Jehovas namn blir känt. Att de får människor att bli medvetna om Skaparens särskiljande namn framgår av en skämtteckning som en gång var införd i en populär tidskrift i New York. Skämtteckningen visade en man som stod vid sin säng och bad, medan den germanske guden Wotan stod på andra sidan sängen. På skämtteckningen kunde man läsa att den bedjande mannen sade: ”Jag är ledsen att jag störde dig, Wotan. Du förstår att när jag sade ’Gud’, trodde jag naturligtvis att jag skulle få träffa Jehova, vet du.”
Av det som tidigare framförts kan vi dessutom förstå att predikandet från hus till hus ger Jehovas vittnen möjligheter att hjälpa dem som älskar sanning och rättfärdighet att finna den väg som leder till liv. Genom att också förkunna om en hämndens dag från Jehova utför vittnena en kärleksfull tjänst, i och med att de varnar alla som inte älskar sanning och rättfärdighet, utan i stället älskar nöjen. (2 Tim. 3:1—5) Och de fördelar som tillfaller vittnena själva är verkligen många, eftersom följande bibliska ordspråk är sant: ”Den frikostige varder rikligen mättad, och den som vederkvicker andra, han bliver själv vederkvickt.” — Ords. 11:25.
Ett vittne, en äldste, tillbringade nio år i ett tyskt koncentrationsläger, och han framhöll att det inte fanns något som kunde jämföras med metoden att evangelisera från hus till hus, när det gällde att odla Guds heliga andes frukter. Därom råder det ingen tvekan. Genom att vara uthållig i denna verksamhet lär man sig att utöva osjälvisk kärlek, att vara glad, att ha ett fridsamt sinnelag, att vara tålmodig och långmodig, att låta sin tro vara verksam och att ådagalägga mildhet, omtänksamhet, godhet och självbehärskning. — Gal. 5:22, 23.
Att gå från hus till hus med de goda nyheterna om Riket hjälper oss också att odla förmågan att vara ödmjuk. En stolt person är snarstucken, handlar självständigt och bryr sig inte om att behaga andra. Men om man som vittne skall vara effektiv för att kunna frälsa några, måste man efterlikna aposteln Paulus, som sade: ”För alla slags människor har jag blivit allt.” — 1 Kor. 9:19—23.
En annan välsignelse, som alla får röna som fortsätter att utföra denna uppfordrande uppgift att gå från hus till hus, är att denna tjänst har en benägenhet att få dem som ägnar sig åt den att visa mera sympati och mera empati. Å ena sidan lär man sig att ha medkänsla med människor som har blivit förblindade andligen av falska herdar, och å andra sidan lär man sig att ha medömkan med människor, när de berättar om sina problem: fattigdom, arbetslöshet, sjukdom, missämja i hemmet, ungdomsbrottslighet och så vidare. Precis som på Jesu tid är människor i dag ”skinnade och skuffade hit och dit såsom får utan herde”. De behöver Jehovas rike. Följande ord, som Jesus sade till sina lärjungar i det första århundradet, har ännu större innebörd i dessa ”yttersta dagar”: ”Skörden är stor, men arbetarna är få.” Om vi ber om att flera arbetare skall sändas ut till skörden, tar vi då samtidigt själva nitiskt del i Rikets verk genom att framgångsrikt utföra den uppfordrande uppgiften att gå från hus till hus? — Matt. 9:36—38.
ETT SKYDD
Att vara verksam med att gå från hus till hus tjänar också som ett skydd mot världen. Beträffande detta ger aposteln Johannes följande varning: ”Älska inte världen, inte heller tingen i världen. Om någon älskar världen, är Faderns kärlek inte i honom, därför att allting i världen — köttets begär och ögonens begär och det pråliga skrytet med ens resurser i livet — det härrör inte från Fadern utan härrör från världen.” Dessa världsliga ting har en benägenhet att föra ett kristet vittne för Jehova in i frestelser, men om man håller sig aktiv i predikoverksamheten, brukar detta reducera frestelserna. — 1 Joh. 2:15, 16.
Något som är ett belägg för detta är en gammal judisk legend eller liknelse. Den handlar om en viss rättfärdig man, som kom till den onda staden Sodom och var verksam med att predika där, fastän ingen lyssnade till honom. En dag frågade honom en av stadens invånare, som lagt märke till detta, varför han fortsatte med att predika, när ingen lyssnade till honom. Hur lydde hans svar? ”Därför att människorna i Sodom inte skall förändra mig.” Det har träffande sagts att ”anfall är bästa försvar”. Så länge som vittnena ihärdigt försöker få människor i världen att ändra sig, kommer inte världen att lyckas med att ändra vittnena.
Detta är inte heller allt. Genom att lyda Guds befallningar om att vittna om hans namn och om hans rike gör de gott mot andra och samlar i själva verket skatter åt sig i himmelen, i överensstämmelse med den maning som Jesus gav i sin bergspredikan. (Matt. 6:19—21) Ja, genom att använda sin tid, sin energi och sina medel på ett sådant osjälviskt sätt skaffar de sig Jehova Gud och Jesus Kristus till vänner. När denna onda tingens ordning sedan når sitt slut, kan de hoppas på att få överleva den och komma in i en ny tingens ordning efter Harmageddon, precis som Noa och hans familj överlevde floden och kom in i en ny tingens ordning. — Luk. 16:9.
Det råder inget tvivel om detta. Att representera den högste Guden, Jehova, är en stor ära och innebär en verklig uppfordran. Det finns sunda skriftenliga stöd för detta, och det ligger inom möjligheterna för varje överlämnad kristen, oavsett världslig utbildning. De som på ett framgångsrikt sätt tar itu med den uppfordrande uppgiften att vittna från hus till hus har möjlighet att göra mycket gott mot sina medmänniskor, och de får röna välsignelser från Jehova för detta.