Om vi gör Guds vilja, kommer han aldrig att överge oss
Berättat av Grete Schmidt
JAG föddes i Budapest i Ungern år 1915. Första världskriget var i full gång, och min far var ute vid fronten och kämpade för Österrike-Ungern. När han dog ett år senare, återvände min mor och jag till Jugoslavien, där hennes släktingar bodde.
Eftersom mor inte gifte om sig, var hon tvungen att skaffa sig ett förvärvsarbete, och därför överlämnade hon mig i sin systers vård. Min moster ägde en bondgård som låg ungefär en halvmil utanför staden Maribor i norra Jugoslavien. Där tillbringade jag många lyckliga år. Jag såg alltid fram mot söndagen, då mor skulle komma på besök från Maribor. Samtidigt kände jag en stark längtan efter en far.
Jag finner en Fader
Mina släktingar var katoliker, och eftersom man inom katolicismen talar mycket om himmel och helvete, uppstod det en konflikt inom mig. Jag tyckte inte att jag var en tillräckligt god människa för att komma till himmelen, men jag tyckte inte heller att jag var tillräckligt dålig för att dömas till helvetet. Jag talade om detta problem med alla, från min mormor till prästen i byn.
Den som oftast fick stå ut med att höra det var mor. Efter några månader gav hon mig därför en broschyr på slovenska, Var äro de döda?, som hon hade skaffat sig i staden. Mor hade inte läst den själv, men hon trodde att den kanske skulle besvara mina frågor.
Jag hade aldrig i hela mitt liv läst någon publikation så flitigt som jag läste den broschyren! Den besvarade inte bara mina frågor om livet och döden, utan visade mig också hur jag skulle utveckla ett nära förhållande till min himmelske Fader. Jag skickade efter fem broschyrer till i syfte att sprida dem utanför kyrkan.
I vår by gick kvinnorna i kyrkan på söndagarna, men männen stannade kvar utanför och samtalade om sina favoritämnen — jordbruk och boskap. Så medan prästen predikade för kvinnorna i kyrkan, predikade jag för männen utanför. Jag var bara femton år, och de tyckte tydligen att det var roligt att se min ungdomliga entusiasm, för de skaffade sig broschyrerna. För pengarna som jag fick in köpte jag nya broschyrer.
Prästen fick snart höra talas om min verksamhet och kom för att tala med min moster. Följande söndag varnade han församlingen från predikstolen: ”Jag är övertygad om att ingen i vår by är så naiv att han tror på en tonårings historier.” Följden blev att alla i byn vände sig emot mig. Till och med min moster skämdes för mig och förklarade för min mor att hon inte längre kunde ha mig kvar.
Jag kände mig verkligen övergiven, men när jag vände mig i bön till Jehova, fann jag tröst och styrka. Jag flyttade in hos mor i Maribor, och vi hade en mycket lycklig tid tillsammans. Även om hon inte delade mina andliga intressen, lät hon mig ändå besöka de möten som hölls av den lilla församlingen där i staden. Den 15 augusti 1931 symboliserade jag mitt överlämnande åt Gud genom dop i vatten.
Till min stora sorg blev mor plötsligt sjuk och dog några veckor senare. Hennes sista ord har etsat sig fast i mitt minne: ”Gretel, älskling, håll fast vid din tro. Jag är säker på att det är sanningen.” Efter mors död kände jag mig åter ensam och övergiven, men mitt nära förhållande till vår himmelske Fader uppehöll mig.
Jag fick flytta hem till ett barnlöst par och sattes i lära i det skrädderi som hustrun drev. I materiellt avseende hade jag det bra, men mitt hjärtas önskan var att tjäna Gud på heltid. I vår lilla församling i Maribor var alla övertygade om att den tid som återstod för denna tingens ordning var mycket kort. (1 Korintierna 7:29) I mina böner bad jag i hemlighet Jehova att skjuta upp sitt ingripande tills jag hade fullbordat min lärlingstid. Jag blev färdig den 15 juni 1933, och redan nästa dag flyttade jag hemifrån för att börja som pionjär! Med tanke på min ungdom — jag var bara 17 år — försökte till och med några av bröderna hålla mig tillbaka, men jag hade fattat mitt beslut.
Min första tid som pionjär
Mitt första distrikt var Zagreb, en stad på omkring 200.000 invånare inte långt från Maribor. Församlingen hade bara sex förkunnare. Jag lärde mig mycket genom att arbeta tillsammans med broder Tuc̀ek, Jugoslaviens förste pionjär. Längre fram arbetade jag ensam på mitt pionjärdistrikt i närmare ett år. Så småningom anlände emellertid fler pionjärer från Tyskland, eftersom predikoverket där nyligen hade blivit förbjudet av nazistregimen.
Jag hjälpte flera av dessa pionjärpar genom att tjäna som tolk åt dem. Att få arbeta tillsammans med sådana mogna kristna var mycket värdefullt för mig. Jag växte till i kunskap och förståelse, och min uppskattning över privilegiet att få förkunna de goda nyheterna om Riket blev allt större.
Med tiden blev vi en ansenlig skara om 20 pionjärer som tjänade i Balkanländerna. Våra gemensamma ansträngningar att bekantgöra Guds ord svetsade oss samman, så att var och en var redo att hjälpa den andre i svåra situationer. Vi drevs alla av den villighetens ande som bara återfinns bland Guds folk. Detta särskilda ”föreningsband” av kärlek finns fortfarande kvar hos dem av oss som ännu är i livet. — Kolosserna 3:14.
En pionjärs liv är rikt på erfarenheter och skänker lika stor variation som det finns moln på himlen. Vi kände oss berikade genom att få glädjen att lära känna länder och folk som tidigare varit okända för oss och deras seder och bruk. Dessutom fick vi erfara hur Jehova sörjer för sina trogna tjänare, precis som Paulus försäkrar oss i Efesierna 3:20: ”I enlighet med sin kraft som är verksam i oss ... [gör han] mer än övernog utöver allt vad vi ber om eller föreställer oss.”
Jehovas kärleksfulla omtanke kom till synes när broder Honegger kom på besök från Schweiz och lade märke till att vi var tvungna att gå till fots uppemot 40 kilometer för att nå de längst bort belägna byarna kring Zagreb. Han lade märke till att vi, för att spara på skosulorna, tog av oss våra skor och hängde dem över axeln så snart vi hade lämnat staden. Han köpte oss därför tolv cyklar, trots att han därigenom, som han senare berättade, gjorde av med sina sista slantar! Jehova kan verkligen röra vid rättrådiga människors hjärtan. Cyklarna var som en skänk från ovan och tjänade som våra trogna följeslagare under 25 års pionjärtjänst.
Willi och Elisabeth Wilke och jag kom en gång till en ganska stor kroatisk by, där vi arbetade var för sig — från ytterkanterna av byn och in mot centrum. Vi erbjöd broschyren Den rättfärdige Härskaren, som hade en bild av Jesus Kristus på framsidan. Bara ett år tidigare, år 1934, hade den jugoslaviske kungen, Alexander, blivit mördad, och hans son, Peter, skulle nu efterträda honom på tronen. Byborna föredrog emellertid självstyre framför en monark från Serbien i södra Jugoslavien.
Efter några timmars predikande hördes högljudda röster från torget i byn. Där fann broder Wilke och jag syster Wilke omringad av ett tjugotal män och kvinnor. Somliga var beväpnade med skäror, och andra höll på att elda upp våra broschyrer. Syster Wilke kunde inte tala språket tillräckligt bra för att kunna skingra bybornas misstro.
”Mina damer och herrar”, ropade jag, ”vad är det ni gör?”
”Vi vill inte ha kung Peter!” svarade de nästan med en mun.
”Det vill inte vi heller”, svarade jag.
De förvånade byborna pekade på bilden på broschyren och frågade: ”Varför gör ni då propaganda för honom?” De hade tagit fel på Jesus Kristus och kung Peter!
Missförståndet klarades upp, och ett grundligt vittnesbörd om kungen Jesus Kristus kunde avges. Somliga som hade bränt upp sina broschyrer ville nu skaffa sig nya. När vi lämnade byn var vi mycket lyckliga och kände att Jehovas skyddande hand hade varit över oss.
Längre fram utsträckte vi vårt predikande till Bosnien, den mellersta delen av Jugoslavien. Där var närmare hälften av befolkningen muslimer, och ännu en gång fick vi stifta bekantskap med nya seder och bruk och även en hel del vidskepelse. Invånarna i byarna hade aldrig sett en kvinna på cykel, och vår ankomst var därför något av en sensation och väckte bybornas nyfikenhet. De religiösa ledarna spred ryktet att en kvinna på cykel betydde otur för en by. Efter detta lämnade vi våra cyklar utanför byarna och gick sedan till fots.
Eftersom vår litteratur nu var förbjuden, blev vi ofta anhållna av polisen. Vanligtvis fick vi order om att lämna provinsen. Två poliser brukade ledsaga oss till gränsen, en sträcka på mellan 50 och 100 kilometer. De var förvånade över att vi var så goda cyklister och orkade hålla samma takt som de, trots att vi hade med oss alla våra kläder, vår litteratur och ett litet fotogenkök. Poliserna som eskorterade oss blev alltid glada när de fann ett värdshus utmed vägen, och ofta bjöd de oss på något att dricka eller rentav ett mål mat. Vi gladde oss åt dessa tillfällen, eftersom våra knappa tillgångar inte medgav sådan lyx. Vi tog naturligtvis tillfället i akt och talade med dem om vårt hopp, och ofta var de villiga att ta emot några av de ”förbjudna” publikationerna. I de flesta fall skildes vi i bästa samförstånd.
Så kom år 1936. Vi var verksamma som förkunnare i Serbien när vi nåddes av nyheten att ett internationellt konvent skulle hållas i Luzern i Schweiz i september. En abonnerad buss skulle avgå från Maribor, men dit var det 700 kilometer från den plats där vi befann oss — en lång väg att cykla! Vi började emellertid lägga undan pengar, och senare på året gav vi oss i väg.
Vi brukade fråga bönder om vi fick övernatta i deras lada i stället för att ge ut pengar på att hyra ett rum. På morgnarna frågade vi om vi fick köpa lite mjölk av dem, men vanligtvis fick vi den gratis, och ibland fick vi också en stadig frukost. Människorna visade oss stor vänlighet, och jag har fortfarande denna del av vår pionjärtid i ljust minne.
Innan vi lämnade Maribor för att resa till Luzern, kom fler pionjärer dit från Tyskland. En av dem var Alfred Schmidt, som hade tjänat åtta år vid Betel i Magdeburg i Tyskland. Ett år senare blev jag hans hustru.
Nästan alla pionjärer i Jugoslavien kunde besöka konventet i Luzern. Det var min första sammankomst, och jag blev överväldigad av den kärlek och omtanke som de schweiziska bröderna visade oss. Den vackra staden Luzern gjorde också stort intryck på mig. Föga anade jag att jag 20 år senare skulle tjäna som pionjär där!
Att predika under förbud
När vi hade lämnat det vackra Schweiz och återvänt till Jugoslavien, blev vi snart utsatta för verklig förföljelse. Vi blev arresterade och inspärrade i centralfängelset i Belgrad. Den broder som hade ansvaret för verksamheten i Jugoslavien bad om tillstånd att besöka oss, men hans begäran avslogs. När han samtalade med vaktkonstapeln, talade han emellertid med så hög röst att vi kunde höra honom, och bara att få höra hans röst blev till stor uppmuntran för oss.
Efter några dagar fördes vi i handbojor till ungerska gränsen, sedan vår litteratur och våra pengar hade konfiskerats. När vi anlände till Budapest hade vi knappt ett öre på fickan, men vi hade en hel del löss som en souvenir från fängelset. Snart träffade vi på andra pionjärer och samarbetade med dem i predikoverket.
Varje måndag brukade vi pionjärer i Budapest träffas i turkiska badet, och samtidigt som vi skötte om vår hygien kunde systrarna och bröderna på var sitt håll glädja sig åt ”ett utbyte av uppmuntran ... var och en ... av den andres tro”. (Romarna 1:12) Genom att regelbundet träffas kunde vi också kontrollera att inte någon av oss hade blivit sjuk eller satts i fängelse.
Vi hade nätt och jämnt hunnit vänja oss vid vårt nya distrikt när vårt ungerska visum gick ut sex månader senare. Under tiden hade Alfred och jag gift oss. Vi fick nu anvisning om att försöka skaffa visum till Bulgarien. De båda pionjärerna där hade blivit utvisade, och 10.000 broschyrer som de hade beställt fanns att hämta på ett litet tryckeri i Sofia. Parets litteratur hade bränts offentligt, så vi visste vad vi hade att vänta.
Till sist lyckades vi ordna ett tremånadersvisum till Bulgarien. Vi färdades genom Jugoslavien på natten, och på en bestämd plats träffade vi en ansvarig broder med pengarna som vi skulle köpa broschyrerna för. Till sist kom vi lyckligt och väl fram till Sofia och fick tag i ett lämpligt rum.
Sofia var en modern stad med omkring 300.000 invånare, men det fanns inga vittnen där. Dagen efter vår ankomst gick vi till tryckeriet. Ägaren hade fått reda på att vår litteratur hade blivit förbjuden och att de som hade beställt broschyrerna hade blivit utvisade, så när han fick reda på att vi hade kommit för att hämta dem, blev han så glad att han nästan kramade om oss. Vi packade broschyrerna i några tomma väskor och körde förbi flera poliser, som lyckligtvis inte kunde höra hur våra hjärtan bultade!
Nästa problem var hur vi skulle kunna lagra broschyrerna och sprida dessa enorma kvantiteter på bara tre månader. Jag var faktiskt rädd för dessa travar av broschyrer! Jag hade aldrig sett så många i hela mitt liv. Men än en gång kom Jehova oss till hjälp. Vi hade fantastisk framgång och placerade ända upp till 140 broschyrer om dagen, och efter några veckor anlände dessutom broder och syster Wilke för att hjälpa oss.
En dag var det emellertid nära att jag råkade illa ut. Jag bearbetade ett affärskvarter, där nästan varje dörr var försedd med en mässingsskylt med namnet på doktor den och den. Efter omkring två timmar träffade jag en äldre herre, som misstänksamt synade mig från topp till tå. Han frågade om jag visste var jag befann mig.
”Jag vet inte exakt vad det här är för byggnad, men jag har lagt märke till att alla framstående advokater tycks ha sina kontor här”, svarade jag.
”Det här är inrikesdepartementet”, svarade han.
Trots att mitt hjärta nästan stod stilla, svarade jag lugnt: ”Å, då är det därför alla dessa herrar har varit så vänliga mot mig!” Denna kommentar mjukade upp hans inställning en smula, och sedan han noga hade kontrollerat mitt pass, gav han det tillbaka till mig. Jag lämnade honom med en suck av lättnad och tackade Jehova för hans beskydd.
Till sist hade vi placerat alla broschyrerna, och dagen var inne då vi skulle lämna Bulgarien, ”rosornas land”. Det var svårt att lämna dessa vänliga människor, men minnet av dem levde kvar i våra hjärtan.
Eftersom vi hade tyska pass, kunde vi återvända till Jugoslavien, men vi hade bara tillstånd att stanna en kort tid. För att inte bli arresterade måste vi sedan sova på olika ställen varje natt. På det sättet levde vi i omkring sex månader. Därefter, under senare delen av år 1938, fick vi ett brev från Sällskapets avdelningskontor i Bern, där vi uppmanades att försöka ta oss till Schweiz. Den nazistiska armén hade redan ockuperat Österrike, och den politiska situationen förvärrades snabbt. Den jugoslaviska regeringen hade nämligen redan överlämnat några av de tyska pionjärerna till nazisterna.
Min man och jag reste därför till Schweiz var för sig, Alfred genom Italien och jag via Österrike. Vi blev lyckligt återförenade och förordnade att arbeta på Sällskapets bondgård, Chanélaz, och senare vid Betel i Bern. Detta var en helt ny erfarenhet för mig. Jag var nu tvungen att lära mig att sköta ett hushåll på schweiziskt sätt, och jag kom att uppskatta Jehovas organisation ännu mer än tidigare.
Jehovas uppehållande kraft
Efter att ha tjänat vid Betel under och efter andra världskriget trädde Alfred och jag år 1952 återigen in i pionjärtjänsten, den verksamhet som hade format våra liv. Vi har inga egna barn, men under årens lopp har vi fått motta många uttryck för kärlek från våra andliga barn. I februari 1975 fick vi till exempel följande brev:
”Jag minns den dag då en vis, gråhårig man besökte en envis och omedgörlig kyrkofullmäktig och erbjöd honom ett bibelstudium. Reserverade och kritiska samtyckte min familj och jag till ett studium och undersökte sedan allting mycket noga, precis som bereanerna, tills vi var tvungna att medge att det var sanningen ni lade fram för oss. ... Vilken kärleksfull Fader är inte Jehova Gud! Må han få pris och ära och tack för all sin godhet och barmhärtighet. Men vi vill också tacka er, kära Alfred och Gretel, från djupet av våra hjärtan, för det stora tålamod ni visade oss. Må Jehova rikligen välsigna er för det. Vi hoppas innerligt att han också skall ge oss kraft att härda ut.”
I november 1975 dog plötsligt min man Alfred i en hjärtattack. I 38 år hade vi tjänat Jehova tillsammans och upplevt pionjärtjänstens glädjeämnen och problem. Detta hade gjort att vi kommit varandra mycket nära. När han dog, började känslan av att vara ensam och övergiven åter att smyga sig på mig. Men genom att ta min tillflykt till Jehova blev jag ännu en gång tröstad.
Mitt förhållande till vår himmelske Fader har uppehållit mig under mer än 53 års heltidstjänst. Och jag känner det fortfarande på samma sätt som Jesus Kristus: ”Jag [är] inte ensam, eftersom Fadern är med mig.” — Johannes 16:32.
[Bild på sidan 23]
Alfred och Frieda Tuc̀ek med full pionjärutrustning i Jugoslavien år 1937
[Bild på sidan 25]
Alfred och Grete Schmidt som pionjärer i Mostar i den islamiska delen av Jugoslavien, år 1938
[Bild på sidan 26]