Fast besluten att tjäna Jehova av all min kraft
Berättat av Henry E. Atiemoh
MIN berättelse börjar i mitt hemland Ghana. Det var en onsdag eftermiddag i mars 1951. Två unga kristna — Daniel S. Acquah och James K. Ameyaw — knackade på min dörr under siestan. Tidigare samma dag hade Dan, min arbetskamrat på kakaoavdelningen på jordbruksdepartementet, haft en ganska hetsig diskussion med några unga män under lunchtiden på vårt kontor. På vägen hem med bussen sade han helt kort till mig att han hade samtalat med dem om en sköka som beskrivs i bibeln, i Uppenbarelseboken, kapitel 17.
Vi skildes åt. Jag hade emellertid knappt avslutat min måltid och lagt mig för att vila, förrän Dan kom med sin vän James. Men låt mig, innan jag berättar om resultatet av vårt samtal, berätta om min bakgrund.
Religiös bakgrund
Min far brukade ta hela familjen ut i skogen, där han bad för oss till vissa gudar. Eftersom jag var den äldste pojken i vår familj på fyra flickor och sex pojkar, fick jag alltid stå närmast min far vid dessa tillfällen.
Vid sju års ålder blev jag döpt i presbyterianska kyrkan utan att ha fått någon exakt kunskap i bibeln. I skolan lärde vi oss emellertid utantill vissa bibelställen, och vi lärde oss också en del bibliska berättelser. År 1946, vid 15 års ålder, blev jag konfirmerad i kyrkan och mottog min första och enda nattvard. Under hela denna tid tog min far oss då och då ut i skogen för att utgjuta dryckesoffer och offra hönor för oss. Mitt samvete oroade mig inte det minsta, eftersom många andra döpta, till bekännelsen kristna också fortsatte att ta del i sådana ceremonier.
Sedan jag avslutat grundskolan år 1947 gick jag en tid på ett handelsgymnasium. Därefter började jag mitt förvärvsarbete i Koforidua i Ghana. År 1950 flyttade jag till Accra för att arbeta på jordbruksdepartementet. Medan jag var i denna stad bevistade jag aldrig gudstjänsterna i kyrkan. Jag läste däremot bibeln då och då, men förstod den inte förrän dessa två kristna — Dan och James — besökte mig denna minnesvärda onsdag eftermiddag.
Resultatet av den snabba ”kampen” mot lärofrågor
Först och främst ”kullkastades” lätt och snabbt läran om själens odödlighet. De påpekade för mig att människans överträdelse eller synd resulterade i död och i att själen dör. (Hesekiel 18:4, 20, NW) Vid döden återvänder djur såväl som människor till stoft. — Predikaren 3:18—20.
Sedan blev jag övertygande ”besegrad” angående läran om barndop. De visade mig från bibeln att innan någon blir döpt, måste han själv välja att bli en lärjunge till Jesus Kristus. (Matteus 28:19, 20) Och eftersom spädbarn naturligtvis inte har en mogen uppfattningsförmåga, kan de inte skilja mellan rätt och orätt eller bli lärjungar. — Hebréerna 5:13, 14.
Vårt samtal denna eftermiddag spelade en betydelsefull roll i att så småningom få mig att visa kärlek till Jehova Gud genom att tjäna honom med all min kraft. (5 Moseboken 6:5) Jag önskade naturligtvis veta var Dan och James hade lärt sig allt det som de berättade för mig. De sade: ”I Rikets sal.” Fick andra än medlemmarna av församlingen gå dit och lyssna? Eftersom svaret var jakande, beslöt jag mig för att gå till Rikets sal på fredagen i den veckan för att lära mig mer om bibeln. Dan och James hälsade mig med sina breda leenden, och jag blev imponerad av bibelsamtalet med frågor och svar. Jag gjorde en kommentar som inte var rätt, men studieledaren uppmuntrade mig, och detta gjorde att det i alla fall kändes bra.
Eftersom jag beslöt att fortsätta att vara tillsammans med Jehovas vittnen, frågade jag om de skulle ha något möte på söndag. Mina vänner svarade jakande, men förklarade att de skulle gå från hus till hus på förmiddagen för att inbjuda människor till det offentliga föredraget på kvällen. Då jag frågade om jag kunde följa med dem i denna verksamhet, sade Dan att jag var välkommen. Jag blev således den dagen hans medhjälpare i tjänsten på fältet och delade ut ganska många traktater. Från och med då kunde jag inte sluta upp med att dela med mig av bibelns sanningar till andra — hemma och i arbetet.
Uthärdar motstånd
En faster till mig motstod häftigt mitt fasta beslut att vara tillsammans med Jehovas vittnen. Hon sade att även om jag hade funnit sanningen, borde jag förbli protestant och predika för våra kyrkomedlemmar. Jag svarade henne att jag då måste hänvisa mina lyssnare till gruppen av Jesu trogna lärjungar och att jag själv skulle vara närvarande för att välkomna dessa nykomlingar. Hon tyckte inte om mitt beslut, men jag tyckte ännu mindre om tanken att ändra det.
Följande månad, den 29 april 1951, symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova genom att bli nedsänkt i vatten under en kretssammankomst i Suhum, där min faster bodde. Detta steg tog jag utan att fråga ”kött och blod till råds”. (Galaterna 1:16) Vid ett tjänstemöte tre månader senare togs pionjärtjänsten upp i ett tal, och inom en vecka hade jag bestämt mig för att bli pionjär (eller heltidsförkunnare av Riket). Min pionjärtjänst började den 1 november 1951. Jag var då 20 år gammal och planerade att tjäna i heltidstjänsten åtminstone 20 år för att ta igen den förlorade tiden — de 20 åren från min barndom under vilken tid jag inte lovprisat Jehova. — Predikaren 12:1.
Min intensiva predikoverksamhet satte i gång ett häftigt motstånd, eftersom man sände bud till min far och rapporterade att jag hade blivit galen och att jag hade lämnat mitt förvärvsarbete och ständigt drev omkring i staden Accra med böcker och tidningar i händerna. Han sände därför min äldre syster för att hon skulle ta reda på om rapporterna var sanna. Hon fick ett övertygande bibliskt vittnesbörd och sände en gynnsam rapport tillbaka till min far, även om hon inte var lycklig över att se mig lämna den presbyterianska kyrkan.
Efter några månader som reguljär pionjär skrev min vän Dan S. Acquah och jag till Sällskapet och ansökte om att få bli pionjärer med särskilt uppdrag. Medan vi väntade på svar, skrev jag till mina föräldrar och berättade för dem att jag kanske skulle resa till norra Ghana för att predika de ”goda nyheterna” där. Min far reste då själv ner till mig för att övertyga mig med hjälp av sin mycket goda avsikt att hjälpa mig att bygga ett hus. Han önskade att jag skulle predika i Accra och inte i norra Ghana. Han fick också ett vittnesbörd om sanningen, och jag sade till honom att jag redan hade sagt till Jehova: ”Se, här är jag, sänd mig.” (Jesaja 6:8) Jag sade också till honom att genom att förbli trogen mot Gud skulle jag en dag få bygga mitt eget hus och bo för evigt på jorden. (Jämför Jesaja 65:21, 22.) Då min far lade märke till mitt fasta beslut, försökte han inte längre hindra mig, och det var en glädje att höra honom säga: ”Ingen kan hindra någon från att göra Guds vilja.”
Slutar mitt förvärvsarbete
Vår ansökan om att bli pionjärer med särskilt uppdrag godkändes. Jag sände därför in ett brev till mina arbetsgivare med en avskedsansökan från mitt förvärvsarbete. Till min förvåning begärde vicedirektören för kakaoavdelningen och kamreren ett samtal. Jag blev tillfrågad om jag önskade högre lön på grund av att jag troget tagit hand om myndigheternas förråd vid huvudkontoret utan några förluster eller underskott. Jag svarade nekande. Då räckte vicedirektören mig ett brev som jag läste och i vilket han rekommenderat att jag skulle sändas till en skola för utbildning för att få ställningen som högre tjänsteman i stället för att fortsätta som kontorsbiträde. Jag tackade honom uppriktigt för hans vänlighet, men sade att jag redan hade fattat mitt beslut. Jag fick då tillåtelse att gå. Av min lön som jag fick ut använde jag en del till att köpa en cykel för mitt pionjärarbete. Dan slutade också sitt förvärvsarbete, och många av arbetarna trodde att kunskapen i bibeln hade gjort oss galna. Men detta brydde vi oss inte om.
Vi tar väl hand om vårt nya distrikt
Den 1 augusti 1952 började vi tjäna som pionjärer med särskilt uppdrag i Navrongo i norra Ghana. Vi träffade där animister och en del katoliker och muslimer, och på grund av vår kärlek till människorna vittnade vi för alla.
Vi predikade först för de engelsktalande invånarna. Men de visade inte någon större uppskattning av Rikets budskap. Vi lärde oss därför kasem- eller grunshispråket för att låta sanningen ljuda klart för de godhjärtade människorna där som utövade animism. Våra ansträngningar blev välsignade av Jehova, och vi lyckades lära oss detta språk.
År 1954, sedan en liten församling på omkring 30 nitiska förkunnare hade bildats i Navrongo, blev Dan S. Acquah förordnad som kretstillsyningsman. Min nye pionjärkamrat blev broder Opare Adu, och det var huvudsakligen jag som tolkade åt honom när det gällde kasemspråket. Vid slutet av år 1956, då jag också började i kretstjänsten, hade församlingen nått ett högsta antal om 105 förkunnare av Riket.
Andra privilegier av tjänst
I början av år 1958 inbjöd Sällskapet Dan och mig att tillsammans gå igenom Vakttornets Bibelskola Gilead i Förenta staterna. Men detta blev omöjligt för mig, eftersom jag blev sjuk några få veckor före vår planerade avresa. Jag måste genomgå en blindtarmsoperation. Operationen lyckades väl utan blodtransfusion, och jag kom hem efter två veckor. — Apostlagärningarna 15:28, 29.
Eftersom jag snabbt återvann mina krafter, kunde jag vara med vid den internationella sammankomsten ”Guds vilja” i New York år 1958, då Dan utexaminerades från Gileadskolans 31:a klass. Han blev sedan sänd till Sierra Leone. Sedan jag i februari 1959 utexaminerats från den 32:a klassen, sändes jag tillbaka till Ghana och fortsatte i kretstjänsten.
År 1960 fick jag ett förordnande till Betel, Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Ghana, där jag tjänade i 10 år. Under sju av dessa år översatte jag litteratur till twi. Min glädje ökade då mina yngre bröder Nicholas och Edward tog emot sanningen. Nicholas har dött, och detta inträffade medan han troget tjänade som presiderande tillsyningsman i en av Accras församlingar. Edward tjänar fortfarande som en förordnad kristen äldste. Han avbördar sig väl sitt ansvar som far till tre barn, och samtidigt arbetar han som pionjär med särskilt uppdrag.
Ett närliggande missionärsdistrikt
Sedan jag åter börjat resa i kretstjänsten år 1970, blev det ett stort behov av pionjärer med särskilt uppdrag på Elfenbenskusten. Jag ställde mig omedelbart till förfogande. Den 2 december 1972 anlände broder Daniel Anim och jag till Abidjans flygplats. Två dagar senare började vi vår franska språkkurs och lyckades bli ”utexaminerade” i slutet av månaden.
I början av januari 1973 fick broder Anim och jag vårt förordnande till Agboville, omkring 90 kilometer från Abidjan. Vi bad ständigt till Jehova att han skulle välsigna våra ansträngningar att tala franska bättre för att kunna frambära de ”goda nyheterna” effektivt till de gästfria människorna på Elfenbenskusten. Ja, våra böner har blivit besvarade, och vi gläder oss åt predikoverksamheten i detta land.
Det tycks här vara lämpligt att jag uttrycker min uppskattning av den broderliga kärlek och den materiella hjälp som har getts mig av vissa kära medtroende både i Ghana och på Elfenbenskusten. Jag har på så sätt fått hjälp att bli kvar i heltidstjänsten. Min tacksamhet går naturligtvis först och främst till Jehova för alla dessa handlingar av välvilja och godhet, eftersom han är källan till ”varje god gåva och varje fullkomlig skänk”. — Jakob 1:17.
Alltsedan januari 1977 har jag rest som kretstillsyningsman i detta land. Ett annat privilegium som erbjudits mig är att tjäna som medlem av avdelningskontorets kommitté på Elfenbenskusten. Jag tackar och lovprisar Jehova Gud av hela mitt hjärta. Det är han som har gett mig kraft att tjäna honom i heltidstjänsten omkring 30 år. Vid 50 års ålder känner jag mig fortfarande full av energi — som en örn — och det är min förhoppning att jag skall kunna fortsätta i heltidstjänsten. (Jesaja 40:31) Men vadhelst framtiden har i beredskap åt mig, är det mitt fasta beslut att tjäna Jehova och lovprisa och ära honom med all min kraft.
[Infälld text på sidan 28]
Min syster sände en gynnsam rapport till min far, även om hon inte var lycklig över att se mig lämna kyrkan