Bevis för Guds ords tillförlitlighet
Rätt eller orätt? — Bibeln har fortlevat tiderna igenom utan någon ändring.
Rätt eller orätt? — De tusentals variationerna i bibelhandskrifterna försvagar bibelns påstående att den är Guds ord.
INNAN du besvarar dessa frågor, bör du ta i betraktande de upplysningar som presenterades nyligen vid utställningen ”Guds ord”, vilken visades i Chester Beatty-biblioteket i Dublin på Irland.
De trasiga, fragmentariska papyrussidorna fördärvas med tiden. Men Chester Beatty-papyrerna är de värdefullaste handskrifterna i biblioteket. De grävdes fram på en koptisk (egyptisk) kyrkogård omkring 1930. ”[Det var] en upptäckt”, sade sir Frederic Kenyon, ”som överträffas bara av upptäckten av Codex Sinaiticus.”
Dessa handskrivna papyrusblad i kodexform kom till på 100-, 200- och 300-talet enligt den vanliga tideräkningen. ”En del”, säger bibliotekarien Wilfrid Lockwood, ”kan mycket väl ha blivit avskrivna inom ett hundra år efter det att originalet gjordes.” (Kursiverat av oss) En kodex innehåller de fyra evangelierna och Apostlagärningarna. En annan innehåller de flesta av aposteln Paulus’ brev, Hebréerbrevet inbegripet.
Att skriva av sådana handskrifter var tråkigt och tröttsamt, och det kunde uppstå fel. Det var lätt för avskrivaren att läsa fel på en bokstav eller gå förbi en rad, hur noggrann han än må ha varit. Ibland var avskrivaren mer intresserad av att återge originalets kontenta och innebörd än den exakta ordalydelsen. När avskrifterna skrevs av på nytt, blev felen bestående. Textforskare grupperar handskrifter med liknande variationer i familjer. De här Chester Beatty-papyrerna, de äldsta handskrifter av större omfång som finns av den grekiska bibeln, gav forskarna en oväntat ny syn på saken, eftersom de inte passade in i någon av de fastställda familjerna.
Före Jesu tid, och särskilt efter Jerusalems förstöring (607 f.v.t.) och den följande förskingringen av judarna, gjordes många handskrivna avskrifter av de heliga hebreiska skrifterna. Omkring 100 v.t. gjorde judiska auktoriteter bruk av sådana exemplar för att fastställa en hebreisk text som godtogs av de ortodoxa judarna.
De fastställde också bestämda regler för att man skulle försöka försäkra sig om en exakt avskrivning av texten. De specificerade vilket material som kunde användas och även hur stora och spaciösa bokstäver, ord, rader och spalter skulle vara. ”Inget ord och ingen bokstav, inte ens ett jod [den minsta bokstaven i det hebreiska alfabetet], får skrivas ur minnet”, sade de. Avskrivarna framställde således sådana rullar som Torah (undervisning), som innehöll de fem första böckerna i bibeln, och boken Ester. Sådana handskrifter av den hebreiska texten, heter det i utställningskatalogen, ”uppvisar en imponerande grad av enhetlighet”.
Hur allvarliga var de fel som smög sig in i både de hebreiska och de kristna grekiska handskrifterna? ”Det bör betonas”, sade Lockwood, ”att skillnaderna mellan de bibliska handskrifterna är ytliga i jämförelse med dem som finns i den hedniska litteraturens handskrifter. ... I inget fall påverkas något av den kristna läran av skrivförvanskning.” — Kursiverat av oss.
Bibelböckerna från före och efter Jesu tid blev översatta till andra språk. En av de äldsta av översättningarna är den samaritanska Pentateuken. Samariterna var folk som bebodde tiostammarsriket Israels område, sedan Assyriens kung hade landsförvisat israeliterna (740 f.v.t.). De upptog vissa drag av judisk gudsdyrkan och godtog bara de fem första böckerna i bibeln, Pentateuken. Den samaritanska texten av dessa böcker, som är skriven i en form av forntida hebreisk skrift, innehåller 6.000 avvikelser från den hebreiska texten. ”De flesta”, heter det i utställningskatalogen, ”är av föga betydelse för texten men av intresse, eftersom de möjligtvis bevarar drag av forntida uttal eller grammatik.”
På 200-talet f.v.t. framställde judiska lärda i Alexandria i Egypten Septuaginta, en grekisk översättning av de hebreiska skrifterna, som kom att bli använd av de grekisktalande judarna över hela världen. Med tiden upphörde judarna att använda den, men den blev den första kristna församlingens bibel. När kristna bibelskribenter citerade från de heliga hebreiska skrifterna, använde de Septuaginta. Chester Beatty-papyrerna av de hebreiska skrifterna inbegriper 13 sidor av Daniels bok i Septuaginta.
Senare bibelöversättningar frambringades på sådana språk som latin, koptiska, syriska och armeniska. Ett exemplar på utställningen var en pergamentkodex av en koptisk översättning av en del av bibeln från 500- eller 600-talet v.t. Hur hjälper sådana översättningar bibelforskare och textkritiker? Sådana översättningar är vanligtvis mycket ordagranna översättningar av de grekiska handskrifter som översättarna gjorde bruk av. ”Om det var en bra grekisk text som översättaren arbetade med”, förklarade Lockwood, ”är det uppenbart att översättningen skänker viktig hjälp i arbetet med att återställa de ursprungliga grekiska orden.”
Ett mycket dyrbart, unikt utställningsföremål i biblioteket är en kommentar av en syrisk författare från 300-talet, Efraim, om Diatessaron av Tatianos. Omkring 170 v.t. sammanställde Tatianos en harmoniredogörelse över Jesu liv och tjänst, varvid han använde utdrag ur de fyra evangelierna (Diatessaron betyder ”genom [de] fyra”). Eftersom inga exemplar överlevde, har en del kritiker under de hundra senaste åren ifrågasatt huruvida en sådan evangelieharmoni någonsin existerade. Dessa kritiker hävdade att de fyra evangelierna i sig inte blev skrivna förrän i mitten av 100-talet.
Under de hundra senaste åren har emellertid upptäckten av översättningar av Diatessaron på armeniska och arabiska tvingat representanterna för den högre kritiken till reträtt. År 1956 förvärvade sedan sir Chester Beatty denna unika kommentar från 400- eller 500-talet, som innehåller långa utdrag ur Tatianos’ ursprungliga verk. ”Detta tog sannerligen död på föreställningen att de fyra evangelierna inte var i omlopp på den tiden”, sade Lockwood.
Utställningen ”Guds ord” var en påminnelse om det överflöd av stoff som finns tillgängligt för bibelforskare och textkritiker. Vi skall låta en av dessa forskare, sir Frederic Kenyon, förklara vilken betydelse alla dessa bibelhandskrifter har, som har blivit upptäckta, och samtidigt besvara frågorna som ställdes i början:
”Det kan vara förvirrande för somliga att skilja sig från föreställningen av en bibel som fortlevat tiderna igenom utan någon ändring. ... Det är slutligen lugnande att finna att det allmänna resultatet av alla dessa upptäckter och alla dessa studier tjänar till att stärka bevisen på bibelns äkthet och vår övertygelse om att vi har i vår hand, i väsentligen orubbat skick, Guds sannskyldiga ord.” (The Story of the Bible, sidan 113) — Psalm 119:105; 1 Petrus 1:25.
[Bild på sidan 27]
Papyrustext från 200-talet — 2 Korintierna 4:13—5:4
[Bildkälla]
Återgiven med tillstånd av Chester Beatty-biblioteket
[Bild på sidan 28]
Läder- och pergamentrullar från 1700-talet av Ester
[Bildkälla]
Återgivna med tillstånd av Chester Beatty-biblioteket
[Bild på sidan 29]
Pergamentkodex från 500- eller 600-talet — Johannes 1:1—9, koptisk översättning
[Bildkälla]
Återgiven med tillstånd av Chester Beatty-biblioteket
[Bild på sidan 30]
Pergamentkodex från 400- eller 500-talet — kommentar av Efraim som inbegriper utdrag ur Tatianos’ Diatessaron, på syriska
[Bildkälla]
Återgiven med tillstånd av Chester Beatty-biblioteket