Helveteslärans ursprung

”HELVETE” är enligt New Catholic Encyclopedia ett ord som ”används för att beteckna de fördömdas vistelseort”. Ett protestantiskt uppslagsverk definierar helvetet som en ”plats av framtida straff för de onda”.a Men tron på ett sådant pinorum efter döden är inte begränsad till kristenhetens kyrkor. Den uppstod hundratals år före kristenheten.

Mesopotamernas helvete

Omkring 2.000 år före Jesu födelse trodde sumererna och babylonierna på en underjordisk värld som de kallade Landet utan återvändo. Denna forntida tro kommer till uttryck i de sumeriska och ackadiska dikterna ”Gilgamesheposet” och ”Ishtars underjordsfärd”. De beskriver detta dödsrike som en mörkrets boning, ”den boning, vilken ingen som kommit dit lämnar”.

Beträffande de förhållanden som ansågs råda på denna plats förklarar en forntida assyrisk källa: ”Underjorden var fylld av fasa.” Den assyriske furste som enligt berättelsen fick blicka in i detta underjordiska dödsrike förklarade att hans ”ben darrade” vid åsynen av denna plats. Guden Nergal, underjordens härskare, beskriver han med följande ord: ”Med ett vilt skrik röt han vredgat åt mig likt en rasande storm.”

Egyptiska och österländska trosuppfattningar

De forntida egyptierna trodde på en odödlig själ och hade sin egen uppfattning om livet efter detta. The New Encyclopædia Britannica förklarar: ”Egyptiska gravtexter beskriver vägen till den andra sidan som full av fruktansvärda faror: skräckinjagande monster, eldsjöar, portar som är omöjliga att passera utan hjälp av trollformler och en lömsk färjkarl, vars onda uppsåt måste avvärjas med hjälp av magiska konster.”

Inom de indoiranska religionerna utvecklades också olika uppfattningar om ett straff efter döden. Det franska uppslagsverket Encyclopædia Universalis säger till exempel beträffande hinduismen: ”Det finns oräkneliga beskrivningar av de 21 helveten som hinduerna tror på. Syndare uppslukas av vilda djur och ormar, rostas sakta i eld, sågas itu, plågas av törst och hunger, kokas i olja eller stöts till pulver i järn- eller stenmortlar.”

Såväl jainismen som buddismen har sina egna versioner av helvetet, där obotfärdiga syndare plågas. Zoroastrismen, som härstammar från Persien eller Iran, har också ett helvete — ett kallt, illaluktande ställe, där syndares själar plågas.

Det är intressant att lägga märke till att plågorna i de egyptiska, hinduiska, jainistiska, buddistiska och zoroastriska versionerna av helvetet inte uppfattas som evigtvarande. Enligt dessa religioner förflyttas syndarnas själar efter en tids lidande till någon annan plats eller sfär, beroende på respektive religions uppfattning om människans bestämmelse. Deras ”helvete” påminner om katolicismens skärseld.

Grekiska, etruskiska och romerska uppfattningar om helvetet

De gamla grekerna trodde att människans själ (psy·khḗ, ett ord som också kunde betyda fjäril) levde vidare efter döden. De kallade dödsriket för Hades och trodde att det behärskades av en gud med samma namn. Den franske religionshistorikern Salomon Reinach skriver beträffande de forntida grekerna: ”En mycket utbredd trosuppfattning var att [själen] inträdde i underjorden efter en båtfärd över floden Styx med den gamle färjkarlen Karon, vilken som betalning krävde en obol [ett mynt], som placerades i den döda personens mun. I underjorden ställdes den inför dess tre domare ...; om den fälldes för sina brott, fick den utstå lidanden i tartaros. ... Grekerna uppfann till och med ett ’limbo’ [limbus], vistelseort för barn som dött i späd ålder, och en ’skärseld’, där själarna renades genom ett något mildare straff.” Enligt The World Book Encyclopedia fick de själar som hamnade i tartaros ”utstå evig plåga”.

Etruskerna, vars civilisation föregick romarnas på den italienska halvön, trodde också på ett straff efter döden. Det franska uppslagsverket Dictionnaire des Religions förklarar: ”Den oerhörda omsorg varmed etruskerna tog hand om sina döda har sin förklaring i deras uppfattning om en underjordisk värld. I likhet med babylonierna betraktade de denna som en plats av plåga och hopplöshet för manerna [de dödas andar]. Deras enda möjlighet till lindring var försoningsoffer anställda av deras avkomlingar.” Ett annat uppslagsverk förklarar: ”Etruskiska gravar uppvisar skräckscener som inspirerat kristna helvetesskildringar.”

Romarna övertog etruskernas uppfattning om ett helvete och kallade det Orcus eller Infernus. De lånade också in de grekiska myterna om Hades, underjordens härskare, och kallade honom Orcus eller Pluto.

Judarna och de hebreiska skrifterna

Hur var det då med judarna före Jesu tid? I Encyclopædia Britannica (1970 års upplaga) läser vi beträffande dem: ”Från 400-talet f. Kr. hade judarna nära kontakt med de persiska och grekiska folken, som båda hade välutvecklade föreställningar om livet efter detta. ... På Kristi tid hade judarna anammat uppfattningen att de ondas själar efter döden skulle straffas i gehenna.” Encyclopædia Judaica förklarar emellertid: ”Ingen antydan om denna senare uppfattning om gehenna står att finna i Skriften.”

Det senare påståendet är helt korrekt. Det finns ingen antydan i de hebreiska skrifterna om att själen efter döden skulle straffas i ett brinnande helvete. Denna skrämmande lära härrör från religiösa föreställningar som utvecklades i Babylon efter syndafloden och inte från bibeln. Kristenhetens lära om ett pinohelvete leder således sitt ursprung från de forntida babylonierna. Den katolska uppfattningen om luttring genom lidande i skärselden härstammar från forntida egyptiska och österländska religioner. Begreppet limbo är hämtat från den grekiska mytologin. Böner och offer för de döda var vanligt förekommande bland etruskerna.

Dessa läror om medveten pina efter döden grundar sig emellertid på en gemensam förutsättning. Vilken då?

[Fotnot]

[Bild på sidan 5]

Färden över Styx som den beskrivs i Dantes ”Inferno”

[Bildkälla]

Dover Publications, Inc.