Att leva med Jehovas dag ständigt i tankarna
BERÄTTAT AV LYLE REUSCH
SÅ LÄNGE jag kan minnas har vårt familjeliv kretsat kring en stark tro på den kommande nya, rättfärdiga världen. Mor och far brukade läsa ur bibeln för oss barn om ”nya himlar och en ny jord”, om ”kor och björnar” som ”skall gå och beta”, om lejon som ”skall äta halm liksom oxar” och om ”en liten gosse” som ”skall valla dem”. De fick det att te sig så verkligt att jag föreställde mig vara den lille pojken. — 2 Petrus 3:11—13; Jesaja 11:6—9.
På 1890-talet lärde min farfar, August Reusch, känna grundläggande bibliska sanningar när han brevväxlade med Charles T. Russell. Han predikade vitt och brett i och omkring sitt hem i nordvästra Canada, i nuvarande Yorkton i Saskatchewan. Gång på gång uppmanade han sina söner: ”Pojkar, ge akt på året 1914!” Min fars övertygelse att Jehovas dag var nära förestående ingöt i honom en känsla av brådska som han behöll livet ut och som har varit en levnadsväg för mig.
Mor och far var gästfriheten förkroppsligade. En bibelstudiegrupp av bibelforskare i församlingen i Saskatoon i Saskatchewan träffades regelbundet i vårt hem. Resande tjänare (som kallades pilgrimer) bodde ofta hemma hos oss. Det blev till andlig uppbyggelse för min bror, Verne, min syster, Vera, och mig. Det fanns hela tiden en känsla av realitet i budskapet om Riket och att det var viktigt att tala med andra om det. (Matteus 24:14) Föga insåg jag då att jag under kommande år skulle använda större delen av mitt liv till att föra pilgrimernas arbete vidare genom att tjäna som resande tillsyningsman bland Jehovas vittnen.
År 1927 flyttade far med sin familj till Berkeley i Kalifornien. Då, under den mörkaste depressionen 1933, gick jag ut high school. Min bror, Verne, och jag ansåg oss gynnade, eftersom vi fått jobb på Ford Motor Companys fabrik i Richmond i Kalifornien. Men en dag våren 1935 tänkte jag för mig själv: ”Om jag måste arbeta hårt, borde det vara bättre att arbeta med något som har värde.” Den dagen sade jag upp mig, och dagen därpå fyllde jag i en ansökan om tjänst vid Betel, Jehovas vittnens världshögkvarter i Brooklyn i New York. Sedan jag varit med vid den spännande sammankomsten i Washington i juni 1935, blev jag inbjuden att tjäna vid Betel.
Tjänst vid Betel
Nathan Knorr, tryckeritillsyningsmannen, satte mig i arbete som fastighetsskötare. Jag var den ende på den avdelningen, och som en yngling på 20 år kände jag mig mycket betydelsefull. Jag kunde röra mig fritt överallt i tryckeriet utan att någon ifrågasatte det. Broder Knorr uppskattade mitt sätt att sköta arbetet, men han märkte att jag hade problem i min attityd. Han försökte därför få mig att uppodla lite ödmjukhet.
Men det dröjde någon tid innan jag insåg att broder Knorr verkligen försökte hjälpa mig. Så jag bad om ursäkt för min attityd och sade att jag var besluten att bättra mig. Det var början på en lång och innerlig relation till broder Knorr, som i januari 1942 blev Sällskapet Vakttornets tredje president.
Förutom fastighetsskötseln lärde jag mig sköta eller hjälpa till med arbetet vid de flesta av maskinerna i bokbinderiet. Med tiden fick jag arbeta på kontoret med att skriva och skicka ut beställningar till olika delar av tryckeriet. I synnerhet under våren och sommaren 1943, som var en spännande tid, hade vi fullt upp att göra. Världen var mitt uppe i andra världskriget, och Jehovas vittnen fick stå ut med att bli trakasserade, arresterade och dömda till fängelse på alla slags grundlösa anklagelser. År 1940 hade Förenta staternas högsta domstol bestämt att skolorna kunde kräva av sina elever att de hälsade flaggan. Detta utlöste en våldsvåg i 44 av de då 48 delstaterna. Barn till vittnen blev avstängda från skolor, och föräldrar blev arresterade och jagades bort från städerna av pöbelhopar. Enskilda individer blev beskjutna, andra tjärade och fjädrade.
Allteftersom Jehovas vittnen kämpade i rättssalarna, passerade domstolsbeslut, resuméer till domstolsförhandlingar och handlingar skrivna av personal vid Sällskapets avdelning för juridiska frågor mitt skrivbord för att tryckas. Alla arbetade vi många timmar extra för att få dem klara i tid. Utslagen i Högsta domstolen i maj och juni 1943 — där 12 av 13 fall avgjordes till förmån för Jehovas vittnen — har gått till rättshistorien. Jag är tacksam över att så direkt ha fått se hur Jehova öppnade utvägen till att försvara och lagligt befästa de goda nyheterna. — Filipperna 1:7.
Skolan i teokratisk tjänst
På den tiden var vi i vissa avseenden dåligt rustade för att utföra det väldiga arbete som var förutsagt i Matteus 24:14, nämligen att predika ”dessa goda nyheter om riket ... på hela den bebodda jorden” innan ”slutet” kommer. Broder Knorr, som var Sällskapets president, insåg att det behövdes ett utbildningsprogram. Tillsammans med andra manliga medlemmar av Betelfamiljen erbjöds jag att bli inskriven i en kurs för vidareutbildning i teokratisk ämbetsutövning. Den övergick så småningom i skolan i teokratisk tjänst, som har hållits i Jehovas vittnens församlingar sedan 1943.
Vi träffades i Betelfamiljens möteslokal på måndagskvällen den 16 februari 1942, och broder Knorr höll det första instruktionstalet. Han talade över temat ”Bibelns handskrifter”. Broder T. J. Sullivan var skoltillsyningsman och gav oss råd till hjälp för oss att göra framsteg. Med tiden blev jag förordnad som skoltillsyningsman vid Betel, vilket jag såg som ett stort privilegium. Men det var återigen dags för tuktan.
Jag hade varit alltför kritisk och respektlös när jag gav råd till en äldre broder, så broder Knorr sade rent ut till mig: ”Ingen uppskattar att du stöter dig med omgivningen.” Sedan broder Knorr hade förklarat vad han menade och mina öron blivit röda nog, mjuknade hans stora, bruna ögon. Med mild stämma läste han Psalm 141:5: ”Må den rättfärdige slå mig i kärlek och straffa mig — det är som olja på huvudet, och mitt huvud skall inte avvisa det.” Jag har själv använt det här skriftstället många gånger när jag behövt ge tillrättavisande råd till andra.
Innan skolan i teokratisk tjänst kom i gång var det inte många av oss som fick möjlighet att tala offentligt. Efter broder Rutherfords död arbetade broder Knorr flitigt med att förbättra sin talekonst. Mitt rum på Betel låg rakt under hans bostad, och jag kunde höra honom öva sitt framförande. Bokstavligen dussintals gånger läste han högt det offentliga föredraget ”Blir freden varaktig?” innan han höll det vid sammankomsten i Cleveland 1942.
På väg
Sedan jag tjänat i 13 år vid Betel förordnade broder Knorr mig till att tjäna på fältet som områdestillsyningsman. När han gav mig instruktioner för mitt nya förordnande sade han: ”Lyle, du får nu möjlighet att direkt se hur Jehova handlar med sitt folk.” Med det i tankarna och två resväskor i händerna började jag min levnadsbana som resande tillsyningsman den 15 maj 1948. Innan jag började i områdestjänsten, tjänade jag några månader som kretstillsyningsman.
Den första församlingen jag betjänade var en liten församling på landet i Waseca i Minnesota. Jag hade skrivit i förväg till Dick Cain, församlingstjänaren (som den presiderande tillsyningsmannen då kallades), och bett honom möta mig vid tåget. Han var pionjär med särskilt uppdrag, och för att skära ner på utgifterna hade han nyligen flyttat från det rum han hyrt under vintern till sin sommarbostad, ett tält. Men maj i Minnesota är inte precis sommar! Efter att ha huttrat i tältet under natten undrade jag om jag var lämpad för det livet. Jag blev ordentligt förkyld, och det höll i sig i flera veckor, men jag överlevde.
När jag under de där tidiga åren besökte olika församlingar och kretsar, bodde jag hos vännerna och levde ”i kappsäck”. Jag fick pröva på alla slags husrum, till exempel att sova på köksgolvet, på soffor i vardagsrummen och i heta, oventilerade vindsutrymmen. Ibland bodde jag i hem där någon familjemedlem var motståndare. I Wisconsin blängde en icke troende man på mig hela veckan både när jag kom och när jag gick. En natt när han kom hem berusad och jag råkade höra honom hota att ”skjuta den-och-den”, drog jag slutsatsen att det var dags att flytta därifrån. Men de otrevliga erfarenheterna var relativt få och gav bara krydda åt mitt förordnande. Efteråt kunde man skratta åt det hela.
Jag finner en följeslagerska
Jag minns det så väl. Vid en kretssammankomst i Tiffin i Ohio träffade jag en ung kvinna med bruna ögon, Leona Ehrman från Fort Wayne i Indiana. Hon var också uppvuxen i den kristna tron och hade varit en trogen pionjär i åtskilliga år. Det ständiga resandet inbjöd inte till någon uppvaktning, men vi höll kontakten genom brevväxling. Så år 1952 frågade jag: ”Vill du?” och hon svarade: ”Ja, det vill jag!” och så blev det. Vi gifte oss. Vi har ofta blivit tillfrågade varför vi aldrig har slagit oss till ro med hem och familj, men vi brukar säga att vi faktiskt har en familj — bröder, systrar, fäder och mödrar i de omkring 44 delstater som vi har betjänat. — Markus 10:29, 30.
Somliga har frågat: ”Har ni aldrig känt er trötta och velat sluta?” Visst, mer än en gång. Men när någon av oss känner sig nere, håller den andre modet uppe. En gång skrev jag rentav till min bror, Verne, och frågade om det var möjligt för mig att få arbeta i hans målerifirma. Han svarade att han många gånger sett fram emot det, eftersom vi stod varandra så nära när vi växte upp. Men han rådde mig att tänka mig noga för. Jag tänkte då tillbaka på det som broder Knorr ofta sade till Betelfamiljen: ”Det krävs ingen större ansträngning för att sluta, men det krävs både mod och orubblighet för att hålla fast vid sitt förordnande.” Det var alltjämt ett gott råd.
Ingen gift resande tillsyningsman kan hålla fast vid sitt förordnande någon längre tid om inte hans hustru, likt Leona, är lojal och stöder honom. Hon är varm, kärleksfull och alltid glad mot vännerna, vilket har gjort henne omtyckt av tusentals. Jag tröttnar aldrig på att säga henne hur mycket jag älskar henne. Jag är säker på att det hjälper henne att också hålla fast vid arbetet.
Att få se Jehovas välsignelse
Områdestillsyningsmannens främsta uppgift kretsar kring kretssammankomsten, där han varje vecka tjänar som ordförande, offentlig talare och skoltillsyningsman. Att Jehova välsignar denna anordning framgår av att inte en enda av de hundratals kretssammankomster jag haft tillsyn över har gått i stöpet. Visst har en del känt av störningar, men ingen har behövt annulleras.
När jag i Wooster i Ohio på våren 1950 pålyste den avslutande sången på lördagskvällen hade en pöbelhop på mer än ett tusen personer samlats utanför den teater där vi höll sammankomsten. Pöbeln hade med sig lådvis med ruttna ägg att kasta på oss när vi skulle gå ut. Efter att ha tänkt igenom situationen fortsatte vi programmet med att sjunga, berätta erfarenheter och hålla improviserade bibliska tal. De 800 vittnena förblev lugna och tålmodiga.
Klockan två på morgonen var det mycket kallt. Som om de förberedde sig för att utrymma lokalen drog ordningsmännen fram brandslangarna och började spola bort äggen som hamnat på trottoaren vid ingången. Folk kom ut från den uppvärmda busstationen i närheten och bildade en pöbel igen, men det ordningsmännen gjorde var avsett att avleda deras uppmärksamhet, och de närvarande kunde lugnt och stilla gå ut bakvägen och tryggt ta sig till sina bilar. Pöbelhopar störde programmet vid andra sammankomster i delstaten Ohio — i Canton, Defiance och Chillicothe. Men allteftersom de utslag som Förenta staternas högsta domstol fällde till vår fördel började påverka de laglösa, minskade pöbelangreppen.
Med tiden gjorde hälsoproblem en förändring nödvändig. Så i mitten av 1970-talet förordnade Sällskapet kärleksfullt mig att tjäna som kretstillsyningsman i södra Kalifornien, där det är nära mellan församlingarna och man lätt kan få medicinsk vård. Medan områdestillsyningsmannen måste resa mera och ha omsorg och tillsyn över flera kretsar, är det kretstillsyningsmannens uppgift att anordna kretssammankomster, dela ut de olika programpunkterna och se till att programinslag blir väl inövade. Dessutom behöver det göras anordningar för och hållas pionjärskolor. Så de resande tillsyningsmännens arbete, vare sig det är områdes- eller kretstjänst, är på heltid och ett givande levnadssätt.
Fortfarande i väntan på Jehovas dag
Så långt tillbaka jag kan minnas, mer än 70 år, har jag alltid haft en stark känsla av brådska. Jag har alltid haft Harmageddon i tankarna. (Uppenbarelseboken 16:14, 16) Som min far och hans far före honom har jag levt mitt liv enligt apostelns förmaning och haft ”Jehovas dags närvaro ... ständigt ... i tankarna”. Jag har alltid betraktat den utlovade nya världen som ”verkligheter som man inte ser”. — 2 Petrus 3:11, 12; Hebréerna 11:1.
Denna förväntan som inskärptes i mig i tidiga barnaår skall snart förverkligas. ”Kor och björnar skall gå och beta”, ”lejon skall äta halm liksom oxar”, och ”en liten gosse skall valla dem”. (Jesaja 11:6—9) Jesus går i god för sådana hjärtevärmande löften när han talar till Johannes i Uppenbarelseboken 21:5: ”Han som satt på tronen sade: ’Se, jag gör allting nytt!’ Och så säger han: ’Skriv, därför att dessa ord är trovärdiga och sanna.’”