Att tjäna den störste av alla konstnärer
REDAN som sjuårig liten flicka började jag undra: ”Varför måste man dö? Kan man på något sätt slippa undan döden?” Man hade berättat för mig att Gud hämtar de goda människorna därför att han vill ha dem hos sig i himmelen. Jag minns ännu hur en av mina klasskamrater utbrast: ”Det är bättre att vara en dålig människa, för de goda dör först!”
Eftersom jag tyckte mycket om att teckna, började jag studera konst. I skolan fick jag aldrig tillfälle att fundera över religiösa frågor, nej, inte ens tid att intressera mig för sådant. Jag brukade faktiskt säga till mina bekanta att det måste till en låg intelligenskvot för att bli religiös. När jag var färdig med konststudierna, fick jag arbete som teckningslärare på gymnasieskolan.
Jag tyckte mycket om mitt arbete och var även intresserad av italiensk och utländsk litteratur, kammar- och symfonimusik och opera. Det enda religiösa jag studerade under den tiden var när vi tolkade motiv gjorda av målare från skilda epoker. Därtill fick jag erfara hur det är att ställa ut sina verk och bli uppmärksammad, vad det vill säga att som konstnär bli högaktad, lovordad och beundrad.
Konstkretsarna betydde ganska mycket för mig på den tiden, eftersom konsten till stor del betydde livets mening för mig. Men jag tänkte fortfarande på de frågor jag ställde som sjuåring. Eftersom jag otåligt sökte efter någonting som jag ännu inte kunde förklara, läste jag ivrigt och bad sedan filosoferna förklara. Jag ville till varje pris ha ett klart svar på mina funderingar.
Förvirringen fanns ännu kvar när jag gifte mig. Efter min dotters födelse började jag söka efter sanningen mera målmedvetet, bland annat genom att måla, dikta, lyssna på musik och läsa böcker. Varje gång jag gick på konsert och hörde ouvertyrens inledande takter, gick mina tankar automatiskt till Gud, till den Högste, som jag inte visste något om, och jag tackade honom. På den tiden lovprisade jag ofta Gud för allt det vackra som jag beundrade, till exempel mitt sovande lilla barn och färgerna i naturen. Jag brukade utbrista: ”Så synd att man använder konsten till att skildra döden i stället för livet — där man annars kunde ha så många vackra motiv!” Några av de mest lysande dikterna och teaterverken lovsjunger antingen pessimism eller tragik, och några av de största mästerverken inom målarkonsten förhärligar döden snarare än livet och dess skönhet. Varför är det så?
Dessa motsägelser gjorde mig nedslagen, och jag blev mer och mer apatisk. Det var då som Jehovas vittnen kom till min dörr. När jag lyssnade till dem föreföll det de sade vara som ett nytt språk för mig. Att Gud har lovat att göra jorden till ett paradis var som vacker musik i mina öron. Jag började läsa bibeln. Där fann jag äntligen svaren på de frågor som jag hade ställt mig ända sedan jag var sju år. Gud vill inte att människor skall dö, utan tänker välsigna sina trogna tjänare genom att ge dem evigt liv på jorden!
Detta hände 1973. Året därpå överlämnade jag mig åt Jehova och blev döpt. Det blev inte lätt att göra om sig från att ha varit impulsiv och känslosam till att visa broderlig kärlek, från att ha varit självupptagen och bekväm till att bli osjälvisk och självuppoffrande! Jehovas vittnen och deras möten i Rikets sal har varit till stor hjälp för mig.
Hur tacksam är jag inte mot den store konstnären som har rett upp mina funderingar och bryderier! Det är därför som jag sedan september 1984 har varit reguljär pionjär och använder 90 timmar varje månad till att predika de goda nyheterna om Guds rike.
Att tillsammans med min familj få tjäna den store konstnären och Skaparen, Jehova, är sannerligen tillfredsställande. Vi avvaktar ivrigt den tid då han skall måla den mest livfulla målningen någonsin, när han till slut avlägsnar den gamla, onda ordningen som smutsar ner och inhöljer hela vår jord. Döden skall inte vara mer, och konsten skall då uteslutande ägnas åt livet. Då skall man måla bara det som är vackert, för i Guds rättfärdiga nya ordning skall elände och plåga ha blivit avlägsnade för alltid. — Från en av våra läsare.