Sextio år som förkunnare av de ”goda nyheterna”
Berättat av Martin Wenderqvist
DET var en oförglömlig stund. Det ägde rum under en våldsam snöstorm. Vi stod ett dussin runt den öppna graven och sjöng en sång. Sedan sade jag några ord om återseendet igen, då en gång nödens tid gått över jorden.
Den unge fadern föll på knä, tog den lilla vita kistan och lade sakta ner den i jordens sköte. De flestas ögon var tårfyllda när vi vandrade tillbaka genom skogen till hemmet. Under kvällens samvaro och samtal blev alla tröstade av de tankar som jag kunde lägga fram från Guds ord. — Johannes 5:28, 29; Romarna 15:4.
Att trösta de efterlevande genom att hålla begravningstal är någonting jag gjort mer än 600 gånger på olika platser i Sverige och Finland under mina 60 år som en förkunnare av de goda nyheterna om Guds rike. Men innan jag berättar mera om de erfarenheter jag haft, vill jag först förklara hur jag blev en förkunnare.
Tidiga inflytanden
En dag år 1908, då min far återvände hem från arbetet i Stockholm, hittade han en fyrsidig traktat på tåget. Traktaten bar rubriken ”Hvar äro de döda?” och var utgiven av Internationella Bibelstudiesällskapet. Båda mina föräldrar trodde på bibeln, och när de läste den här traktaten, förmåddes de att studera Guds ord mera ingående.
Mina föräldrar sökte snart kontakt med bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades. De började båda vara med vid möten som hölls varje söndag i en liten lokal i Stockholm tillsammans med omkring 30 andra personer. I augusti 1912 var Charles Taze Russell, Sällskapet Vakttornets president, huvudtalare vid en sammankomst i Stockholm med drygt hundratalet bibelforskare från hela Sverige. Naturligtvis förstod en tioårig pojke inte särskilt mycket av vad som sades, men det jag såg äga rum gjorde starkt intryck på mig.
Sedan jag slutat min skolgång vid läroverket och medan jag arbetade i en ekiperingsfirma i Västerås, började jag på allvar reflektera över livets problem, och på kvällarna läste jag ofta i bibeln. Följande år, 1920, tog jag, tillsammans med den lilla bibelstudiegruppen i staden, för första gången del i att förkunna dessa ”goda nyheter om riket” för andra. — Matteus 24:14.
Senare det året gjorde A. H. Macmillan, som tillhörde personalen vid Sällskapets högkvarter i Brooklyn i New York, ett besök i Sverige och höll talet ”Millioner som nu leva skola aldrig dö”. Vi var tio stycken som arbetade hårt med att annonsera ämnet, och lokalen, som rymde 350 personer, var fullsatt. Många var ur stånd att komma in. Jag tog därför en packe broschyrer med samma ämne och gick ut på gatan och gav flera hundra människor ett exemplar av talet, så att de kunde läsa det hemma!
Jag fastställer min livskurs
Jag talade med A. H. Macmillan om att ta del i förkunnartjänsten på heltid, men han föreföll lite fundersam inför en 18-årings avsikter. Han tycktes vilja säga: ”Ja, du har nog ännu en del att lära!” Likväl blev jag följande år förordnad som heltidsförkunnare. Tillsammans med en annan broder gav jag mig av till mitt distrikt på Gotland. På den tiden fanns det inte några förkunnare av Riket på den ön.
Min första arbetsdag i Visby började med ett besök i en begravningsbyrå. Skulle jag våga gå in där och erbjuda broschyren Millioner som nu leva skola aldrig dö? Innehavaren kunde ju befara att i sinom tid bli arbetslös! Men han tog utan vidare emot skriften. För övrigt rönte just den broschyren så stor efterfrågan att vi ibland måste telegrafera efter flera. Vi förkortade titeln till ”Millioner”, och telegrafisterna blev ibland lite förbluffade när de fick förmedla telegrammet: ”Skicka genast 500 Millioner till ...”!
När i januari 1922 en av Sällskapets talare insjuknade, blev jag anmodad att hålla hans tal på några orter. Jag invände att jag hade mycket obetydlig förmåga att tala offentligt, men jag fick ändå talaruppdragen och började i Flen. Där hade en syster lyckats samla ett par hundra åhörare till kvällens föredrag. De närvarande — de flesta var äldre, livserfarna män och kvinnor — såg spända och frågande ut under talet. De hade väntat sig en helt annan talare än en tjugoåring! Men efter mitt tal i en annan stad kom en hel del äldre män fram och skakade hand med mig och tackade mig för vad de hade fått höra. Detta var en god tröst och uppmuntran för mig.
Under några år fortsatte jag som resande talare, och min resetur inflöt i Vakttornet tillsammans med turerna för de övriga reguljära resande representanterna för Sällskapet. Vi resande blev alldeles särskilt välkomnade av de fattiga nybyggarna uppe i Lappland. Många vittnen i vår tid har sina rötter i fjällvärlden, och vid sammankomster händer det att några av dem hälsar på mig och erinrar om att de hörde sitt första offentliga föredrag när jag besökte deras föräldrahem för många år sedan.
Erfarenheter i talarstolen
Vanligtvis infann sig på 1920-talet många åhörare till våra föredrag och lyssnade uppmärksamt. En gång reste sig emellertid en på platsen välkänd man och skrek: ”Lögn, villfarelse, kom så går vi!” Men han såg snopen ut, då bara tre eller fyra av åhörarna följde med ut.
En gång kom ett helt gäng ungdomar sjungande ”Internationalen” (en välkänd socialistisk kampsång) marscherande in i möteslokalen. De slog sig ner på de första bänkarna i det uppenbara syftet att irritera mig och göra mötet till ett fiasko. Sedan jag talat om problem som särskilt rörde folket där i trakten, gick jag över till ämnet ”Vem skall bringa världsfreden?” Inom kort började ungdomarna, en efter en, att ta av sig kepsen för att lyssna uppmärksamt. De tågade sedan ut helt stilla, och någon stannade rentav efter mötet nere vid bokbordet och ställde frågor om vår litteratur.
Efter besöket på en ö i Bottenviken, Seskarö, fann jag vid återkomsten till Haparanda med båten att en polisman väntade på mig på kajen. Han förde mig till polisstationen, där kommissarien sade att jag var anklagad för att ha hållit ett politiskt, troligtvis kommunistiskt, föredrag. Han tillfogade: ”Jo, ni skall ha sagt att hela samhället skall omstörtas och att en ny ledare med namnet Jehova skall ta makten.” Saken klarades naturligtvis upp, när jag förklarade att Jehova är Guds namn och att det var hans rike som hade dryftats under talet.
Ett annat uppdrag
Mitt ”vikariat” som resande talare fortsatte till år 1925, då jag blev anmodad att arbeta vid Sällskapets avdelningskontor. Längre fram, år 1934, gifte jag mig. Hur mycket har jag inte uppskattat det lojala stöd jag fått av min hustru, Elna! Under några år hade hon också arbetat vid Sällskapets kontor.
En gång på 1930-talet gick jag några mil för att besöka människor som bodde i de ensamt liggande banvaktsstugorna utmed Sveriges nordligaste järnvägslinje, som går ovanför polcirkeln. Banvaktsfamiljerna fick sällan något besök och gillade att man stannade en god stund och samtalade med familjen om livets frågor.
När världen återigen gick ut i krig
Sverige slapp delta i andra världskriget, men krigspsykosen gav kyrkoledarna ett tillfälle att försöka hindra vårt arbete. En svensk biskop påstod falskeligen att vittnena var beredda ”att på Jehovas befallning gå ut i det kommande kriget mot Satan” och slå ner alla Guds ovänner med vapenmakt. Efter kriget drog sig våra antagonister tillbaka igen och ville helst inte bli påminda om hetsen de bedrev de där åren.
Jag var en av dem som blev inkallade upprepade gånger. När vi väl fått våra domar, gick vi fria tills order kom att vi skulle av polis införpassas till ett närbeläget fängelse. En gång, när jag var beredd att hålla talet vid begravningen av en släkting, kom två polismän och banade sig väg in i salen, där ett hundratal var församlade.
Polismännen tog sig fram till mig och förklarade att jag var anhållen och genast måste följa med dem. Men värden på stället, som var son till den bortgångna, reste sig, vinkade dem diskret till sig och sade i örat på den ene: ”Du begriper väl att ni inte får avbryta den här samvaron på det här sättet. Officianten måste naturligtvis fullfölja sin uppgift här innan han kan gå härifrån. Hur skall släkt och vänner uppfatta det här intermezzot annars?”
Polismännen drog sig tillbaka, parkerade fångbilen bakom ladugården och satt där och inväntade mig. En smula generade förklarade de att de hade sina order att följa och måste avlämna mig i fängelset, den gången i Linköping, före kvällen.
Frihet att förkunna de ”goda nyheterna”
Har man en tid varit berövad friheten, värdesätter man så mycket mer förmånen att kunna röra sig ute bland människorna och söka dela med sig av de goda nyheterna, antingen det blir från en talarstol eller från dörr till dörr.
Efter mer än 60 år som en förkunnare av de ”goda nyheterna” är jag tacksam för de många välsignelserna det ger att vara med i ”ledet” av Jehovas hängivna tillbedjare, även om det inte är med samma kroppskrafter som i yngre dagar. Tillsammans med min hustru och i tacksamhet mot den Allsmäktige erinrar jag mig ofta den dyrbara gemenskap vi fått äga med de ödmjuka och rättsinniga människor som förväntansfullt ser framåt mot den länge väntade världsregering, där Fridsfursten för spiran. — Jesaja 9:6, 7.
[Infälld text på sidan 27]
Den unge fadern föll på knä, tag den lilla vita kistan och lade sakta ner den i jordens sköte