Vi uppfostrade åtta barn i Jehovas tuktan
BERÄTTAT AV OVERLAC MENEZES
”De kom på en tandemcykel.” Så började Jornal de Resende sin helsidesartikel om vår familj, när vi år 1988 lämnade Resende för att flytta till Lages i södra Brasilien.
ARTIKELN fortsatte: ”Äldre minns utan tvivel detta par som fångade uppmärksamheten i Resende genom sitt originella och märkliga transportmedel: en cykel med en stor ram och två sadlar. Framtill satt ’chauffören’, Overlac Menezes; på den andra sadeln satt hans hustru, Maria José. Året var 1956.”
Författaren till artikeln var en man vid namn Arisio Maciel, och han var också chef för den lokala radiostationen. Han träffade oss för första gången redan år 1956, när min hustru och jag varje vecka var med i Sällskapet Vakttornets radioprogram ”Vad folk talar om”. I artikeln citerade han mig genom att säga att under vår tid där hade ”alla hus i Resende fått besök, gata upp och gata ner”.
Skulle du vilja veta hur vi kom att bli så välkända i Resende? Och hur vi kunde uppfostra åtta barn ”i Jehovas tuktan” under tiden som vi också besökte alla hus i Resende för att förkunna de goda nyheterna om Riket? — Efesierna 6:4.
Jag lär känna Jehovas vägar
I januari 1950 började Maria Minc, ett Jehovas vittne, att studera bibeln med min syster Adeilde i São Paulo. Jag var då 16 år, och jag var döpt som katolik, men jag hade inte varit i kyrkan på länge. Ändå trodde jag fortfarande på Gud och ville tjäna honom. Så en kväll begav jag mig hem till Adeilde för att ta reda på vad det var för en ny religion hon studerade. Maria Minc inbjöd mig att vara med på studiet, och för första gången i mitt liv fick jag se en bibel. Under de studietillfällen som följde blev jag förvånad över att få lära mig från bibeln att Guds namn är Jehova, att jorden snart skall bli ett paradis, att helveteselden och skärselden inte existerar och att människan inte har någon odödlig själ. Mina släktingar sade till mig: ”Du kommer att bli tokig, om du läser bibeln så mycket!”
Jag gjorde goda framsteg i mina bibelstudier, och jag började vara med vid möten i Rikets sal tillsammans med Belémförsamlingen i São Paulo. Jag förväntade mig att bara få se vuxna där, men jag blev glatt överraskad över att finna många ungdomar i min egen ålder. Den 5 februari 1950 tog jag för första gången del i predikoarbetet, och den 4 november samma år symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova genom vattendopet.
Kort därefter blev jag förordnad som offentlig talare. Det innebar då att jag höll tal på gator och i parker genom att använda en högtalare som monterades på stötfångaren på en bil. En annan verksamhet var tidskriftsarbetet. På den tiden brukade vi stå i gathörnen med våra tidskriftsväskor och ropa ut: ”Vakttornet och Vakna! Förkunnar Jehovas rike!” Jag fick inte lämna många tidskrifter, men jag blev modigare i att tala offentligt.
Heltidstjänst som mål
Jag uppmärksammade snart vikten av pionjärtjänst — predikoverksamhet på heltid. I numret för 15 maj 1950 av Vakttornet fanns en artikel med titeln ”Fler och fler pionjärer till att förkunna de goda nyheterna”. Där konstaterades följande: ”Att först söka Guds rike betyder att man alltid låter Rikets intressen behärska sina tankar. Den som gör det är alltid på utkik efter tillfällen att tjäna till förmån för Riket och söker inte ständigt först efter sådant som kan fylla hans materiella behov och håller inte på med att samla världsliga ägodelar för att säkerställa sin framtid.” Dessa ord inskärpte pionjärandan i mitt hjärta.
Snart kom en tilldragande ung dam vid namn Maria José Precerutti att förändra mitt liv på ett märkbart sätt. Hon gjorde fina framsteg i sina studier av bibeln tillsammans med ett gift par som var vittnen, José och Dília Paschoal. Den 2 januari 1954 blev hon min kära hustru, kamrat, vän och medhjälpare. Hennes mål var också att tjäna som pionjär. Uppmuntrade av sådana föredömen i missionärstjänsten som Harry Black, Edmundo Moreira och Richard Mucha ansökte vi om att få börja i pionjärtjänsten. Föreställ dig vår glädje — och vår iver — när vi fick svaret: ”Din rekommendation att tjäna som kretstillsyningsman har godkänts!”
När jag fick mitt första förordnande i kretstjänsten greps jag av panik. I min nya krets ingick tio församlingar i Brasiliens dåvarande huvudstad, Rio de Janeiro, och bland dem några i närheten av Betel. Ett missionärshem för Vakttornets Bibelskola Gilead tillhörde den första församlingen som jag skulle besöka. Vid 22 års ålder kände jag mig otillräcklig, och jag sade till broder Mucha, som då ansvarade för arbetet i Brasilien: ”Vad kan jag lära dessa?” Han svarade: ”Broder, tillämpa bara råden från bibeln och från organisationen.” Verkligen ett gott råd!
Ett år senare blev Maria José gravid, och vi måste lämna kretstjänsten. Lyckligtvis stannade vi kvar i heltidstjänsten. Som svar på en förfrågan från två finska familjer, Edvik och Leiniö, förordnade Sällskapet oss som pionjärer med särskilt uppdrag i Resende, ett nästan obearbetat distrikt med 35.000 invånare. Det var familjen Leiniö som gav oss tandemcykeln som nämndes i artikeln i Jornal de Resende. Genom att använda den kunde vi så ut rikligt av sanningens säd på detta fruktbara distrikt, och vi fortsatte att arbeta där några månader efter det att vår dotter Alice fötts år 1956. När vi flyttade därifrån kom två systrar, Anita Ribeiro och Marian Weiler, och vattnade plantorna, och ”Gud fick det ständigt att växa”. I dag finns det nio församlingar och över 700 förkunnare i Resende. — 1 Korintierna 3:6.
En av de första jag träffade i Resende var Manoel Queiroz. Medan jag väntade på bussen lämnade jag två böcker hos honom där han arbetade. Han, och senare också hans hustru, Piedade, gjorde fina framsteg och blev båda döpta. Manoel blev äldste i församlingen och förblev trogen till sin död. Jag studerade också med Álvaro Soares. Vid det första mötet han kom till blev han förvånad över att se bara sex personer närvarande, men i dag är han platstillsyningsman i Resende, där drygt tusen besöker mötena i olika församlingar. År 1978 gifte sig Álvaros son Carlos med vår dotter Alice. I dag är mer än 60 medlemmar av familjen Soares vittnen.
Att lämna Resende innebar att heltidstjänsten utbyttes mot andra kristna förpliktelser — att ”sörja för sitt husfolk”. (1 Timoteus 5:8) Men vi strävade efter att bevara pionjärandan och ha heltidstjänst som vårt mål. Jag skaffade ett arbete på en firma i São Paulo, och under ett års tid reste jag varje vecka 300 kilometer till Resende för att hjälpa gruppen på 15 förkunnare där. År 1960 flyttade vi tillbaka till Resende.
Uppfostra barn — ytterligare ett privilegium
Vi planerade verkligen inte att ha riktigt så många barn, men de kom i alla fall, det ena efter det andra. Efter Alice kom Léo, sedan Márcia, Maércio, Plínio och André och slutligen, år 1976, kom tvillingarna Sônia och Sofia. Var och en togs emot med glädje som ”en arvedel från Jehova”. (Psalm 127:3, NW) Och var och en uppfostrades i Jehovas ”allvarliga förmaning” och med hans hjälp. — Efesierna 6:4.
Detta var inte någon lätt uppgift. Ibland grät vi på grund av problemen. Men det var lärorikt. Hur bar vi oss åt för att uppfostra dem? Genom familjestudium, genom att ta med dem till mötena och i tjänsten på fältet från späd ålder, genom att göra saker tillsammans, genom att försäkra oss om att de hade ett bra umgänge, genom att ge dem en fast fostran och genom att själva vara goda föredömen.
För några år sedan blev vi intervjuade av kretstillsyningsmannen vid en sammankomst i Cruzeiro i São Paulo. Efter att ha samtalat om vårt familjestudium frågade kretstillsyningsmannen mig: ”Vilken roll har din hustru haft i detta?” Jag minns att jag fick tårar i ögonen och att jag fick en sådan klump i halsen att jag inte kunde svara. Varför? Därför att jag sannerligen uppskattade den avgörande roll som Maria José hade i att upprätthålla vår teokratiska familj. Utan hennes trofasta stöd hade det verkligen varit mycket svårt!
Ända från vår förlovning har Maria José och jag studerat bibeln tillsammans. När barnen kom blev det en verklig utmaning att ha ett regelbundet studium. Som hjälp hade jag en anteckning på kylskåpsdörren, där jag varje vecka skrev upp tiden för nästa veckas studium och vilket stoff som skulle behandlas. Jag gjorde också speciella anordningar när det behövdes. Som exempel kan nämnas att Márcia och Plínio en dag slogs vid bordet. Följande dag fann de på kylskåpet en anvisning om ämnet ”Hur jag kan komma överens med mina syskon”. Vid nästföljande studium fick båda säga sin mening och så lösa sina meningsskiljaktigheter.
Ett annat problem kom på söndagsförmiddagarna, när pojkarna ofta sade att de mådde för dåligt för att gå ut i tjänsten på fältet. Léo och Plínio var experter på att simulera magont och andra krämpor för att slippa ta del i predikoarbetet med oss. När jag tvivlade på att de var verkligt sjuka, sade jag ungefär så här: ”Om ni är för sjuka för att gå i tjänsten, då är ni förstås inte tillräckligt bra för att kunna spela fotboll sedan.” Oftast fick de ett anmärkningsvärt snabbt tillfrisknande.
Ibland behövde vi sköta vissa situationer på ett noga genomtänkt sätt. När Léo var 11 år åkte han på en utflykt tillsammans med andra vittnen, och utan att ha tillåtelse köpte han ett kilo skinka att äta. Senare, när vi fick räkningen, talade Maria José med Léo och frågade: ”Har du glömt att du köpte skinkan?” ”Nej”, svarade han oskyldigt. ”Jag har inte köpt den.” ”Jaha”, sade hon, ”Då går vi och pratar med ägaren till affären.” På vägen dit försvann Léos minnesförlust. ”Nu minns jag”, erkände han, ”jag hade inte tillräckligt med pengar, så jag köpte den på kredit och glömde att betala.” Jag betalade själv räkningen och bad ägaren anställa Léo, så att han fick arbeta tills han hade tjänat tillräckligt med pengar för att betala tillbaka till mig. Det var hans straff. Varje morgon klockan fyra var Léo den förste som kom till arbetet, och efter en månad betalade han tillbaka hela summan till mig.
Vårt hus var alltid fullt av pionjärer, resande tillsyningsmän, missionärer och beteliter. Mestadels hade vi ingen TV, och det hjälpte oss att utveckla goda studievanor och kristna egenskaper. Det var i en sådan atmosfär som vi uppfostrade våra barn. En del av de brev som de skickat till oss som vuxna bekräftar att det fungerade bra. — Se rutan på sidan 30.
Pionjärer igen!
När de flesta av våra barn hade växt upp, påminde jag mig en artikel i Vakttornet för 15 maj 1955 med titeln ”Kan du bli heltidsförkunnare?” I den sades det bland annat: ”Somliga kan vara böjda för att betrakta detta heltidsverk som undantaget från regeln. Men häri tar de fel, ty varje kristen är på grund av sitt överlämnande förpliktad att tjäna all sin tid, såvida inte omständigheter och förhållanden, över vilka han inte råder, gör detta omöjligt.”
En kväll bad jag till Jehova att han återigen skulle öppna dörren för mig att kunna träda in i heltidstjänsten. Min familj samarbetade, och jag blev uppmuntrad av vänner. Till min stora förvåning gick chefen för firman där jag hade arbetat i 26 år med på att låta mig arbeta deltid, så att jag skulle kunna tjäna som reguljär pionjär. Så jag återupptog med glädje det arbete som jag varit tvungen att lämna för så många år sedan. Och tre av barnen följde mitt exempel.
I två år tjänade vi i Itatiaia, där jag varit äldste i femton år, och sedan beslutade vi oss för att tjäna där behovet var större. Det skulle innebära att leva på en blygsam pension på ungefär en fjärdedel av en bra lön. Men vi förtröstade på Jesu löfte i Matteus 6:33 och skrev till Sällskapet om våra planer. En vecka senare hoppade vi nästan av glädje när vi fick deras svar: ”Det förefaller oss rimligt att föreslå att ni flyttar till Lages. Trots en befolkning på över 200.000 finns där endast 100 förkunnare i tre små församlingar. Ni skulle vara till stor hjälp på det distriktet.”
Vi flyttade i februari 1988. Och här är vi fortfarande, mer än 1.000 kilometer från barn och vänner. Vi har just genomlevt den värsta vintern på 20 år. Jag är den ende äldstebrodern i församlingen, så det är mycket att göra. Men vi får många välsignelser. Distriktet är speciellt trevligt. När vi knackar på dörrarna, ropar folk: ”Var så god och stig in!” Det är lätt att sätta i gång bibelstudier. Vi tar emot olika saker som gåvor när det är ont om pengar, och vi har kommit hem med tvål, deodorant, rakblad, babykläder (till vårt barnbarn), spannmål, grönsaker, frukt, yoghurt, vin och även glass. En gång tog vi emot pallar av trä!
Skörda frukter som ger rika belöningar
I dag, vid 56 års ålder, fylls jag av en känsla av välbehag när jag tänker på vår familj. Barnen var inte ”födda i sanningen”. De föddes i ett kristet hem, och sanningen måste inskärpas i deras unga sinnen och hjärtan. De som har gift sig har gjort det ”i Herren”. (1 Korintierna 7:39; 5 Moseboken 6:6, 7) Det är sant att vi gjorde misstag och fel i våra bedömningar. Ibland var vi orättvisa. Då och då misslyckades jag i att vara ett gott föredöme, eller också underlät jag att ta mitt ansvar som far och äkta man. När jag insåg vad jag hade gjort, bad jag Jehova, min hustru eller mina barn om förlåtelse, och sedan strävade jag efter att rätta till det som var fel.
Trots våra ofullkomligheter har familjen — som nu utökats med svärsöner, svärdöttrar och barnbarn — sex personer i heltidstjänsten, fyra äldste och en biträdande tjänare. Alla utom barnbarnen är döpta. De tre yngsta barnen bor fortfarande med oss, och de planerar för heltidstjänsten som sin levnadsbana. Kan man önska sig större belöningar? Jag är tacksam mot Jehova för att han har väglett oss i att fostra barnen i hans tuktan. Vi är glada över att se hur de fortfarande följer hans undervisning. Och jag ber att vi, såväl som de, aldrig må vika av från livets väg.
[Ruta på sidan 30]
Efter att våra barn växt upp har de ibland genom brev uttryckt uppskattning av det sätt som vi uppfostrat dem på. Här är några av deras kommentarer:
”Pappa, var säker på att du och mamma gjorde det som var bäst för oss, även om ni gjorde misstag — något som händer ofta nu för Carlos och mig när vi skall ta hand om vår son Fabrício.”
Dottern Alice, 33, mor till två pojkar.
”Det skall erkännas att ni gjorde en gemensam ansträngning för att uppfostra oss i Jehovas allvarliga förmaning. Och tänk vilken nytta vi har av det nu!”
Dottern Márcia, 27, och hennes make, som är i kretstjänsten.
”Jag inser att det privilegium som jag har nu aldrig hade blivit möjligt utan den hjälp ni båda gav mig för att få en fast andlig grund och kärlek till Jehova och hans tjänst.”
Sonen Maércio, 23, pionjär med särskilt uppdrag.
”André, dra full nytta av pappas sällskap och erfarenhet. Ignorera aldrig hans råd. Ni kommer att kunna hjälpa varandra. Jag är nu lyckligare än någonsin.”
Sonen Plínio, 20, på Betel.
[Bildkälla på sidan 26]
Foto: MOURA
[Bildkälla på sidan 27]
Foto: CALINO