En varning som nonchalerades

DEN 18 maj 1980 bröt berget Saint Helens i Förenta staterna en tystnad på 123 år. En våldsam eruption slungade då i väg omkring 400 meter av dess topp, ödelade omkring 600 kvadratkilometer vacker natur och dödade drygt 60 människor.

Utbrottet inträffade inte utan förvarning. Nästan två månader i förväg inträffade en kraftig jordbävning i detta område, och flera skalv kom i allt tätare följd. Den 27 mars sprutade berget ut en plym av aska och ånga, som steg till drygt 6 kilometers höjd. Berget hade lugnat sig förhållandevis mycket fram till april, men en märkbar utbuktning höll på att ta form på den norra sidan och växte med en hastighet av en och en halv meter om dagen.

För vetenskapsmännen förebådade dessa tecken med all tydlighet att ett utbrott snart skulle inträffa. Människor varskoddes om att de måste bege sig bort från berget. Men varningarna avfärdades av många.

Harry Truman, en stugägare vid Spirit Lake i närheten av bergets fot, vägrade att låta sig förflyttas. Han hade bott där i 50 år och kunde inte tro att hans älskade berg skulle förändra ostördheten i denna nejd. Andra tog sig förbi väghinder på ensliga timmervägar för att campa och för att kunna iaktta berget i de bedrägligt fridsamma skogarna.

När den gigantiska explosionen kom, slungades aska och heta gaser ut från berget i hastigheter på drygt 300 kilometer i timmen! Miljoner furor jämnades med marken, och nonchalanta människors liv utsläcktes. Somliga dog med kameran för ögat. Tolv meter kokhet gyttja begravde Harry Truman och hans stuga.

Gyttjefloder strömmade ner från berget så snabbt som med en hastighet av 80 kilometer i timmen. När en helikopterpilot varnade människor som var i fara att bli upphunna av en gyttjeflod, vägrade somliga att fästa avseende vid hans ord. Han sade: ”Jag kunde inte tro det. Jag berättade för dem vad som var på väg, och de bara skrattade och viftade bort mig.” Strax därefter förbyttes deras skratt i panik.

Detta slag av vägran att sätta tro till vederhäftiga varningar är inte ovanligt, i synnerhet inte när det gäller något som människor aldrig har varit med om personligen. Deras resonemang går ut på att ingenting kommer att förändras, eftersom förhållandena i deras omvärld har förblivit som de varit alltsedan deras förfäders tid. En sådan attityd kommer att visa sig vara ödesdiger, om den får oss att ignorera en forntida varning om en kommande katastrof som kommer att få långt större omfattning än berget Saint Helens’ utbrott. Vilket slags katastrof är det? Och vilken inställning har du till varningen? Kommer du att misstroget vifta bort den, eller är du villig att hörsamma den och leva? Du kan få reda på vilken varning det gäller, om du läser nästa artikel.