Från Himalaya till Svenljunga

HÖGT uppe i de snöklädda Himalayabergen för åttiotvå år sedan, medan jag ännu befann mig i min mors sköte, nåddes mina föräldrar, Fred och Amanda Gustavsson, av sanningen i Guds ord, bibeln. Hur hade de hamnat så långt från Sverige?

Båda hade en mycket stark tro på Gud. År 1880 emigrerade de från Sverige till USA. Där slöt de sig till Skandinaviska Alliansmissionen i Chicago. Efter utbildning for de ut som missionärer för sitt samfund år 1893. Deras verksamhetsfält blev Baltistan, som också kallas Lilla Tibet, i norra Indien.

De fann det emellertid ganska snart svårt att omvända muslimerna där, och de började undra om Gud verkligen kunde vara så grym att han sände dessa godhjärtade, gästfria människor till evig pina om de inte omvände sig. Så hade de ju lärt i sitt samfund. Deras sinnen förbereddes alltså för något underbart som skulle hända.

Jehova Gud, vars ögon ”överfar hela jorden”, såg till att Charles Taze Russells bibelstudiebok Den gudomliga tidsåldersplanen sändes till dem genom en vän i USA. Det var som om fjäll föll från deras ögon när de läste den. Nu såg de att syndens lön var döden, inte evig pina. Nu hade de det hoppfulla, livsbejakande budskapet om att Guds rike skall göra jorden till ett paradis att förkunna. Det var under denna viktiga period i deras liv som jag föddes i Shigar i Himalaya år 1903. — Sakarja 4:10.

Ett nytt distrikt

Mina föräldrar ville nu arbeta för sin nya tro under ledning av Sällskapet Vakttornet. Situationen gjorde det nödvändigt för dem att flytta hem till Sverige. Av ekonomiska skäl kunde vi inte flytta förrän år 1908. Under tiden föddes min syster Mirjam.

Jag minns ännu den långa tröttande resan genom Indien. Men vi hade glädjen att för första gången träffa bröder och systrar av samma värdefulla tro i centrala och södra Indien. Där var jag med på mitt första möte bland Jehovas vittnen.

Vi for över London och hade möjlighet att vara med vid möten och bese Sällskapet Vakttornets avdelningskontor där. Sedan tog vi båt till Göteborg, dit vi anlände i mars 1909.

I Göteborg började mina föräldrar sprida de goda nyheterna om Guds rike med nit och entusiasm i heltidstjänst. Under de närmaste 10 åren gick de igenom Göteborg tre gånger från hus till hus i predikotjänsten, förutom att de gjorde många återbesök hos intresserade. Jag fick uppleva hur många av dessa blev Jehovas vittnen genom fars och mors ihärdiga arbete.

En av dem, Axel Kjellgren, skaffade sig litteratur av min mor vid ett besök i hans ved- och kolaffär på Risåsgatan år 1910. Hans ögon öppnades genast för sanningen, och han blev ett hängivet vittne. Tre generationer efter honom följde i hans fotspår: Linnea Tingström, Inger Nilsson och Pamela Nilsson. Pamela tjänar nu som heltidsförkunnare.

Jag minns också hur en fru Hanna Gunnarsson vid ett besök av min far år 1913 blev så uppbragt när hon fick höra av honom att bibeln inte lär att människan har en odödlig själ att hon utbrast: ”Har vi ingen odödlig själ, då kan han lika gärna gå och dränka sig i Mölndalsån.” Den händelsen lärde mig att aldrig bli upprörd, vad folk än säger. Min far bara log gott mot henne och lämnade henne broschyren Vad säger Skriften om helvetet? Hon lär ha utbrustit sedan hon läst den: ”Sådan är det ju man kan tänka sig Gud!” Hon blev ett troget Jehovas vittne, och också hennes döttrar Sonja och Wilma. Två av hennes barnbarn har fått utbildning vid missionärsskolan Gilead i USA. En av dem, Ann-Mari, tjänar sedan många år med sin make, Niels Petersen, vid Sällskapets avdelningskontor i Norge.

Många andra som mina föräldrar besökte med bibelns budskap blev trogna vittnen. Elias Johansson, till exempel, som sedan i 38 år — till sin död år 1956 — tjänade vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Sverige. Hjalmar Löfving blev döpt som ett vittne år 1918 efter många besök av min far. Han tjänade Jehova troget till sin död år 1968. Han var då 82 år gammal. Människor av alla slag kom och tog ställning. Jag minns den s. k. lykttändare Rönn, som flitigt höll ljus i gaslyktorna på stadens gator. Han tog också emot budskapet och lät bibeln bli en lykta för sina fötter och spred också det ljuset till många.

Allt detta — och inte minst mina föräldrars goda föredöme under mina pojkår — väckte mitt intresse för ett liknande liv, ett liv fyllt av rika upplevelser och erfarenheter i Jehovas tjänst.

Jag minns också de epokgörande offentliga möten som hölls på den tiden. Broder Rutherford och andra bröder från Jehovas vittnens högkvarter i Brooklyn i USA kom och höll föredrag i Göteborg. Jag minns mycket väl den vackra sommarkvällen onsdagen den 20 augusti 1913, då broder Rutherford i sitt tal ”Var äro de döda?” erbjöd tusen dollar till den i publiken som kunde bevisa att människan har en odödlig själ. Ingen kunde göra det.

Jag fick tidigt börja ta del i arbetet för Guds rike. Min far lät mig dela ut inbjudningssedlar till föredragen. Det gladde mig och gav mig många spännande upplevelser. Jag minns när jag besökte en lärarinna i min skola för att bjuda in henne. Hon bodde högst upp i ett hus. När hon strängt vägrade ta emot inbjudan, blev jag så överrumplad att jag snubblade och for på ryggen nerför trapporna. Hon öppnade för att se vad som hänt och tröstade mig med att bjuda mig en pepparkaka.

Missionärsanda hemma

Det rådde verklig missionärsanda i vårt hem. Min syster och jag har underbara minnen av hur noga far och mor var att fostra oss rätt och lära oss sanningen. Vi var med vid alla möten och fick lära oss sitta stilla och lyssna. Far ledde bibelstudium med oss. Vårt hem var som ett missionärshem. Vi hjälptes åt att sköta hemmet och lärde mycket av det. Vi tyckte om det. Vi visste vilket viktigt arbete far och mor hade. Därför brukade vi ofta ta oss för att städa hela hemmet när vi kom hem från skolan.

När jag var 16 år bestämde jag min livskurs genom att överlämna mig åt Gud Jehova till att göra hans vilja. Jag blev döpt vid ett konvent i Örebro 1919. Jag kan ännu minnas min mors glädjetårar den gången. Året därpå fick jag förmånen att börja samarbeta med den lilla skaran om åtta medarbetare vid Vakttornets avdelningskontor i Örebro. De närmast därpå följande åren vid avdelningskontoret skulle bli en fin skola för mig i livet. Grunden lades för ett disciplinerat, ordnat liv i Jehovas tjänst.

1914 — ett år jag aldrig glömmer

Under många år före 1914 hade Jehovas vittnen sett fram emot året 1914 som ett alldeles särskilt år, då ovanliga händelser skulle inträffa, händelser som skulle utmärka uppfyllelsen av viktiga profetior i bibeln. Jag minns mycket klart söndagen den 2 augusti det året. Min far ledde ett möte i Göteborg, då jag hörde tidningspojkarna på Järntorget utanför ropa: ”Världsbranden har utbrutit!” Bröderna började titta på varandra. Det som Jehovas vittnen hade predikat och sett fram emot visade sig vara sant.

Låt mig uppehålla mig lite till vid 1914 och dess betydelse för dem som sökte sanningen. En gudfruktig person, Johan Severin Petersson, bodde då i Holsljunga i Västergötland. Hans syster, Ida Petersson, som bodde i Halmstad, besökte honom 1910 och lämnade honom tre band av Russells böcker. Han brände böckerna så snart hon rest. Men hon fick veta det och lånade honom tre nya med den tanken att han då inte kunde bränna dem. Han betraktade dem dock fortfarande som farliga, men brände dem inte, utan låste in dem i en skrivbordslåda. Så kom 1914, och första världskriget bröt ut. Han hade hört att det skulle stå något om det året i de där böckerna, så han tog fram dem och läste dem. Jehova hjälpte honom att se underbara ting i Guds ord. Han tog ståndpunkt för Jehova och döptes år 1917. Broder Petersson blev känd vida omkring som en frimodig förkunnare av sin tro. Hans dotter, Rosa, blev också ett nitiskt vittne för Jehova. Hon döptes vid en sammankomst i Göteborg år 1918. År 1928 blev hon min kära hustru och livskamrat i Jehovas tjänst.

”Missionärer” i hemlandet

Jag lämnade avdelningskontoret vid den tiden, och min hustru och jag började tjäna som pionjärer, dvs. heltidsförkunnare, i Helsingborg. Under vår första månad som gifta spred vi 4.000 exemplar av broschyren Frihet för folken bland människorna på vårt distrikt. Så tillbringade vi vår smekmånad!

Efter bara några månader som pionjärer tillsammans fick vi besök av broder J. H. Eneroth, som då förestod Jehovas vittnens verksamhet i Sverige. Han frågade om jag ville resa som kretstillsyningsman, som det numera kallas. Det skulle innebära att besöka församlingarna i hela Sverige, och senare i Norge, och hjälpa till med att organisera deras verksamhet.

På den tiden gjordes inga anordningar för att ha hustrun med sig på resorna. Det innebar att man måste vara hemifrån sex, sju veckor i taget och hemma några dagar dessemellan. I fjorton år höll vi på så. Men vad gör man inte för Jehovas intressen!

Jehova välsignade oss och styrkte oss medan vi var på skilda håll. Ekonomiskt måste man lita till en del av de små bidrag man fick för litteraturen man spred till allmänheten. Detta krävde full förtröstan på Jehova, en vandring i tro.

Medan jag tjänade som resande tillsyningsman, tjänade min hustru som pionjär med min syster Mirjam i Helsingborg. Under deras flitiga arbete där tog många ställning för sanningen. Min hustru cyklade långa sträckor under de åren. Hon måste ha med sig tunga väskor med litteratur, och många gånger också kläder och husgeråd. Hon och min syster fick vara med om många strapatser, inte minst när det gällde att finna logi om kvällarna.

Tusentals offentliga tal

Jag kan ännu påminna mig många uppmuntrande erfarenheter från tiden som resande tillsyningsman. Men det innebar intensivt arbete, bl. a. att utarbeta och hålla många offentliga tal och bibliska framställningar. Säkert tusentals. Och Guds ord spreds inte förgäves, som det framhålls i Jesaja 55:11. Många har hört ordet, och tankar har väckts som sedan lett till fortsatta studier i sanningen. Det är hjärtevärmande att veta att ens ansträngningar har välsignats.

Jag glömmer aldrig den stora familjen med elva barn på en liten plats som heter Hagstad på Ryssberget i östra Skåne. Jag träffade dem första gången lördagen den 16 juli 1933. Den äldsta dottern, Rut, som då arbetade i Karlskrona, hade fått tag i en av Jehovas vittnens broschyrer. Hon blev så glad över det hon läste att hon skrev till Sällskapet Vakttornet och bad att man skulle sända en talare till hennes hem för att förklara detta underbara budskap för alla där. Jag fick uppdraget att besöka platsen. Åhörarna var samlade utomhus med gårdsbyggnader runt omkring när jag höll mitt tal över ämnet ”Vad går världen till mötes?” Föräldrarna, Emil och Karolina Svensson, och nio av barnen, Rut, Wilhelm, Edvin, Magna, Hugo, Curt, Allan, Gurli och Henry, tog senare ståndpunkt för sanningen, och några av dem blev heltidsförkunnare och är det fortfarande.

Många välsignelser i pionjärtjänsten

I några år, med början år 1942, upphörde anordningen med resande tillsyningsmän överallt i världen. Min hustru och jag började då arbeta som pionjärer med särskilt uppdrag, vilket innebar ännu intensivare arbete i den direkta predikotjänsten från hus till hus. Nu kunde vi återigen arbeta sida vid sida dag ut och dag in. Senare måste vi avbryta den tjänsten för att ta hand om min svärfar, som behövde vård på grund av hög ålder och sjukdom.

Efter en tid kunde vi fortsätta i pionjärtjänsten igen. Nu kände vi att vi var tillbaka i vårt rätta element. Jehova har verkligen välsignat oss. Vi har ofta sagt när vi kommit hem efter en arbetsam dag: ”Pionjärtjänsten är värd alla uppoffringar och ansträngningar.” Vi tänker på Jehovas ord genom profeten Malaki som säger att om vi för full tionde till Guds förrådshus, dvs. ger fullt ut vad han begär, så skall vi kunna pröva Jehova och se att han öppnar himmelens fönster och utgjuter riklig välsignelse över oss. (Malaki 3:10) Vi har sett det. Vi vet att det är sant.

Vi bor nu sedan många år i Överlidatrakten i Västergötland och samarbetar med församlingen av Jehovas vittnen i Svenljunga. Vi har sett en församling växa upp här på vårt distrikt. En mycket vacker Rikets sal har uppförts och tjänar nu som mötesplats åt församlingen. Även om vi nu inte har krafter att arbeta som i unga år, är vi lyckliga att ändå få fortsätta i pionjärernas led och göra så mycket vi kan.

Men vi har också haft motstånd att kämpa med. På sina håll har vi till och med blivit brutalt utkastade med glåpord efter oss. Oftast har det berott på att människor inte förstått motivet till våra besök. Ofta har vi funnit sådana människor ångerköpta när vi besökt dem igen. En dam hade berättat för sin granne hur illa hon behandlat ett vittne, min hustru, och att vittnet förvånansvärt nog inte gav ”svar på tal”, utan lugnt gick sin väg. När Rosa besökte denna dam igen, slog hon armarna kring Rosa och bad om förlåtelse och ville skaffa sig av hennes bibelförklarande litteratur.

Hur tacksam kan man inte vara över att man blivit ledd av Guds sanningsljus genom hela livet! Vi uppskattar all den värdefulla information som vi under åren fått genom Jehovas organisation. Och för varje gång vi fått en ny publikation att studera har vi vänt oss till Jehova i bön och tackat honom för den nya utgåvan.

Men man kan inte bara minnas och glädja sig över sådant som har varit. Hur gammal man än blir måste man alltid se framåt. Därför är det vår innerliga önskan och bön att vi måtte bli bevarade i Guds kärlek, så att vi alltid kan vandra med Gud och trots våra ofullkomligheter fortsätta att lojalt och troget tjäna honom.

[Bild på sidan 23]

Far, mor, min syster Mirjam och jag på väg hem från Indien

[Bild på sidan 24]

Församlingen av Jehovas vittnen i Göteborg år 1911. Far och mor i mitten i andra raden, jag i mitten längst ner och min syster Mirjam till höger om mig

[Bild på sidan 26]

Min hustru och jag har nu haft förmånen att som gifta arbeta tillsammans i Jehovas tjänst i 56 år