Vilken levnadsbana kommer du att välja?
ÄR DU ung och går i skolan? Om så är, kan du troligen glädja dig åt sådant som hör ungdomen till — god hälsa och massor av kraft och energi. Ditt liv ligger framför dig som ett oskrivet blad. Hur kommer du att använda det under de år som följer?
När du tänker på framtiden, dyker utan tvivel en hel del frågor upp i ditt sinne. Skall du fortsätta vid universitetet och välja en levnadsbana som läkare, advokat eller vetenskapsman? Lockas du av drömmen att klättra allt högre upp på samhällsstegen och nå en framgångsrik ekonomisk ställning? Skulle du vilja bli berömd som skådespelare eller konstnär? Eller skall du, som en ung person som är överlämnad åt Jehova Gud, välja heltidstjänsten som din levnadsbana och på så sätt tänka ”på din Skapare i din ungdomstid”? — Predikaren 12:1.
I tidningar och tidskrifter utmålas ofta kända personers liv som färgstarkt och spännande, men vad vet du om en heltidsförkunnares liv? Är det trist eller långtråkigt? Eller är det verkligt intressant och spännande? Att begrunda några erfarenheter ur verkliga livet om sådana som har varit i heltidstjänsten i många år kan hjälpa dig att fatta ditt beslut.
Varför de valde heltidstjänsten
Medan kriget rasade i Vietnam studerade Harry vid University of Hawaii för att bli historielärare. Han studerade också bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. I likhet med många av sina studentkamrater blev han engagerad i de vänsterextremistiska studentgrupper som var populära på den tiden. Han började experimentera med narkotika och fann LSD speciellt fascinerande. En morgon vaknade han upp i sin lägenhet och möttes av en fruktansvärd oreda av sönderslagna spritflaskor, cigarrettfimpar och män och kvinnor som låg utspridda på golvet. Harry hade bara ett svagt minne av att det varit bråk med polisen om en husrannsakningsorder och att hans värd senare hade hotat med vräkning. Det var då han beslöt sig för att antingen sluta studera bibeln eller också ordna upp sitt liv. Klokt nog valde han det senare.
Allteftersom Harrys kunskap i bibeln ökade, kom hans strävan efter en universitetsutbildning och lärarbana att te sig allt mindre lockande. Han slutade vid universitetet, skaffade sig ett deltidsarbete, lät döpa sig och blev snart kvalificerad att bli pionjär — förkunnare på heltid. Harry slog således in på en ny levnadsbana, en som var fylld av utmaningar och uppmuntrande, intressanta erfarenheter.
Efter att en tid ha varit pionjärer med särskilt uppdrag blev Harry och hans hustru förordnade som missionärer på de vackra ”klippöarna” Belau i västra Stilla havet, där de fortfarande tjänar. Hur ter sig missionärslivet på dessa öar?
Vittnande per båt
Mycket av vittnandet på öarna i Mikronesien utförs per båt och till fots. Harry och hans hustru, Rene, minns den första gången de vittnade per båt på en av de yttre öarna. ”Huset vi bodde i var beläget många kilometer uppåt en lång, slingrande flod, som ringlade sig fram mellan mangrovesnår och djungler, som var så täta att det var som ett grönt valv över våra huvuden”, berättar han. ”Från vår bas färdades vi på floden och stannade för att predika för de människor som bodde utmed flodstränderna. En kväll, strax före mörkrets inbrott, var vi på väg hem från tjänsten och försökte så snabbt vi kunde ta oss uppför floden för att hinna hem innan det blev mörkt. Plötsligt skrek Rene till. Jag vände mig snabbt om och hann just se hur det plaskade till och en lång, reptilliknande stjärt gled ner i vattnet. Det var en saltvattenskrokodil — den största arten i världen. Som tur var kom vi lyckligt och väl hem. Visserligen var det dags för ett bad i floden, men efter att ha sett den där jättelika krokodilen tyckte vi att det var säkrare att knyta fast ett rep vid en hink och hämta upp tvättvattnet i båten.”
Eftersom många byar och hus inte kan nås vare sig per landsväg eller per båt, tillbringar missionärerna många timmar med att vandra utmed vackra, kokospalmkantade djungelstigar för att nå dessa vänliga, ödmjuka människor. Harry berättar: ”Vi finner alltid hörande öron för sanningens budskap. Dessa isolerade människor är ofta mycket gästfria. De klättrar upp i en kokospalm, plockar en färsk kokosnöt, skär av toppen med sin machete och erbjuder dig att dricka direkt ur ’originalförpackningen’. Det är mycket gott, uppfriskande och närande.”
Vilken lön har då missionärerna på Belau fått för sin möda? Där finns nu en församling bestående av 42 sanna kristna. Förra året var det i genomsnitt tio som tog del i heltidstjänsten varje månad, och 193 personer var närvarande vid åminnelsen av Kristi död år 1985.
Vad anser Harry nu, efter 17 år i heltidstjänsten, om sitt beslut att använda sitt liv helt i Jehovas tjänst? ”Om jag inte hade funnit Guds sanning för 17 år sedan, skulle min tid och mitt liv ha slösats bort på världsliga strävanden”, säger han. ”Jag skulle aldrig ha funnit den sinnesfrid och den trygghet som jag känt under mina år som pionjär och missionär, både under alla de år då jag var ensam och de åtta senaste åren av missionärstjänst som jag delat med Rene.”
Att rekommendera heltidstjänsten åt andra
Milton gick på högstadiet på Hawaii. Det var många som uppmuntrade honom att välja en lovande levnadsbana som kunde ge ekonomisk trygghet, men det exempel han hade i sin syster och sina två äldre bröder, som redan var i heltidstjänsten, sporrade honom att också överväga att börja som heltidsförkunnare. Dessutom hörde han ett tal om heltidstjänstens välsignelser och om hur Jehova sörjer för våra materiella behov om vi förtröstar på honom och sätter honom främst i vårt liv. Milton berättar: ”Detta motiverade mig att välja heltidstjänsten som min levnadsbana. Innan jag gått ut högstadiet blev jag därför döpt och började i heltidstjänsten.”
När Milton började som pionjär fanns det mindre än tio pionjärer i hans församling. Vad gjorde han åt det? ”Jag inbjöd unga bröder att arbeta tillsammans med mig i tjänsten på fältet”, säger han. ”Resultatet blev att många av dessa senare förenade sig med mig i heltidstjänsten.”
”Min svåger var äldste och pionjär”, fortsätter Milton. ”Vi var i samma församling och arbetade tillsammans för att uppmuntra andra till pionjärtjänst. Det beslöts att jag skulle uppmuntra tonåringarna, och han skulle uppmuntra hemmafruarna. Efter några månader fanns det 25 heltidsförkunnare i församlingen. När kretstillsyningsmannen kom, inbjöd han tio av dessa att ansöka som pionjärer med särskilt uppdrag och flytta till närliggande församlingar. Vi beslöt då att sätta som mål att hjälpa ytterligare tio att börja i pionjärtjänsten för att ersätta dem som hade sänts i väg till andra platser. När kretstillsyningsmannen nästa gång kom på besök, hade ytterligare 15 börjat ta del i heltidstjänsten. Vi hade nu 30 pionjärer. Återigen bad kretstillsyningsmannen tio av dem att flytta till andra församlingar. Och återigen beslöt vi oss för att försöka ersätta dem med nya. Innan kretstillsyningsmannen kom på besök nästa gång, hade ytterligare 20 förkunnare lämnat in ansökan om pionjärtjänst!”
Denna pionjäranda hade smittat av sig på de yngre. När de kom upp på högstadiet, hade praktiskt taget alla satt som mål att bli heltidsförkunnare. En syster var 13 år gammal när hon beslöt sig för att bli pionjär. Hon sade: ”Det föll sig naturligt att göra det.” Hon och de andra ungdomarna i församlingen hade egentligen aldrig en tanke på någonting annat. Det ordnades med gruppvittnande efter skolan, och så småningom var det sextio elever från tre olika skolor som stödde denna anordning tillsammans med pionjärerna. Under sommarmånaderna var det mycket uppmuntrande att se så många som 130 samlas till gruppvittnande!
Pionjärtjänst ledde till större privilegier
”År 1974”, drar sig Milton till minnes, ”inbjöds jag att träda in i missionärstjänsten på ett distrikt som låg över 6.000 kilometer hemifrån — ögruppen Belau i Mikronesien.” En utmaning som det tog tid att vänja sig vid var att vandra långa vägar genom tropisk grönska och att färdas med båtar.
En varm, fuktig dag hade de vandrat i timmar på dammiga stigar, berättar Milton. ”Vi var utmattade när vi kom fram till det hus där en intresserad familj bodde. Modern skickade sin son ner till floden. Han kom tillbaka med en jättelik vattenmelon, som de haft på kylning i floden. Vi åt upp mer än hälften av den, och den var verkligen uppfriskande!”
Efter ett år på sitt missionärsdistrikt önskade Milton se tre målsättningar förverkligade i Belau, nämligen att de lokala bröderna så småningom skulle ta över ansvarsuppgifterna i församlingen, att ungdomarna skulle träda in i heltidstjänsten och att församlingen skulle bygga en egen Rikets sal. Han säger nu: ”Efter tio år här ser jag hur mina böner beträffande dessa tre mål blir besvarade.”
Anser Milton att han valde rätt för 14 år sedan, när han valde heltidstjänsten som sin levnadsbana? ”En sak som jag har lärt mig av alla mina år i heltidstjänsten är: Om vi är villiga, kommer Jehova att bruka oss vid sin rätta tid”, svarar han. ”Vi får aldrig ge upp, utan fortsätta att villigt ställa oss till förfogande i hans tjänst. Du kommer aldrig att ångra dig, om du som levnadsbana väljer att tjäna Jehova som heltidsförkunnare.”
Hur kommer du att använda ditt liv?
Ungdomar, hur kommer ni att använda er framtid? Kommer ni att leva för er själva, eller helt och fullt för Jehova? (Romarna 14:8) Begrunda under bön om du kan sätta heltidstjänsten som mål nu i din ungdom. Efterlikna Jesus genom att resten av ditt liv leva ”för Guds vilja”. (1 Petrus 4:2) Det kommer att visa sig vara ett skydd mot fördärvliga världsliga ambitioner, karriärer och kamrater. Analysera dina omständigheter och sätt som mål att vid en bestämd tidpunkt börja i heltidstjänsten. Arbeta sedan hän emot detta mål. Be Jehova om hjälp att uppnå det. — Efesierna 6:18.
Att du väljer pionjärtjänsten som din levnadsbana kan leda till många fina tjänsteprivilegier som du inte ens kunnat drömma om. Ditt liv kommer att vara fyllt av lycka, trygghet och kärlek. Det kommer att vara spännande, intressant och tillfredsställande. Och framför allt, det kommer att vara ett liv som behagar Jehova. — Ordspråksboken 27:11.