”Jehova har gjort väl mot mig”

Berättat av Karl F. Klein

VILKEN välsignelse är det inte att få känna och tjäna Jehova! När jag ser tillbaka på mitt liv, känner jag mig som David, som sade: ”Jag vill sjunga till Herrens [Jehovas] ära, ty han har gjort väl mot mig.” (Psalm 13:6) Det har han sannerligen gjort! Jag har till exempel privilegiet att få tillhöra Betelfamiljen vid Jehovas vittnens högkvarter, och jag har sett denna familj växa från omkring 150 medlemmar till mer än 3.000. Vilken välsignelse har inte detta varit!

Men redan innan jag lärde känna sanningen gjorde Gud väl mot mig. Min mor var inte bara en synnerligen undergiven och självuppoffrande kvinna, utan hon citerade också ständigt skriftställen när hon förmanade eller tillrättavisade oss som barn. Låt mig berätta något om dessa tidiga år.

Vi börjar vandra på sanningens väg

Min första kontakt med bibelns sanning ägde rum på våren 1917, då jag fann en löpsedel som inbjöd till ett föredrag över ämnet helvetet. Detta ämne intresserade mig mycket, eftersom jag alltid tycktes handla fel och därför oroade mig mycket över att jag skulle hamna i ett brinnande helvete när jag dog. När jag visade löpsedeln för min mor, uppmuntrade hon mig att gå och sade: ”Det kan inte skada dig, och det kanske kan göra dig gott.”

Ted, en av mina yngre bröder, och jag gick tillsammans för att lyssna till detta föredrag som anordnats av bibelforskarna, som Jehovas vittnen kallades på den tiden. Med hjälp av bibeln och ett logiskt resonemang visade talaren på ett mycket eftertryckligt sätt att bibeln inte lär att det finns ett brinnande helvete. Jag tyckte allt lät så förnuftigt, så när jag kom hem utropade jag: ”Mamma, det finns inget helvete, jag vet det!” Hon höll med om det och tillade att det enda ”helvete” som fanns var här på jorden, eftersom hon själv hade haft det mycket svårt.

Man hade pålyst ett annat tal, som skulle hållas följande söndagseftermiddag, men ingen hade talat om det med oss småpojkar, som bara var 10 och 11 år gamla. När vi hade varit i söndagsskolan och kyrkan den morgonen, lekte vi tillsammans med andra pojkar i grannskapet. Men allting tycktes gå på tok den där eftermiddagen. När jag tänkte på den givande erfarenhet jag hade haft föregående vecka, tänkte jag för mig själv: ”Karl, Gud försöker tala om för dig att du inte bara skall tänka på att ha roligt, utan i stället gå och lyssna på fler sådana där fina bibliska föredrag.” Ted och jag gick därför dit igen, och denna gång talade bibelforskarna med oss och uppmanade oss att återvända följande söndag. Vi samtyckte och har besökt kristna möten ända sedan dess. När jag nu blickar tillbaka, är det lätt att se hur Jehova många, många gånger har slagit mig på fingrarna, så att säga, när jag gjort något jag inte bort göra. Jag fick lära mig att livet aldrig är BÅDE OCH utan ANTINGEN ELLER.

Allt detta hände i Blue Island, en förort till Chicago. (Jag föddes som ett mycket sjukligt barn i sydvästra Tyskland, och när jag var fem år gammal emigrerade familjen till Förenta staterna och slog sig så småningom ner i den staden.) Där höll bibelforskarna också bibelstudier mitt i veckan med ledning av boken Tabernakelskuggor. Jag började genast vara med vid dessa möten och fann dem mycket intressanta, i synnerhet som studieledaren använde sig av en modell av tabernaklet för att förklara allt som dryftades. Det dröjde emellertid ett litet tag innan jag insåg att jag var tvungen att välja mellan dessa möten och metodistkyrkan, där jag nyligen hade konfirmerats.

Eftersom jag ännu var en helt ung pojke och mina föräldrar var ganska fattiga, försåg bibelforskarna mig frikostigt med allt det studiematerial jag behövde. Hur lycklig var jag inte över att få lära mig sanningen om själen, treenigheten, Kristi tusenåriga rike och så vidare! Det dröjde inte länge förrän jag med glädje tog del i att sprida traktaterna Bible Students Monthly (Eko från talarstolen) och Kingdom News (Nyheter om Guds rike). Våren 1918 såg jag det som mitt privilegium att bli döpt som en symbol av min invigning, som överlämnandet då kallades. Detta vållade inga problem i mitt hem, eftersom min mor var intresserad av vad jag fick lära och min far, som hade varit metodistpredikant i 20 år, ofta var ute på resor. Han brukade komma hem bara tre eller fyra gånger om året och stanna ett par dagar.

Den broderliga kärleken sätts på prov

På den tiden fick vi uppmaningen: ”Om du vill stanna kvar i sanningen, läs då igenom de sju banden av Studier i Skriften en gång om året.” Jag ville naturligtvis stanna kvar i sanningen och läste därför plikttroget igenom dessa volymer varje år ända till dess jag kom till Betel. Detta innebar tio sidors läsning varje dag, något som var till stor glädje, eftersom jag hade en osläcklig kunskapstörst.

Kort efter mitt dop år 1918 kom min lojalitet mot mina medbröder bland bibelforskarna att sättas på prov. Första världskriget rasade, och även om de mest framträdande bröderna på orätta grunder hade blivit fängslade på grund av militärtjänstfrågan, insåg de bröder som då hade ledningen inte till fullo behovet av kristen neutralitet. Några få som såg klart på denna fråga tog anstöt, avskilde sig från bibelforskarna och började kalla sig De ståndaktiga. De sade varnande till mig att om jag stannade kvar hos bibelforskarna, skulle jag förlora möjligheten att få tillhöra Jesu ”lilla hjord” av smorda efterföljare. (Lukas 12:32) Trots att min mor ännu inte var en överlämnad kristen, hjälpte hon mig att fatta rätt beslut. Jag kunde inte tänka mig att lämna dem som hade lärt mig så mycket, och därför beslöt jag mig för att ta risken och stanna kvar hos mina bröder bland bibelforskarna. Det var verkligen ett lojalitetsprov. Sedan dess har jag varit med om många liknande provsättningar. När misstag begås har de som inte är fullständigt lojala i sina hjärtan en tendens att slå ner på dessa och använda dem som en ursäkt att släppa taget. — Jämför Psalm 119:165.

Något som var till stor uppmuntran för mig i mina ansträngningar att tjäna Jehova var bibelforskarnas konvent i Cedar Point år 1922. Där fick vi höra J. F. Rutherford (Sällskapet Vakttornets dåvarande president) ge den väckande maningen: ”Annonsera! Annonsera! Annonsera Konungen och Riket!” Fastän jag redan från början hade tagit del i olika former av vittnande, var det vid detta konvent som jag för första gången gick från hus till hus och erbjöd biblisk litteratur mot ett bidrag. Jag tyckte att det verkade så svårt!

På grund av detta tog jag sedan inte del i sådant vittnande från hus till hus förrän vid konventet i Columbus i Ohio år 1924. Efter det konventet var det åtminstone en person i vår församling som regelbundet tog del i den verksamheten. Jag har sedan dess kommit att uppskatta hur oerhört viktig den tjänsten är, inte bara för predikandet av de goda nyheterna om Riket, utan också när det gäller att stärka vår egen tro och odla de övriga av andens frukter. (Galaterna 5:22, 23) Det råder inget tvivel om den saken: Att regelbundet ta del i tjänsten på fältet är givande på mer än ett sätt.

”I Betelland där vill jag bo!”

Församlingsanordningarna var något annorlunda på den tiden. Medan jag ännu var tonåring blev jag vald till äldste, ledde församlingsbokstudiet, ordnade med att offentliga talare kom från Chicago och ansvarade för att dessa föredrag annonserades både i ortstidningen och genom löpsedlar. Efter konventet i Columbus i Ohio år 1924 såg jag en möjlighet att ansöka om tjänst vid Jehovas folks världshögkvarter. Mitt hjärta hade länge varit inställt på sådan Beteltjänst, men en plötslig förändring i mina hemförhållanden gjorde att detta inte tycktes vara Jehovas vilja för mig. Detta var emellertid bara tillfälligt, och den 23 mars 1925 kom jag till Betel.

Min glädje var så stor att jag i ett brev hem skrev om texten till sången ”Dixie” med följande ord: ”I Betelland där vill jag bo, där är den plats där jag får ro!” Efter 60 år känner jag fortfarande så för Betel. Det kan vara på sin plats att i förbigående nämna något om hur Jehova har handlat med mig tid efter annan. Först sedan jag funnit mig i att inte få något mycket eftertraktat, om det inte tyckts vara Guds vilja, har det kommit i min väg. Detta påminner mig om hur Abraham blev satt på prov beträffande sin villighet att avstå från sin son som han hade så kär. — 1 Moseboken 22:2.

Mitt första arbete på Betel var i sätteriet vid Sällskapets tryckerianläggning på 18 Concord Street i Brooklyn i New York. Det dröjde inte länge förrän jag blev förflyttad ner i källaren för att hjälpa till med att köra ”Det gamla slagskeppet”, som Sällskapets enda rotationspress på den tiden tillgivet kallades. Med den tryckte vi milliontals traktater. Våra två tidskrifter hade då en upplaga på vardera 30.000 exemplar. I dag trycks varje nummer av Vakttornet i genomsnitt i 11.150.000 exemplar, och Vakna! i 9.800.000 exemplar.

Som pojke hade jag tagit fiollektioner i två år. När jag kom till Betel, erbjöd jag mig därför att spela i orkestern som övade två kvällar i veckan och spelade vid radioutsändningarna varje söndagsförmiddag över Sällskapets radiostation WBBR. När jag upptäckte att det behövdes en cellist, köpte jag mig en cello och började ta musiklektioner.a År 1927 blev tio av oss inbjudna att spela på heltid vid Sällskapets radiostation på Staten Island. Detta var början till mina privilegier inom musikens område som sedan har fortsatt under årens lopp.

”Karl, se upp!”

Jag tyckte så mycket om musik! Att kunna ägna hela min tid åt musiken var verkligen givande. När jag tjänade på Staten Island hade jag också det enastående privilegiet att bli närmare bekant med J. F. Rutherford, Sällskapet Vakttornets dåvarande president. Detta berodde på att han alltid tillbringade halva veckan där, eftersom de fridfulla omgivningarna var mycket fördelaktiga för skrivarbete — och vilken mängd sådant gjorde han inte!

Broder Rutherford var för mig som en förstående och kärleksfull far, även om han upprepade gånger hade anledning att tillrättavisa mig för att jag brutit mot någon regel. Jag kommer särskilt ihåg en gång när han gav mig en skarp tillrättavisning. Nästa gång han såg mig sade han glatt: ”Hej, Karl!” Men eftersom jag fortfarande kände mig sårad, mumlade jag bara fram en hälsning. Han svarade: ”Karl, se upp! Djävulen är efter dig!” Jag svarade förläget: ”Å, det är ingenting, broder Rutherford.” Men han visste bättre och upprepade därför sin varning: ”Det är bra. Se bara upp. Djävulen är efter dig.” Hur rätt hade han inte! Då vi hyser agg mot en broder, i synnerhet för att han sagt något som han på grund av sin ställning har full rätt att säga, blottställer vi oss för djävulens snaror. — Efesierna 4:25—27.

På grund av ett missförstånd blev det en gång med orätt rapporterat för broder Rutherford att jag hade fällt en mycket kritisk kommentar om honom. Men i stället för att bli förnärmad sade han bara: ”Nåja, Karl pratar så mycket och säger saker som han inte menar.” Vilket fint exempel för oss alla, om vi skulle råka höra någon säga mindre smickrande saker om oss! Ja, broder Rutherford var storsint och mycket förstående. Han visade detta å ena sidan genom att upprepade gånger göra undantag i mitt fall, när omständigheterna var sådana att han kände sig föranledd att göra detta, och å andra sidan genom att vid mer än ett tillfälle be mig om ursäkt när han av tanklöshet hade sårat mig på något sätt.b Det kan tilläggas att en annan sak som kom mig att hålla av broder Rutherford så mycket var hans böner vid våra morgonsamlingar för tillbedjan. Fastän han hade sådan kraftfull röst, lät han precis som en liten pojke som talar med sin pappa, när han vände sig till Gud i bön. Vilket fint förhållande till Jehova detta uppenbarade! Att ha en man av sådan andlig resning i ledningen var trosstärkande för mig, och jag kände att det var precis som det borde vara i Jehovas organisation.

Tillbaka till Brooklyn

Orkestern stannade på Staten Island i bara två och ett halvt år. Därefter blev vi förflyttade till Brooklyn, där en ny radiostudio hade byggts. När jag hade spelat i orkestern i ytterligare omkring tio år, upplöstes den, och jag började åter att arbeta i tryckeriet, först i bokbinderiet och senare med pressarna. Men det dröjde inte länge förrän jag fick förflyttning till avdelningen för tjänsten på fältet, där det under en följd av år var mitt privilegium att sörja för omkring 1.250 pionjärer med särskilt uppdrag — tilldela dem distrikt, besvara deras brev och så vidare. Varje månad hade jag också privilegiet att sammanställa rapporten om tjänsten på fältet för Förenta staterna och angränsande länder. Vilka välsignelser! Bland dessa uppskattade jag i synnerhet förmånen att få åtnjuta ett fint förhållande till broder T. J. Sullivan, som då hade tillsynen över avdelningen för tjänsten på fältet. Under den tid jag arbetade på hans avdelning växte antalet förkunnare av Riket från 100.000 till nära 375.000 över hela världen. Vilken glädje har det inte varit att få uppleva hur Jehovas vittnen sedan dess har ökat sjufalt, till mer än två och en halv millioner!

I och med att N. H. Knorr blev president fick jag till min glädje se att större vikt lades vid att göra varje vittne till en kvalificerad Ordets förkunnare, i stånd att själv hålla predikningar vid dörrarna. Vid den tiden började också bröderna få övning i att hålla offentliga tal. Grundandet av Vakttornets Bibelskola Gilead var av speciellt intresse för mig, eftersom min bror Ted (som hade följt med mig till det där första mötet med bibelforskarna och hade varit pionjär sedan år 1931) tillhörde den första klassen.c

Ändrade arbetsuppgifter

En dag på våren 1950 bad broder Knorr mig och en annan broder att komma till hans kontor och frågade oss vad vi skulle tycka om att tjäna vid författaravdelningen. När jag talade om för honom att det inte spelade någon roll var jag tjänade, förebrådde han mig och sade att när man blir erbjuden ytterligare tjänsteprivilegier, bör man vara ivrig att ta emot dem. I själva verket berodde emellertid min inställning på min vacklande hälsa, som alltid hade varit ett problem för mig och som innebar att jag måste vara mycket noga med rätt kost och motion. Det var faktiskt ingenting jag hellre ville än att kunna ägna all min tid åt att forska och skriva artiklar, i synnerhet om bibliska ämnen. Men jag visste att arbetet inte skulle bli lätt. Broder Knorr hade faktiskt en gång sagt mig beträffande författaravdelningen: ”Det är här det viktigaste och svåraste arbetet utförs.”

År 1951 hade ett antal av oss från Betel i Brooklyn glädjen att vara med om en stor andlig fest vid konventet ”Den rena tillbedjan” i London. Efter att också ha varit närvarande vid konventet i Paris besökte flera av oss några andra av Sällskapets avdelningskontor, däribland det i Wiesbaden i Tyskland. Där träffade jag för första gången Gretel Naggert, som tolv år senare tackade ja till mitt frieri och blev syster Klein. Efter att ha tjänat vid Betel i 38 år som ogift kände jag att jag skulle bli ännu mer tillfreds med henne som min livskamrat. Sedan jag blev gift har jag känt mig manad att instämma med Salomo som sade: ”Den som har funnit en rätt hustru, han har funnit lycka och har undfått nåd av Herren [Jehova].” (Ordspråksboken 18:22) Ja, också i detta avseende har Jehova gjort väl mot mig, ty Gretel har varit till oerhört stor hjälp för mig på många sätt.d

Broder Knorr — en äldre bror

Mitt förhållande till broder Rutherford hade liknat det som råder mellan en kärleksfull far och hans son. Men eftersom broder Knorr bara var några månader äldre än jag, liknade vårt förhållande mer ett brödrapar — där den äldre brodern hade en benägenhet att bli otålig över den yngres tillkortakommanden. Gretel var mycket filosofisk när det gällde sådana små meningsskiljaktigheter. ”När allt kommer omkring”, sade hon, ”kan man ju inte förvänta att en effektiv administratör och en mycket romantisk musiker alltid skall se saker och ting på samma sätt!” Men för att inte den sista kommentaren skall missförstås, vill jag tillägga att broder Knorr var min favorittalare. Han kallade mig en gång för sin skugga, eftersom jag alltid dök upp när han höll tal. Dessutom var han lika förtjust i musik som jag och återinförde sång vid våra församlingsmöten. Han hyste stort intresse för utgivning av sångböcker. — Efesierna 5:18—20.

Jag fick också tillfälle att se att Jehova hade valt rätt person när det gällde att leda hans verk på jorden, för broder Knorr var en utomordentlig organisatör. Han insåg i synnerhet vikten av rätt slag av utbildning, vilket framgår av hans föranstaltningar för skolan i teokratisk tjänst, Gileadskolan, Skolan i Rikets tjänst och skolan för nytillkomna vid Betel i Brooklyn.

Allt detta kommer mig att tänka på vad samordnaren vid avdelningskontoret i Storbritannien en gång sade till mig. Han framhöll att broder Knorr hade den fina egenskapen att inte låta personligheter påverka honom när han gjorde organisatoriska förordnanden. Detta var verkligen sant, för om han hade gjort det, skulle jag aldrig ha fått alla de privilegier som han lät komma mig till del i förbindelse med sammankomster, musik, författarskap och så vidare. I detta avseende var broder Knorr en god efterliknare av Jesus Kristus. På vilket sätt? Ja, vem var det Jesus tyckte särskilt mycket om? Johannes. Men åt vem anförtrodde han ”himmelrikets nycklar”? Petrus, trots denne apostels impulsiva läggning. — Matteus 16:18, 19; Johannes 21:20.

Ja, Jehova har i sanning gjort väl mot mig, trots mina svagheter och tillkortakommanden! Men fastän jag i nära 50 år hade varit synnerligen gynnad, låg det största privilegiet ännu framför mig. I november 1974 inbjöds jag att bli medlem av Jehovas vittnens styrande krets. Denna inbjudan gjorde mig så överväldigad att jag behövde uppmuntran för att acceptera den. Man framhöll bland annat för mig att ett antal andra bröder också hade fått detta erbjudande. I själva verket var det sju andra bröder som inbjudits, vilket gjorde att antalet medlemmar av den styrande kretsen vid detta tillfälle ökade från 11 till 18.

Den som uppmuntrade mig att tacka ja till detta förordnande var Frederick W. Franz, som år 1977 efterträdde broder Knorr som Sällskapets president. Ända sedan jag kom till Betel hade jag känt mig dragen till honom på grund av hans bibliska kunskap och hans vänliga sätt. Långt tillbaka i tiden brukade vi besöka de tyska vittnesbördsmötena tillsammans. Sedan den tiden har många av milstolparna i mitt teokratiska liv varit förknippade med honom. En av dessa var när jag tillsammans med min bror och hans hustru fick följa med honom och besöka våra bröder i Dominikanska republiken, där verket var förbjudet. Varken förr eller senare har jag fått erfara sådana varma och hjärtliga uttryck för kristen kärlek. Det betydde så mycket för våra medtroende i detta land att vi hade tagit risken att råka i klammeri med Trujillo för att besöka dem!

På senare år har broder Franz, min hustru och jag tillsammans med många andra, däribland A. D. Schroeder, besökt bibelns länder och ett antal länder i Sydamerika, däribland Bolivia, där Gretel tjänat som missionär i mer än nio år. Att resa tillsammans med broder Franz innebar ständigt nya privilegier, eftersom han insisterade på att hans medarbetare skulle vara på podiet tillsammans med honom. På senare tid har vi tillsammans haft del i privilegier i samband med sammankomster i Europa och Centralamerika. När jag ser tillbaka, tycks broder Franz alltid ha utgjort en balanserande faktor för mig. Under vår resa till bibelns länder råkade till exempel en broder i vår grupp i allvarliga svårigheter med polisen för att han fotograferat på förbjuden plats, vilket gjorde att vi blev försenade. Jag blev mycket indignerad, men broder Franz bara log och sade: ”Jag tror att han lär sig sin läxa.” Och det gjorde han verkligen! Det är inget tvivel om saken: Mitt samarbete med broder Franz har varit ännu ett sätt på vilket Jehova har gjort väl mot mig.

Inte bara ”en dans på rosor”

Jag har inte heller kunnat undgå att lägga märke till hur Jehova har gjort väl mot mig i samband med mina arbetsuppgifter. Mycket ofta har ett projekt slagit särskilt väl ut på grund av faktorer som jag egentligen inte haft någon kontroll över. (Jämför Psalm 127:1; 1 Korintierna 3:7.) Jag har också ofta erfarit detta när det gällt organisatoriska angelägenheter. För omkring 40 år sedan köpte till exempel Sällskapet en fastighet på Willow Street som vi skulle använda som garage. Om vi inte hade ägt den fastigheten, skulle vi inte ha kunnat bygga en tunnel mellan Towersbyggnaden och resten av Betelanläggningen. När vi behövde mer bostadsutrymme, fick vi möjlighet att köpa Towers hotell. När vi behövde mer kontorsutrymme, fick vi möjlighet att köpa Squibbkomplexet. Alla dessa lokaliteter ligger dessutom på gångavstånd från Betel. Många liknande ting har inträffat till gagn för Jehovas organisation i andra länder.

På grund av medfödda svagheter och min impulsiva natur har jag också i mitt liv haft min del av svårigheter och prövningar, bland annat ett nervsammanbrott som jag fick när jag hade varit på Betel i nio år. Under denna tid var Psalm 103 till mycket stor tröst för mig, såväl som Paulus’ ord i Romarna 7:15—25. Det kan också tilläggas att jag har haft mer än min beskärda del av olyckshändelser av olika slag, till exempel en krossad knäskål, fraktur på en ryggkota och så vidare. Både mina egna och andras fel och brister har gjort att mitt liv inte alltid varit ”en dans på rosor”. Men med Jehovas hjälp har jag kommit att inse att ”om han tillåter det, kan jag klara det”, som framgår av 1 Korintierna 10:13. Jag har också lärt mig att ”ju mindre jag unnar mig själv, desto mer kan jag unna andra”. En annan läxa som jag har varit tvungen att lära mig är behovet av att uppodla ”en väntande inställning i förhållande till min frälsnings Gud” och vara villig att uppföra mig som ”en av de mindre”. — Mika 7:7, NW; Lukas 9:48.

Jag har också upprepade gånger haft anledning att känna mig som David måste ha känt sig efter intermezzot med Nabal. (1 Samuelsboken 25:2—34) Han var tacksam mot Jehova och Abigail därför att de hade hindrat honom från att ådra sig blodskuld genom att utplåna hela Nabals hus. Ja, Jehova har hindrat mig från att begå mycket allvarliga misstag. Han har gjort detta med hjälp av sina änglar, sin gudomliga skickelse och den hjälp han tillhandahållit inte endast genom mogna bröder, utan också genom många fina kristna ”Abigail”. En annan sak som gör mig tacksam mot Jehova är att när jag varit andligt svag har tillfällen att ge efter för frestelser inte varit inom räckhåll för mig, och när de varit det, då har jag varit tillräckligt andligt stark för att inte ge vika. Med andra ord har min benägenhet att göra det som är ont och tillfälle att göra det onda aldrig sammanfallit, för Jehova visste att jag i mitt hjärta verkligen önskade fortsätta att göra det som är rätt. Hur tacksam är jag inte över att Jehova inte tillräknar oss våra missgärningar! — Psalm 130:3.

Jag vill inte heller förbigå hur Jehova har gjort väl mot mig och andra genom att under alla dessa år förse oss med utmärkt andlig föda. (Matteus 24:45—47) Det är inget tvivel om att sanningens ljus nu strålar allt klarare för de rättfärdiga. (Psalm 97:11) Här följer några få av de många fina andliga sanningar som Jehovas folk har kommit att förstå sedan jag först började ta del av den ”mjölk som hör ordet till”: Skillnaden mellan Guds organisation och Satans organisation; att hävdandet av Jehovas namn är viktigare än människornas frälsning; att profetiorna om återställelse är tillämpliga på det andliga Israel; att ett kristet uppförande och predikandet är lika viktigt och att svaga, ofullkomliga varelser som vi kan glädja den Guds hjärta, vars oförlikneliga namn vi som Jehovas vittnen har privilegiet att bära. — 1 Petrus 2:2; Ordspråksboken 27:11; Jesaja 43:10—12.

Har jag anledning att sjunga till Jehovas ära eftersom han har gjort så många välgärningar mot mig? Ja, sannerligen!

[Fotnoter]

[Bild på sidan 25]

WBBR:s orkester år 1926, med bland andra K. F. Klein och C. W. Barber

[Bild på sidan 26]

J. F. Rutherford var som en far för mig

[Bild på sidan 27]

Tillsammans med Gretel, min hustru — ett sätt på vilket Jehova har gjort väl mot mig

[Bild på sidan 28]

N. H. Knorr var som en äldre bror

[Bild på sidan 29]

F. W. Franz — en sann vän och balanserande faktor