Frågor från läsekretsen

■ Om ett barn till en äldste i församlingen gör sig skyldigt till ett allvarligt orätt handlingssätt, gör det då automatiskt att fadern inte längre är kvalificerad att vara äldste?

En broder upphör inte ”automatiskt” att vara kvalificerad att tjäna som äldste, om hans minderåriga barn har någon allvarlig svårighet. Alla faktorer som är inbegripna måste begrundas när man avgör om han är kvalificerad.

I Titus 1:6 sägs det att en äldste skall vara ”fri från anklagelse” och ha ”troende barn, vilka inte är beskyllda för utsvävningar eller är oregerliga”. (Jämför 1 Timoteus 3:4.) Jehovas vittnen upprätthåller dessa normer.

Följaktligen framhölls det i Vakttornet för 15 december 1983 att en äldste måste göra balanserade ansträngningar att sörja för de känslomässiga och andliga behoven hos sin familj — sin hustru och de barn de har. Om någon är försumlig i det avseendet, skulle det troligen ha en skadlig inverkan på dem. När ett barns andliga behov och behov av fostran inte blir tillgodosedda, kanske barnet underlåter att göra andliga framsteg, och han eller hon kan bli inblandad i ett allvarligt orätt handlingssätt. Det skulle göra att den försumlige fadern inte var kvalificerad att tjäna församlingen som förordnad äldste. Det heter nämligen i 1 Timoteus 3:5: ”Om någon inte vet hur han skall presidera bland sitt eget husfolk, hur kan han då ta hand om Guds församling?”

En utförligare behandling av denna fråga finns på sidorna 31 och 32 i Vakttornet för 1 maj 1978. Där visades varför alla faktorerna måste begrundas. En äldstebroder studerade till exempel regelbundet bibeln tillsammans med sina fem barn, han tog del med dem i rekreation, han tog dem till kristna möten, och han strävade på andra normala sätt efter att fullgöra sitt ansvar som en kristen far. Fyra av barnen gjorde mycket väl ifrån sig, men en son utgjorde hela tiden ett problem, och med tiden gav han efter för synd. Detta skulle inte nödvändigtvis göra att fadern inte var kvalificerad att vara en äldste, om han fortfarande hade församlingens respekt.

Församlingen kan veta att en broder har gjort allt som rimligen kan förväntas av en kristen far i fråga om att sörja för sin familj, vare sig han har ett barn eller flera. Om ett barn börjar handla orätt, kanske de således inte anser att det är faderns fel. De kan inse att de avhopp som Judas Iskariot och den ängel som blev Satan gjorde sig skyldiga till inte kan skyllas på Jesus eller på Jehova. Det är mycket viktigt att en broder som tjänar som äldste fortsätter att ha församlingens höga aktning, så att alla kan godta hans på bibeln grundade råd och efterlikna hans tro, då de har sett vad hans handlingssätt i allmänhet leder till. — Hebréerna 13:7.

■ Kan en kristen ta emot en benmärgstransplantation, med tanke på att blod bildas i benmärgen?

Läkare utför de flesta benmärgstransplantationer genom att ta en viss mängd benmärg från en givare (ofta en nära släkting) och sedan överföra den till eller injicera den på patienten. De hoppas att benmärgstransplantatet kommer att nå patientens märghålor och sedan fungera normalt. Vanligtvis tar man den här proceduren under övervägande endast i kritiska fall (till exempel vid aplastisk anemi eller akut leukemi), eftersom erkända faror är förknippade med att förbereda en patient för en benmärgstransplantation och med behandlingen efteråt.

Som framgår av frågan bildas röda blodkroppar i benmärgen i vissa ben, till exempel revbenen, bröstbenet och bäckenbenen. Det är därför förståelig att frågan uppstår om en kristen kan ta emot en transplantation av mänsklig benmärg, med tanke på bibelns förbud mot blod.

Bibeln säger klart och tydligt att Guds tjänare måste ”avhålla [sig] ... från blod”. (Apostlagärningarna 15:28, 29; 5 Moseboken 12:15, 16) Men klassificerar bibeln benmärg som blod, eftersom röda blodkroppar bildas i den röda benmärgen? Nej. Djurmärg omtalas faktiskt som vilket som helst annat slags kött som kan ätas. I Jesaja 25:6 sägs det att Gud skall göra ett gästabud för sitt folk, ett gästabud ”med feta, märgfulla rätter”. När man slaktar och låter blodet rinna av på normalt sätt, försvinner aldrig alla blodkroppar från benmärgen. Men sedan blodet har fått rinna ur en djurkropp kan all kroppsvävnad ätas, däribland benmärgen.

Den benmärg som används vid benmärgstransplantationer på människor tas naturligtvis från levande givare, och den tagna benmärgen kan innehålla en del blod. Därför bör den kristne själv avgöra huruvida han anser att benmärgstransplantatet endast är vanligt kött eller om det är kroppsvävnad från vilken blodet inte har fått rinna av. Och eftersom det är en form av transplantation, bör de bibliska aspekterna på transplantation av mänskliga organ dessutom tas under övervägande. Se ”Frågor från läsekretsen” i vårt nummer för 15 juni 1980. Till slut framhåller dr D. E. Thomas i Harrison’s Principles of Internal Medicine (Update 1, 1981, sidan 138) att ”praktiskt taget alla patienter som tar emot en benmärgstransplantation behöver få transfusioner med blodplattor” och att man åt många ger ”röda blodkroppar i koncentrerad form”. En kristen bör därför tänka över vilka ytterligare stridsfrågor han kan behöva ställas inför om han skulle undergå en benmärgstransplantation. — Ordspråksboken 22:3.

I denna angelägenhet måste man fatta ett personligt beslut, men bibelns kommentarer om blod och benmärg bör hjälpa individen att fatta sitt beslut.