Är det verkligen ”bara ödet”?

”DET spelar ingen roll vem man är eller vad man gör”, sade den sörjande mannen, ”sådant här kan hända ändå.” Stora granitstycken hade fallit från en byggnad och dödat hans vän. ”Det är ödet”, tillade han dystert.

Men är vi verkligen hjälplösa brickor i händerna på något som kallas ödet? Den här frågan har förbryllat människan i århundraden, och det med goda skäl. Det är som kung Salomo en gång observerade: ”De snabba [vinner] inte ... tävlingsloppet, inte heller de mäktiga striden, inte heller får de visa också födan, inte heller får de förståndiga också rikedomarna, inte ens får de som har kunskap ynnesten.” (Predikaren 9:11, NW) Vad är orsaken till detta?

Salomo förklarade: ”Tid och oförutsedd händelse drabbar dem alla.” Många tror dock att Gud bestämmer deras öde. Det är till exempel många som omfattar 1500-talsteologen Johan Calvins teori om ”predestinationen”. Andra präster hade hävdat att Gud förutbestämmer personer som skall bli frälsta. Calvins nästa steg i slutledningen var att människor också var förutbestämda till fördömelse! Han kallade detta Guds decretum horribile, ”fruktansvärda påbud”.

Några invände att en sådan lära gjorde Gud ansvarig för synden. Men i ett försök att vederlägga ”en viss värdelös person” som motstod hans teori svarade Calvin indignerat: ”Denna hopplösa karl inser inte att han, genom att gripa efter falska förevändningar för att ursäkta Guds rättvisa, därigenom undergräver hans makt.” Calvin kunde inte tänka sig att en allsmäktig Gud inte skulle äga absolut förutvetande.

Tron på predestinationen eller ödet har med nödvändighet mycket stor inverkan på en människas levnadssätt. Men lär bibeln verkligen att vi är låsta vid en förutbestämd framtid, att vi helt enkelt är offer för ”ödet”?