Ett rikt liv i Jehovas tjänst
Berättat av Joseph Dos Santos
DET var en varm, tropisk natt i februari 1945. Allting befann sig i yttersta förvirring på Santo Tomas-universitetets område i Manila, Filippinernas huvudstad, där vi var japanernas fångar. Amerikanska trupper hade oväntat anlänt för att befria oss, och japanerna slog tillbaka genom att beskjuta universitetsområdet med granater och anställde på så sätt omfattande förödelse.
I mörkret kysste kvinnliga fångar sina kors och bad högt. En granat föll ner alldeles intill mig och dödade fången framför mig. Skakad men oskadad släpade jag min av hunger försvagade kropp bort för att söka skydd bakom den byggnad som hade varit mitt fängelse i tre år. Slutligen upphörde granatelden, amerikanerna tillskansade sig fullständig kontroll, och strax därefter var vi fria. Efter att ha hållits skild från min hustru och mina barn i tre år kunde jag återförena mig med dem och fortsätta med den verksamhet som jag hade kommit halvvägs runt världen för att utföra.
”Den Gyllne Tidsåldern” förändrade mitt liv
Vad var denna verksamhet? Hur kom jag att befinna mig i en sådan farlig situation så långt från mitt hem på Hawaii? I själva verket började allt detta flera år tidigare och 14.500 kilometer därifrån, i Kalifornien i USA, medan jag studerade för att bli kiropraktor. Jag hade där lånat en tidskrift som hette Den Gyllne Tidsåldern (och som nu bär namnet Vakna!) av min värdinna, fru Bright. Det jag läste i denna tidskrift började förändra hela mitt sätt att se på livet.
Jag hade blivit uppfostrad på Hawaii i ett romersk-katolskt hem, men varken denna religion eller alla de andra som jag undersökte tycktes vara sanningen. De gav mig alla en känsla av tomhet inom mig. Men det jag läste i detta nummer av Den Gyllne Tidsåldern började fylla ut tomheten.
Tidskriften utgavs av bibelforskarna, som Jehovas vittnen då kallades. En bibelforskare på min ort fick höra talas om mitt intresse och försåg mig med mera litteratur. Snart hyste jag inget tvivel om att jag hade funnit sanningen. Efter någon tid begav jag mig tillbaka till Hawaii för att utöva mitt yrke. För min del var det emellertid på samma sätt som för Jeremia, att bibelns sanning blev som en eld som brände i mitt innersta, och jag kunde inte hålla mig tillbaka. (Jeremia 20:9) Till mina grannar delade jag med mig av vad jag hade lärt, och snart hade vi en bibelstudiegrupp på 22 personer.
Jag var inte ensam
Jag hade antagit att jag var den ende bibelforskaren på Hawaii. Men med tiden fann jag sex andra, däribland broder Solomon, föreståndare för Sällskapets litteraturdepå. På så sätt fick jag möjlighet att glädja mig åt umgänge med trosfränder.
Jag önskade frivilligt ställa mig till förfogande för ytterligare arbete, och därför berättade jag för broder Solomon att jag skulle vilja predika på öarna. Han talade om för mig att ingen någonsin hade begett sig utanför Honolulu för att predika de goda nyheterna, men när han blev övertygad om min föresats, gjorde han i ordning en husbil åt mig (han hade en bilreparationsverkstad) och sade åt mig att jag kunde predika överallt på öarna utom i staden Honolulu. Jag skulle reservera denna stad åt de andra sex bibelforskarna. År 1929 började således min bana som heltidsförkunnare.
Jag predikade med stor entusiasm överallt på Hawaiiöarna i tre och ett halvt år. Jag var ung och stark; ofta vandrade jag många kilometer på stigar som var oframkomliga för bilen, och jag klättrade uppför berg bärande på två väskor fulla med litteratur. Ibland var vägarna så dåliga att jag måste ta mig fram krypande. Jag lämnade litteratur i ett läger för spetälska personer i Molokai. Under dessa tre och ett halvt år gjorde jag i genomsnitt 230 timmars tjänst i månaden och placerade sammanlagt 46.000 tryckalster av olika slag.
Men jag tyckte ändå att jag skulle kunna göra mera. Därför erbjöd jag mig att predika var som helst i världen. Sällskapet Vakttornets president, J. F. Rutherford, fick höra om min önskan och förordnade mig att åka till Brasilien. Av den anledningen förberedde jag en resväg som skulle föra mig från Hawaii, genom Orienten och vidare till Brasilien. Mitt första uppehåll skulle vara Filippinerna.
En händelserik resa
Därav kom det sig att jag år 1933 gick ombord på ångfartyget The Great Northern och började min jordenruntresa med en koffert full av litteratur som jag fått av broder Solomon, medan en annan koffert var på väg till Filippinerna direkt från Sällskapet Vakttornets huvudkontor i Brooklyn.
Enligt tidtabellen skulle vi göra ett uppehåll i Japan, men eftersom jag visste att Jehovas vittnen redan mött problem i förkrigstidens Japan, hade jag inte ansökt om något visum för att kunna gå i land. Jag ville inte riskera att öka deras problem. Några prästmän ombord på båten fick emellertid reda på vem jag var och sände ett telegram i förväg för att underrätta de japanska myndigheterna om att jag hade litteratur ombord. När fartyget lade till i hamnen i Yokohama, kom den japanska polisen ombord och konfiskerade all min litteratur, som man hämtade upp direkt från fartygets lastrum för resebagage! Det fanns ingenting fartygsbefälet kunde göra åt detta, och jag var tvungen att fortsätta till Filippinerna utan litteraturen.
När jag anlände till Manila, blev jag omedelbart anmodad att komma till tullchefen. Han hade hört att jag var kommunist, och därför tog han en av mina böcker för att läsa den. En vecka senare berättade han för mig att han var förvånad över att finna att boken helt och hållet handlade om bibeln och att den inte alls var kommunistisk.
”Tillfälligt” dröjsmål på Filippinerna
Jag hyrde en lägenhet i Manila och ämnade tillbringa någon tid där med att predika, innan jag reste vidare till Brasilien. Det rådde emellertid problem i den lokala organisationen av Jehovas vittnen, och därför sände broder Rutherford ett brev till mig och bad mig att ta över ledningen för verksamheten tills en ersättare anlände. Jag samtyckte till att göra detta, men min ersättare kom inte förrän 13 år senare!
Vår verksamhet i förkrigstidens Manila var intressant. Vi gjorde inga återbesök på den tiden, men vi genomkorsade hela staden till fots, med buss, med spårvagn eller med calesa (en lätt, hästdragen kärra) och spred biblisk litteratur. Så småningom utvidgades verksamheten till andra filippinska öar, allteftersom vi sände ut pionjärer för att upparbeta olika områden. År 1935 gifte jag mig med Rosario Lopez, och med tiden blev vi välsignade med två barn, en pojke och en flicka.
Beskyllningen mot oss att vi var kommunister blev aldrig fullständigt utplånad. En dag kom en man och berättade för mig att han tillhörde hemliga polisen och att han hade haft mig under observation under många månader, eftersom jag misstänktes för att vara kommunist. Nu skulle han rapportera att jag inte var det. En annan gång samtyckte en åklagare till att studera bibeln tillsammans med mig. Senare fick jag veta att den enda anledningen till att han önskade studera var att utröna om jag var kommunist eller inte. När han funnit att jag inte var det, blev han god vän med mig och skötte en mängd juridiskt arbete åt mig.
Under tiden utvidgades predikoarbetet. Eftersom den lokal jag hade hyrt nu var alldeles för liten, köpte jag en annan fastighet, och vi flyttade vårt kontor dit. Personalstyrkan på vårt avdelningskontor ökade, när min hustru och jag fick förstärkning av Narciso Delavin och senare av den unga dam som skulle komma att bli hans hustru.
Falska anklagelser och krig
Men vi blev alltmer trängda av händelseutvecklingen runt omkring oss. År 1941 utfärdades en krigsförklaring. Inom en vecka kom två polismän till kontoret, och tre andra bröder och jag fördes till det väldiga fängelset i Muntinlupa, åtskilliga kilometer från Manila. Jag avskildes från de andra och låstes in i en liten isoleringscell. Den var fullständigt tom, och jag var tvungen att sova på cementgolvet till dess en betrodd fånge (en fånge som fått speciella förmåner), som visade sig vara varmhjärtad, i hemlighet gav mig två filtar och en kudde varje natt.
Fängelsechefen ville inte släppa ut mig ur min isoleringscell, och de andra fångarna, som trodde att jag var femtekolonnare och ledare för kommunistpartiet, ropade förolämpningar till mig genom väggarna. Slutligen satte man tilltro till våra protester att vi inte var kommunister, och efter två veckor frigavs vi alla fyra. Jag var tvungen att bli eskorterad av polismän till fängelsegrinden, annars skulle jag ha blivit anfallen av de andra fångarna.
Samma natt som vi frigavs blev det upplopp i fängelset, och jag är säker på att vi skulle ha svävat i fara, om vi hade befunnit oss där. Jag kände tacksamhet mot Jehova för att vi befann oss i säkerhet, och jag förenades lyckligt med min familj i Manila.
Tillfångatagen av japanerna
Våra problem hade emellertid bara börjat. Inom kort ockuperades Manila av japanska invasionsstyrkor, och eftersom jag var amerikan fördes jag tillsammans med andra utlänningar som fånge till Santo Tomas-universitetet i närheten av Manilas centrum. Där tillbringade jag de följande tre åren, från januari 1942 till mars 1945. Jag berättade om de goda nyheterna för så många jag kunde i lägret, och jag vet att åtminstone en av mina medfångar senare blev ett Jehovas vittne.
Allteftersom kriget fortsatte, blev livet svårt i fängelselägret. Våra matransoner minskades, tills vi bara fick en bägare ris varje dag. Vi prövade allt för att tillfredsställa våra gnagande hungersmärtor, och vi åt till och med av de ogräsväxter som växte på det stora universitetsområdet. Somliga åt hundar och katter och till och med råttor. När jag togs till fånga, vägde jag 61 kilo. När jag frigavs, vägde jag 36 kilo.
Några framstående fångar blev halshuggna. Till slut tillät man inte ens läkare att komma in i lägret, och inhägnaden runt universitetsområdet förstärktes så att ingen på utsidan kunde se in. Varje dag dog 30 eller fler av svält. Slutligen kom den skräckinjagande kvällen när de amerikanska trupperna bröt igenom och befriade oss trots den japanska granatelden. Så lyckliga vi var över att få återförena oss med världen utanför!
Tillbaka till verksamheten
Amerikanerna gav oss den första riktiga mat vi hade ätit under någon tid. Jag kommer ihåg att vi åt köttkonserver men att vi var så hungriga att vi inte visste när vi hade fått nog. Jag upplevde obehag i flera dagar efter denna första måltid! Men 18 dagar efter det att amerikanerna tagit herraväldet blev vi frisläppta. Amerikanerna erbjöd sig att sända hem mig till Förenta staterna, men jag väntade fortfarande på ersättaren som skulle ta över ledningen för predikoverksamheten på Filippinerna. Till dess han kom skulle jag stanna!
Återigen blev jag lyckligt förenad med min hustru och min familj, och vi blev på nytt verksamma i predikoarbetet. Jag kontaktade Vakttornets huvudkontor i Brooklyn i New York för första gången sedan december 1941, och jag fick alla de uteblivna numren av Vakttornet såväl som annan information som vi på Filippinerna hade gått miste om under kriget. Vi öppnade åter avdelningskontoret och besökte ett antal församlingar, och vi sammanträffade också med några presiderande tillsyningsmän för att hjälpa dem att komma ifatt.
I november 1945 använde vi med myndigheternas officiella tillstånd en gymnasieaula i Pangasinan, omkring 200 kilometer norr om Manila, och genomförde vårt första konvent efter kriget. Jag har aldrig hört några sjunga sånger av lovprisning till Jehovas ära med sådan inlevelse som vid denna sammankomst. De flesta av vännerna där hade berättelser att förtälja om hur Jehova hade väglett dem genom krigets faror. Jag hade själv upplevt hans beskyddande hand många, många gånger. Vi var alla mycket tacksamma.
Vi var också mycket tacksamma när vi såg hur Jehova hade välsignat sitt folk med tillväxt under krigsåren. Den sista rapporten före kriget om Jehovas vittnens verksamhet på Filippinerna (år 1941) visade ett totalt antal av 373 förkunnare som var verksamma med att kungöra de goda nyheterna om Riket. Medan jag var fängslad, ökade detta antal snabbt till 2.000, och 4.000 personer kom till det offentliga talet vid detta första konvent efter kriget.
År 1947 kom den ersättare som jag länge väntat på, Earl Stewart, tillsammans med tre andra missionärer. Jag stannade kvar på avdelningskontoret fram till år 1949, när jag och min familj slutligen gav oss i väg från Filippinerna.
Jag står ännu villigt till förfogande
Hur det nu var, kom jag aldrig fram till Brasilien. Omständigheterna gjorde att det blev klokast för oss att flytta tillbaka till Hawaii. Men vi förlorade inte vår önskan att tjäna Jehova och berätta för andra om honom. Från och med den tiden och fram till nu har min hustru och jag varit fullt upptagna med att på heltid predika för andra på dessa vackra öar, där jag först började som pionjär redan år 1929.
Jag är nu 87 år gammal och kan blicka tillbaka på 54 års heltidstjänst för Jehova. Även om det förhåller sig så att vi genomgått många prövande upplevelser, däribland år av isolering från kristna bröder såväl som påtvingad skilsmässa från varandra, är det ändå så att de glädjeämnen som Jehova gett oss i allra högsta grad uppväger våra bedrövelser. Om jag fick tillfälle att leva om mitt liv, skulle jag ändå villigt leva det givande liv som jag lever och ägna all min tid åt att lovprisa den store Guden, Jehova. — Psalm 110:3.