Var lycklig — visa de betryckta ynnest

”Den som föraktar sin egen medmänniska syndar, men lycklig är den som visar de betryckta ynnest.” — ORDSPRÅKSBOKEN 14:21, NW.

1, 2. Vad råkade tre filippinska familjer ut för, och vilka frågor får detta oss att begrunda?

MEDAN tre familjer i Pangasinanprovinsen i Filippinerna var med vid ett kristet möte, brann deras hus ner till grunden genom en olyckshändelse. När de kom hem hade de varken mat eller husrum. Medkristna som fick höra om olyckan kom snabbt till dem med mat och ordnade så att de fick logi hos andra i församlingen. Följande morgon kom kristna dit med bambu och annat byggnadsmaterial. Denna broderliga kärlek gjorde intryck på grannarna. De tre familjerna påverkades också gynnsamt. Elden förstörde deras hus, men deras tro och andra kristna egenskaper överlevde och växte på grund av detta kärleksfulla gensvar. — Matteus 6:33; jämför 1 Korintierna 3:12—14.

² Är inte erfarenheter som denna hjärtevärmande? De bygger upp vår tro på människokärleken och ännu mer på kraften i den sanna kristendomen. (Apostlagärningarna 28:2) Men förstår vi riktigt den bibliska grundvalen för att vi på detta sätt skall ”göra vad som är gott mot alla, men särskilt mot dem som är besläktade med oss i tron”? (Galaterna 6:10) Och hur kan vi personligen göra mer i detta hänseende?

Ett utmärkt föredöme för oss

3. Vad kan vi vara säkra på när det gäller Jehovas omsorg om oss?

³ Lärjungen Jakob talar om följande för oss: ”Varje god gåva och varje fullkomlig skänk är från ovan.” (Jakob 1:17) Hur sant är inte detta, eftersom Jehova rikligen sörjer för både våra andliga och våra materiella behov! Men vad prioriterar han? Andliga ting. Han gav oss till exempel bibeln, så att vi kan få andlig vägledning och hopp. Detta hopp kretsar kring gåvan av hans Son, vars offer är grundvalen för att vi blir förlåtna och har utsikten till evigt liv. — Johannes 3:16; Matteus 20:28.

4. Hur är det uppenbart att Gud också är intresserad av våra materiella behov?

⁴ Jehova är också intresserad av vårt materiella väl. Aposteln Paulus argumenterade om detta med män i det forntida Lystra. De var inte sanna tillbedjare, men de kunde inte förneka att Skaparen ”har gjort gott” och gett oss ”regn från himlen och fruktbara tider och till brädden fyllt” våra ”hjärtan med mat och munterhet”. (Apostlagärningarna 14:15—17) Av kärlek fyller Jehova våra andliga behov såväl som att han gör anordningar för vårt fysiska liv. Tror du inte att detta bidrar till att han är ”den lycklige Guden”? — 1 Timoteus 1:11.

5. Vad kan vi lära av Guds handlande med det forntida Israel?

⁵ Guds handlande med det forntida Israel belyser hans balanserade omsorg om sina tillbedjares andliga behov såväl som deras materiella belägenhet. Först gav han sitt folk tillgång till lagen. Hans kungar måste göra i ordning ett personligt exemplar av lagen, och folket församlades periodiskt för att få höra hans lag uppläsas. (5 Moseboken 17:18; 31:9—13) Lagen sörjde för ett tabernakel eller tempel och för präster som skötte de offer varigenom folket kunde få Guds ynnest. Israeliterna församlades regelbundet för andliga högtider, höjdpunkter i deras årliga tillbedjan. (5 Moseboken 16:1—17) Som ett resultat av allt detta kunde enskilda israeliter vara andligen rika inför Gud.

6, 7. Hur visade Jehova i lagen sin omsorg om israeliternas fysiska behov?

⁶ Men lagen visade också hur uppmärksam Gud är på sina tjänares fysiska förhållanden. Du kanske kommer att tänka på de lagar Israel fick angående det sanitära och sådana åtgärder som reducerade spridandet av smitta till ett minimum. (5 Moseboken 14:11—21; 23:10—14) Men vi bör inte glömma de särskilda anordningar som Gud gjorde för att hjälpa de utarmade och de nödställda. Dålig hälsa eller en svår olycka, till exempel en eldsvåda eller en översvämning, kunde föra en israelit i fattigdom. Jehova erkände i sin egen lag att inte alla skulle komma att ha lika ekonomiska villkor. (5 Moseboken 15:11) Men han gjorde mer än att bara sympatisera med den arme och fattige. Han gjorde anordningar för att de skulle få hjälp.

⁷ Sådana personer skulle vara i omedelbart behov av mat. Gud bestämde därför att den fattige i Israel skulle vara fri att plocka ax på fälten och att plocka från olivträden och vingårdarna. (5 Moseboken 24:19—22; 3 Moseboken 19:9, 10; 23:22) Det tillvägagångssätt som Gud anbefallde uppmuntrade inte människor som kunde arbeta att vara lata eller att leva på allmosor från allmänheten. En israelitisk axplockare måste anstränga sig och kanske arbeta långa dagar under den heta solen för att samla ihop mat för dagen. Men vi bör inte förbise att Gud på detta sätt omtänksamt sörjde för de utarmade. — Jämför Rut 2:2—7; Psalm 69:34; 102:18.

8. a) Vad uppmanades enskilda judar att göra för sina bröder? (Jämför Jeremia 5:26, 28.) b) Hur tycker du att den inställning som Gud uppmanade judarna att visa skiljer sig från den som är vanlig i våra dagar?

⁸ Jehova betonade ytterligare sitt intresse för de nödställda genom sådana uttalanden som det i Jesaja 58:6, 7. Vid en tid då somliga självbelåtna israeliter genomgick en låtsad fasta förklarade Guds profet: ”Nej, detta är den fasta som jag vill ha: att ni ... ger de förtryckta fria och krossar sönder alla ok, ja, att du bryter ditt bröd åt den hungrige och skaffar de fattiga och husvilla husrum, att du klär den nakne, var du ser honom, och ej drar dig undan för den som är ditt kött och blod.” Somliga personer i våra dagar slår vakt om vad som skulle kunna kallas deras ”bekvämlighetszon”. De är villiga att hjälpa en behövande person bara om detta inte innebär någon personlig uppoffring eller något besvär för dem. Hur annorlunda är inte den anda som betonades i Guds ord genom Jesaja! — Se också Hesekiel 18:5—9.

9. Vilka råd gav lagen när det gällde att ge lån, och vilken inställning uppmuntrade Gud till?

⁹ Den omsorg israeliterna skulle ha om sina fattiga israelitiska bröder kan vi se i detta med att ge lån. En israelit kunde räkna med att få ränta, när han lånade ut pengar till någon som önskade använda pengarna till att ägna sig åt affärsverksamhet eller till att utvidga sin affärsverksamhet. Men Jehova sade att man inte fick ta ränta, när man lånade ut pengar till en fattig broder, vars desperation kanske annars kunde fresta honom till att handla orätt. (2 Moseboken 22:25; 5 Moseboken 15:7, 8, 11; 23:19, 20; Ordspråksboken 6:30, 31) Guds inställning till den olycksdrabbade skulle vara ett exempel för hans folk. Vi får till och med löftet: ”Den som förbarmar sig över den fattige, han lånar åt Herren [Jehova] och får lön av honom för vad gott han har gjort.” (Ordspråksboken 19:17) Tänk bara — att låna åt Jehova, med försäkran om att han rikligen skall löna dig!

10. Vad kan du fråga dig själv, när du har begrundat Guds exempel?

¹⁰ Vi bör således alla fråga oss: Vad innebär Guds inställning till och behandling av den nödställde för mig? Har jag lärt av hans fullkomliga exempel och har jag försökt att efterlikna det? Kan jag göra framsteg när det gäller att i detta avseende vara Guds avbild? — 1 Moseboken 1:26.

Sådan Fader, sådan Son

11. Hur hade Jesus samma omsorg som sin Fader? (2 Korintierna 8:9)

¹¹ Jesus Kristus ”är återskenet av hans [Jehovas] härlighet och den exakta bilden av själva hans väsen”. (Hebréerna 1:3) Och som vi kan förvänta återspeglade han sin Faders omsorg om dem som var intresserade av sann tillbedjan. Jesus visade att den fattigdom som mest behöver avhjälpas är den andliga fattigdomen: ”Lyckliga är de som är medvetna om sitt andliga behov, eftersom himmelriket tillhör dem.” (Matteus 5:3; jämför Lukas 6:20.) Kristus sade också: ”Till detta har jag fötts, och till detta har jag kommit i världen: att jag skulle vittna om sanningen.” (Johannes 18:37) Följaktligen var han inte i första hand känd som en undergörare eller helbrägdagörare, utan som lärare. (Markus 10:17—21; 12:28—33) Lägg i detta sammanhang märke till Markus 6:30—34. Vi läser där om ett tillfälle då Jesus hade sökt få lite tid för sig själv för att återhämta sig. Då ”fick han se en stor folkskara, och ... de var lika får utan herde”. Hur reagerade han? ”Han började lära dem många ting.” Ja, Jesus ansträngde sig verkligen för att fylla deras största behov: sanningen genom vilken de skulle kunna leva för evigt. — Johannes 4:14; 6:51.

12. Vad kan vi lära om Jesu inställning av Markus 6:30—34 och Markus 6:35—44?

¹² Även om Jesus lade tonvikten vid de ödmjuka judarnas andliga behov, så ignorerade han inte deras materiella behov. Markus’ berättelse visar att Jesus var vaken för behovet av bokstavlig mat. Apostlarna föreslog först att folkskaran skulle skickas i väg för att ”köpa sig något att äta”. Jesus instämde inte i detta. Då framkastade apostlarna möjligheten att ta något av de penningmedel som de hade med sig till att bestrida sina omkostnader och använda detta till att köpa mat. Jesus valde i stället att utföra det berömda underverk genom vilket han gav 5.000 män förutom kvinnor och barn en måltid bestående av sådan basmat som bröd och fisk. Somliga i våra dagar tycker kanske att det var lätt för Jesus att fylla folkskarans behov genom ett underverk. Vi bör dock inte förbise det förhållandet att han hyste sann omtanke, och han handlade därefter. — Markus 6:35—44; Matteus 14:21.a

13. På vilka andra sätt visade Jesus sitt intresse för människors väl?

¹³ Du har antagligen läst evangelieskildringar som visar att Jesu känslor för de olycksdrabbade sträckte sig längre än till enbart de fattiga. Han hjälpte också de sjuka och lidande. (Lukas 6:17—19; 17:12—19; Johannes 5:2—9; 9:1—7) Inte heller var det så att han bara botade dem som råkade finnas i närheten av honom. Ibland färdades han till den sjuke personen för att ge hjälp. — Lukas 8:41—55.

14, 15. a) Varför kan vi vara övertygade om att Jesus förväntade att hans efterföljare skulle visa en liknande omsorg som han gjorde? b) Vad gör vi väl i att fråga oss?

¹⁴ Men var fattiga och lidande lärjungars (eller sanningssökares) behov något som bara de som kunde ge hjälp genom att göra underverk skulle bry sig om? Nej. Alla Jesu lärjungar skulle bry sig om detta och handla därefter. Han uppmanade till exempel en rik man som önskade få evigt liv: ”Sälj allt vad du har och dela ut åt fattiga, så skall du få en skatt i himlarna.” (Lukas 18:18—22) Jesus gav också följande råd: ”När du låter duka till fest, bjud då in fattiga, krymplingar, ofärdiga, blinda, så kommer du att vara lycklig, eftersom de inte har något att återbetala dig med. Det skall nämligen återbetalas dig i de rättfärdigas uppståndelse.” — Lukas 14:13, 14.

¹⁵ En kristen är en efterföljare till Kristus, och därför bör var och en av oss fråga sig: I vilken utsträckning efterliknar jag Jesu inställning och sätt att handla mot de fattiga, de lidande och de olycksdrabbade? Kan jag uppriktigt säga precis som aposteln Paulus: ”Bli mina efterliknare, såsom också jag är Kristi”? — 1 Korintierna 11:1.

Paulus — ett lyckligt föredöme

16. Vad var av särskilt intresse för aposteln Paulus?

¹⁶ Det är på sin plats att nämna Paulus i det här sammanhanget, eftersom han också är ett utmärkt exempel att efterlikna. Som vi kan förvänta inriktade han sig först och främst på andras andliga behov. Han var ett ”sändebud på Kristi vägnar”, och han tiggde och bad andra: ”Bli försonade med Gud.” (2 Korintierna 5:20) Paulus’ speciella uppdrag var att predika och bygga upp församlingar bland icke-judarna. Han skrev: ”Jag hade blivit betrodd med de goda nyheterna för de oomskurna.” — Galaterna 2:7.

17. Hur vet vi att Paulus också uppmärksammade fysiska behov?

¹⁷ Men var det så att Paulus, som ju sade att han efterliknade Kristus, (likt Jehova och Jesus) brydde sig om medtillbedjares fysiska lidanden eller problem? Låt Paulus själv svara. I Galaterna 2:9 fortsatte han: ”Jakob och Kefas [Petrus] och Johannes ... gav ... mig och Barnabas högra handen till tecken på delaktighet med dem, för att vi skulle gå till nationerna.” Redan i följande vers tillade Paulus därefter: ”Vi [skulle] ständigt ... ha de fattiga i minnet. Just detta har jag också ivrigt strävat efter att göra.” (Galaterna 2:10) Paulus insåg alltså att han, trots att han var en missionärsapostel med ansvar för många församlingar, inte kunde vara så upptagen att han inte var intresserad av sina bröders och systrars fysiska väl.

18. Vilka ”fattiga” åsyftade Paulus antagligen i Galaterna 2:10, och varför bör de ha fått uppmärksamhet?

¹⁸ ”De fattiga” som han talade om i Galaterna 2:10 var antagligen i huvudsak judekristna i Jerusalem och Judeen. Det hade tidigare förekommit ”knot från de grekisktalande judarnas sida mot de hebreisktalande judarna, därför att deras änkor blev förbisedda vid den dagliga utdelningen” av mat. (Apostlagärningarna 6:1) När Paulus nämnde att han var en apostel till nationerna, förklarade han därför att han inte förbigick några i det kristna broderskapet. (Romarna 11:13) Han insåg att den fysiska omsorgen om bröderna var inbegripen i orden: ”Ingen söndring skulle finnas i kroppen, utan lemmarna skulle ha samma omsorg om varandra. Och om en lem lider, lider alla de andra lemmarna med den; eller om en lem blir ärad, gläder sig alla de andra lemmarna med den.” — 1 Korintierna 12:25, 26.

19. Vilket bevis har vi för att Paulus och andra handlade i enlighet med sin omsorg om de fattiga?

¹⁹ När kristna i Jerusalem och Judeen led på grund av fattigdom, lokal hungersnöd eller förföljelse, så reagerade några avlägset belägna församlingar. De måste naturligtvis ha kommit ihåg sina behövande bröder i bön till Gud om stöd och tröst. Men de lät det inte stanna vid det. Paulus skrev att ”de som bor i Macedonien och Akaja har ... funnit behag i att genom ett bidrag dela med sig av sina ägodelar till de fattiga bland de heliga i Jerusalem”. (Romarna 15:26, 27) De som gav sådana ekonomiska bidrag till sina nödställda bröder blev ”berikade för varje form av givmildhet, som genom oss framkallar en tacksägelse till Gud”. (2 Korintierna 9:1—13) Gav inte detta dem orsak att vara lyckliga?

20. Varför kunde de bröder som gav bidrag för att hjälpa ”de fattiga” vara lyckliga?

²⁰ De bröder som delade sina ägodelar med ”de fattiga bland de heliga i Jerusalem” hade ytterligare en orsak till lycka. Att dessa bidragsgivare brydde sig om de nödställda skulle hjälpa dem att få Guds godkännande. Vi kan se varför genom att lägga märke till att det grekiska ord som har översatts med ”bidrag” i Romarna 15:26; och 2 Korintierna 9:13 innefattar följande: ”tecken på samhörighet, bevis på broderlig endräkt, också gåva”. Det används i Hebréerna 13:16, där vi läser: ”Glöm inte att göra gott och att dela med er åt andra, ty Gud finner välbehag i sådana offer.”

Kommer vi att vara lyckliga?

21. Vad kan vi sluta oss till att det är som kommer att ge oss en grundval till att vinna lycka?

²¹ I detta dryftande har vi granskat de bibliska bevisen för att Jehova Gud, Jesus Kristus och aposteln Paulus brydde sig om de nödställda. Vi har lagt märke till att de alla insåg att det var de andliga behoven som först och främst borde uppmärksammas. Men det är också sant att de alla på mycket praktiska sätt visade sitt intresse för de fattiga, de sjuka och dem som upplever motgångar. De kunde finna lycka genom att ge praktisk hjälp. Bör detta på något sätt vara mindre sant om oss? Aposteln Paulus uppmanade oss att ”ha Herren Jesu ord i minnet, då han själv sade: ’Det är lyckligare att ge än att få.’” — Apostlagärningarna 20:35.

22. Vilka aspekter på detta ämne återstår det för dig att uppmärksamma?

²² Men du kanske frågar: Vad kan jag egentligen göra? Hur kan jag veta vem som är i verkligt behov? Hur kan jag erbjuda hjälp på ett sätt som inte uppmuntrar till lättja, som är vänligt och realistiskt, som tar hänsyn till andras känslor och som är i jämvikt med min kristna plikt att sprida de goda nyheterna? Följande artikel kommer att ta upp aspekter på det här ämnet och lägga en grund för dig att finna ytterligare lycka.

[Fotnot]

Lade du märke till?

◻ Hur visar Gud sitt intresse för våra andliga såväl som för våra fysiska behov?

◻ Vad visar att Jesus var intresserad av mer än att enbart hjälpa människor genom att undervisa dem om sanningen?

◻ Vad var Paulus’ exempel när det gällde de fattiga?

◻ Vad kan du se att du behöver göra, när du har begrundat Jehovas, Jesu och aposteln Paulus’ exempel?

[Bild på sidan 13]

Kristna äldste och andra bör tillämpa Jesu råd i Lukas 14:13, 14