Jehova — ”en stridsman”

DEN egyptiska härens elittrupper hade utplånats. Längs Röda havet kastades vagnförarnas och kavalleristernas kroppar upp av vågorna, och deras krigsutrustning låg och skräpade längs stranden. Anförda av Mose sjöng Israels män en jublande segersång: ”Låt mig sjunga till Jehova, för han har blivit högt upphöjd. Hästen och dess ryttare har han vräkt i havet. Jehova är en stridsman. Jehova är hans namn.” — 2 Moseboken 15:1, 3, NW.

Jehovas seger vid Röda havet var verkligen en demonstration av hans överlägsenhet i krigföring. Israel hade lämnat Egypten i stridsformering men utan större stridsförmåga. Med hjälp av en molnpelare som under natten blev en eldpelare hade Jehova lett dem från Rameses till ”vildmarkens rand” vid Etam. (2 Moseboken 12:37; 13:18, 20—22; NW) Då sade Jehova till Mose: ”Tala till Israels söner och säg att de bör vända om och slå läger framför Pi-Hahirot mellan Migdol och havet inom synhåll från Baal-Sefon. ... Då kommer Farao sannerligen att säga om Israels söner: ’De irrar förvirrade omkring i landet.’ ... Och han kommer sannerligen att sätta efter dem.” (2 Moseboken 14:1—4, NW) Israel gjorde lydigt en helomvändning och vandrade till Pi-Hahirot. Faraos spejare rapporterade om den synbara förvirringen, och som Jehova hade förutsagt mobiliserade Farao sin här för att sätta efter dem. — 2 Moseboken 14:5—9.

En fälla — för Israel eller för Farao?

Instängda mellan bergen på två sidor och med havet framför sig och egyptierna bakom sig föreföll de rädda israeliterna vara fångade i en fälla. De ropade därför till Gud om hjälp. Mose samlade folket och sade: ”Var inte rädda. Stå fasta och se Jehovas räddning, som han kommer att utföra för er i dag. Ty de egyptier som ni faktiskt ser i dag kommer ni inte att se mer, nej, aldrig mer. Jehova kommer själv att strida för er, och ni, ni kommer att förhålla er tysta.” (2 Moseboken 14:10—14, NW) I enlighet med löftet bröt ”molnpelaren ... upp från deras tät och ställde sig på en plats bakom dem. Så kom den in mellan egyptiernas läger och Israels läger. ... Och den ena gruppen kom inte nära den andra gruppen under hela natten.” — 2 Moseboken 14:15—20, NW.

Precis som Jehova hade sagt lyfte Mose upp sin stav, höll den över havet och klöv det itu så att israeliterna skulle kunna komma undan. Och ett fantastiskt underverk ägde rum! (2 Moseboken 14:16, 21, NW) En kraftig vind från öster började klyva Röda havets vatten och bilda en gång tillräckligt bred för att hela nationen — ungefär tre miljoner människor — skulle kunna passera igenom i stridsformering. Till vänster och till höger om den israelitiska kolonnen stod det ”stelnade” vattnet som två enorma väggar. — 2 Moseboken 15:8, NW.

Israeliterna, som fick ljus från eldpelaren, flydde över den av vinden upptorkade havsbottnen. På morgonen hade de sista av israeliterna kommit fram till motsatta stranden. ”Och egyptierna tog upp förföljandet, och alla Faraos hästar, hans stridsvagnar och hans kavallerister började gå i efter dem, till mitten av havet.” Förföljarna hade rusat in i en fälla! — 2 Moseboken 14:23, NW.

”[Jehova] grep sig an med att störta egyptiernas läger i förvirring. Och han höll i med att ta hjul av deras vagnar, så att de körde dem med svårighet.” Mose räckte nu ut sin hand över havet, och ”havet började vända tillbaka till sitt normala stånd”. Vattenväggarna föll ihop och började uppsluka egyptierna. De försökte fly, ”men Jehova skakade av [dem] ... i mitten av havet”. Ingen överlevde! Israeliterna sjöng under jubel sin triumfsång till Jehova. — 2 Moseboken 14:24—15:3, NW; Psalm 106:11.

Jehova strider för Josua

Jehova visade sig vara ”en stridsman” även i andra strider. En av dem var slaget vid Ai. Det första angreppet på staden misslyckades på grund av Akans allvarliga orätta handlingssätt. När den saken hade rättats till, gav Jehova stridsorder till Josua. — Josua 7:1, 4, 5, 11—26; 8:1, 2.

I lydnad för Jehovas anvisningar lade Josua om natten ett bakhåll bakom staden, på dess västra sida. Hans huvudstyrka flyttades norrut till en dal strax utanför Ai och föreföll redo för ett frontangrepp. Männen i Ai nappade på betet. Fortfarande upprymda över framgången vid den tidigare sammandrabbningen rusade de huvudstupa ut ur staden mot israeliterna. Israeliterna låtsades gå till reträtt och drog sig undan ”längs vägen åt vildmarken” och lockade på så sätt fienden längre bort från Ai. — Josua 8:3—17, NW.

I exakt rätt ögonblick sade Jehova till Josua: ”Räck ut kastspjutet, som är i din hand, mot Ai, ty i din hand kommer jag att ge det.” Vid den här signalen kastade sig de män som låg i bakhåll över staden, angrep den med svärd och stack den i brand. När fiendestyrkorna utanför såg röken blev de fullständigt demoraliserade. Josua vände reträtten till angrepp och fångade fienden mellan sina två styrkor. En mänsklig seger? Nej. Israeliterna vann därför att, som Josua senare sade till dem, ”Jehova, er Gud, var den som stred för er”. — Josua 8:18—27; 23:3; NW.

Slaget vid Kison

Jehovas överlägsenhet i strid demonstrerades åter vid Kisons dal nära Megiddo. Den kananeiske kungen Jabin hade förtryckt Israel i 20 år. Hans här, som stod under Siseras befäl, innefattade 900 stridsvagnar med järnliar på hjulen — en till synes oövervinnlig styrka på den tiden. — Domarboken 4:1—3, NW.

Ändå uppmanade Jehova genom profetissan Debora domaren Barak att församla tio tusen stridsmän på toppen av berget Tabor för att utmana Jabins styrkor. Sisera reagerade snabbt på denna militära upprustning och skyndade sig från Haroset till Kisons uttorkade flodbädd, mellan berget Tabor och Megiddo. Han drog utan tvivel slutsatsen att här på den platta marken skulle Israels dåligt utrustade fotsoldater inte ha någon chans mot hans vagnar. Han räknade dock inte med att kämpa mot en himmelsk motståndare. — Domarboken 4:4—7, 12, 13.

Jehova befallde Barak att dra sig från Tabors säkra höjder ner till lågslätten och lurade på så sätt Siseras trupper in i striden. Då slog Jehova till! En störtflod förvandlade slagfältet till en leråker där Siseras trupper fastnade. I den följande förvirringen tillfogade Israels fotsoldater med lätthet sin fiende ett förkrossande nederlag. ”Hela Siseras läger föll för svärdsegg. Inte så mycket som en enda var kvar.” De kananeiska vagnarna hade kört fast i bäcken Kisons högvatten, och vattnet kan också ha svept bort en del av kropparna. — Domarboken 4:14—16; 5:20, 21; NW.

Seger över Gog och hans hop

De här forntida händelserna gav förhandsglimtar av Jehovas största seger, som ännu hör framtiden till. Bortom horisonten kan vi skönja en strid som kommer att äga rum ”i årens slutskede”. Enligt Hesekiels profetia kommer Gog, en symbol för ”den här världens härskare”, Satan, djävulen, att mobilisera en internationell angreppsstyrka. Han kommer att beordra sina styrkor att invadera de bildliga ”Israels berg”, det vill säga det upphöjda andliga tillstånd som det kristna ”Guds Israel” befinner sig i. — Hesekiel 38:1—9, NW; Johannes 12:31; Galaterna 6:16.

Vad är det som frestar Gog att gå till detta alltomfattande angrepp mot Guds folk? Profetian framhåller deras fridsamma tillstånd av andligt välstånd. Gog säger: ”’Jag kommer att dra upp mot landet med öppen landsbygd. Jag kommer att dra in över dem som har ro, som bor i trygghet, som allesammans bor utan mur, och de har inte ens bom och dörrar.’ Det kommer att vara för att ta stort byte och för att ta mycket plundringsgods ... [av] ett folk ... som samlar förmögenhet och egendom.” — Hesekiel 38:10—12, NW.

I allmänhet är Jehovas tjänare inte rika i materiellt avseende. Men de har frambringat en överflödande andlig rikedom som ett resultat av sitt världsvida predikoarbete. ”En stor skara ... ur alla nationer” har församlats, och den är nu större än fyra miljoner. (Uppenbarelseboken 7:9, 10) Det är verkligen en rikedom! Satan, som är rasande över detta andliga välstånd, försöker utrota Guds folk.

Men genom att komma in på det bildliga Israels jord angriper Gog i själva verket Jehova Gud själv. ”Mitt raseri kommer att stiga upp i min näsa”, säger Jehova. Han kommer att slå tillbaka till förmån för sitt folk. Gogs härar kommer att upplösas i kaos. ”Vars och ens svärd kommer att visa sig vara mot hans egen broder.” Jehova släpper sedan loss sina förintelsekrafter — ”ett översvämmande störtregn och hagelstenar, eld och svavel”. Jehova kommer på samma sätt som vid Röda havet, Ai och Kison än en gång att strida för sitt folk och förhärliga sitt namn. ”Jag kommer sannerligen att bevisa mig stor och helga mig och göra mig känd inför många nationers ögon; och de kommer att bli tvungna att inse att jag är Jehova.” — Hesekiel 38:18—23, NW.

Den historiska skildringen av Jehovas strider i forna tider ger oss anledning att hysa total tillit till denna framtida seger under den ”stora vedermödan”. (Matteus 24:21, 22) Jehova har alltid kontrollen, han kan överlista sina fiender och manövrera förhållandena till sitt folks räddning. Det kommer sannerligen att bli som Jesaja profeterade: ”Som en väldig man kommer Jehova själv att dra ut. Som en krigare kommer han att uppväcka nitälskan. Han kommer att ropa högt, ja, han kommer att utstöta ett härskri; gentemot sina fiender kommer han att visa sig överlägset mäktig.” (Jesaja 42:13, NW) I sina vittnens ögon kommer han att för all framtid vara JEHOVA, ”EN STRIDSMAN”! — 2 Moseboken 15:3, NW.

[Karta på sidan 25]

(För formaterad text, se publikationen)

Vägen för uttåget från Egypten

GOSEN

Memfis

Rameses

Suckot

Migdol

Pi-Hahirot

Etam

[Bilder på sidan 26]

Här, i området kring Ai, ledde Jehova Josua och sitt folk till en fantastisk seger

Vattnet i Kison steg snabbt, vilket bidrog till Jehovas fienders nederlag

[Bildkälla]

Foton: Pictorial Archive (Near Eastern History) Est.