Frågor från läsekretsen

◼ Är det, när någon dör, lämpligt för en kristen att ge familjen som har drabbats av sorg blommor eller att sända blommor till Rikets sal eller annan plats där begravningen äger rum?

I vissa länder är det sed att man gör detta. Men att använda blommor vid begravningar har ibland haft en religiös innebörd. Låt oss därför undersöka några detaljer i sammanhanget, i synnerhet som det finns andra seder som kan verka ha ett liknande samband med falsk religion. Lägg märke till vad som sägs i uppslagsboken The Encyclopedia of Religion (1987):

”Genom sitt samband med gudar och gudinnor är blommor förknippade med det som är heligt. Flora, den romerska gudinnan för vår och blommor, skänker blommorna skönhet och doft. ... Man kan blidka och tillbe gudomligheter ... genom att offra mat och blommor.

Över hela världen finns det ett samband mellan blommor och ritualer vid döden. Grekerna och romarna täckte de döda och deras gravar med blommor. I Japan bärs döda buddisters själar uppåt på en lotusblomma, och gravstenarna på begravningsplatserna kan vila på snidade lotusblommor. ... Tahitierna lämnar buketter invirade i ormbunkar bredvid den döda kroppen, och därefter häller de blomsterparfym över liket för att lindra dess övergång in i det heliga livet efter detta. ... Blommor kan också finnas med vid heliga tillfällen i form av rökelse eller parfym.”

Eftersom somliga kristna har varit medvetna om att blommor har använts i förbindelse med falsk religion, har de menat att de inte bör ge eller sända blommor till en begravning. Deras uppfattning kan också återspegla en önskan att undvika världsliga sedvänjor, då ju Jesu efterföljare inte skall vara ”någon del av världen”. (Johannes 15:19) Men relevanta skriftställen och lokala uppfattningar hör också till saken.

Blommor hör till de goda gåvor som Gud har gett de levande att njuta av. (Apostlagärningarna 14:15—17; Jakob 1:17) De vackra blommor som Gud har skapat har också använts i sann tillbedjan. Ljusstaken i tabernaklet var prydd med ”mandelblommor”. (2 Moseboken 25:31—34) I templet fanns det bland annat snidverk i form av palmer och blomsterband. (1 Kungaboken 6:18, 29, 32) Det är uppenbart att det hedniska bruket av blommor och blomsterband eller kransar inte innebar att de sanna tillbedjarna aldrig fick använda sådant. — Apostlagärningarna 14:13.

Men hur är det då med den större frågan om att följa sådana seder som begravningsseder? Bibeln nämner många seder, och några av dessa har varit olämpliga för sanna tillbedjare att följa, medan andra seder däremot har följts av Guds folk. Första Kungaboken 18:28 omnämner Baalstillbedjarnas ”sed” att rista sig och ropa högt, en sed som de sanna tillbedjarna inte skulle följa. I Rut 4:7 (NW) läser vi däremot inget som tyder på ogillande av ”forna tiders sed i Israel beträffande [sättet att utöva] återköpsrätt”.

Det kan till och med utvecklas seder som är godtagbara för Gud i rent religiösa frågor. När Gud gav riktlinjerna för påskceremonin, nämnde han inte något om att man skulle använda vin, men vid tiden för det första århundradet hade det blivit sed att använda bägare med vin. Jesus och hans apostlar förkastade inte denna religiösa sedvänja. De fann den inte stötande, utan följde den. — 2 Moseboken 12:6—18; Lukas 22:15—18; 1 Korintierna 11:25.

Det är på liknande sätt med vissa begravningsseder. Egyptierna balsamerade vanligtvis de döda. Den trogne patriarken Josef reagerade inte automatiskt som så att detta är en hednisk sedvänja, så därför måste vi hebréer undvika den. Han ”befallde” i stället ”läkarna, som han hade i sin tjänst, att de skulle balsamera hans fader”, tydligtvis för att Jakob skulle kunna begravas i det utlovade landet. (1 Moseboken 49:29—50:3) Judarna utvecklade senare olika begravningsseder, till exempel seden att man skulle tvätta kroppen och begrava den på dödsdagen. De första kristna accepterade sådana judiska sedvänjor. — Apostlagärningarna 9:37.

Men hur är det då om en begravningssed anses ha en innebörd som grundar sig på någon religiös villfarelse, till exempel tron på en odödlig själ? Kom ihåg vad som stod i uppslagsboken om att somliga ”lämnar buketter invirade i ormbunkar bredvid den döda kroppen, och därefter häller de blomsterparfym över liket för att lindra dess övergång in i det heliga livet efter detta”. Att det förekommer en sådan sedvänja innebär inte att Guds tjänare måste undvika något liknande. Judarna trodde inte på någon ”övergång in i det heliga livet efter detta”, men bibeln säger att de tog ”Jesu kropp och band om den med linnebindlar tillsammans med de välluktande kryddorna, alldeles på det sätt som judarna har för sed att förbereda för begravning”. — Johannes 12:2—8; 19:40.

De kristna bör undvika sedvänjor som strider mot bibelns sanning. (2 Korintierna 6:14—18) Men alla slags föremål, former och sedvänjor har vid en eller annan tidpunkt eller plats getts en felaktig tolkning eller har förknippats med oskriftenliga läror. Träd har tillbetts, hjärtformen har betraktats som helig, och rökelse har använts i hedniska ceremonier. Innebär då detta att en kristen aldrig får använda rökelse, ha träd i någon dekoration eller bära ett hjärtformat smycke?a Detta är inte någon välgrundad slutsats.

En sann kristen bör tänka på följande: Kommer andra att tro att jag har anammat oskriftenliga trosuppfattningar eller sedvänjor, om jag följer denna sed? Tidsperioden och platsen kan påverka svaret. En sedvänja (eller en form eller ett mönster) kan för tusentals år sedan ha haft en viss innebörd i den falska religionen eller den kanske fortfarande har det i något avlägset land. Men fråga dig själv utan att ge dig in i någon tidsslukande undersökning: ”Hur betraktas detta där jag bor?” — Jämför 1 Korintierna 10:25—29.

Om det är välkänt att en sedvänja (eller en form, till exempel korset) har en viss innebörd i den falska religionen, så undvik den. De kristna skulle således inte sända blommor i form av ett kors eller i form av ett rött hjärta, om detta ansågs ha någon religiös innebörd på platsen. Eller det kanske finns något formellt sätt med religiös innebörd varpå blommor används vid en begravning eller en gravplats. Detta bör de kristna också undvika. Men därmed inte sagt att man skall betrakta detta att man skickar en bukett blommor till en begravning eller att ge blommor till en vän som ligger på sjukhus som en religiös handling som bör undvikas.b

I många länder är å andra sidan seden att ge blommor mycket vanlig och betraktas som ett passande bevis på omtanke. Blommor kan skänka en viss skönhet och i viss mån lätta upp stämningen vid ett sorgligt tillfälle. De kan också vara ett bevis på deltagande och medkänsla. På andra håll kanske det är sed att man ger uttryck åt sådana känslor genom en generös handling, till exempel genom att man bjuder någon som är sjuk eller sörjer på ett mål mat. (Kom ihåg den tillgivenhet som visades Dorkas, därför att hon hade visat intresse för och omtanke om andra. [Apostlagärningarna 9:36—39]) När det inte är tydligt förknippat med felaktiga trosuppfattningar har Jehovas vittnen på många håll för vana att som uppmuntran ge blommor åt en vän som ligger på sjukhus eller i samband med ett dödsfall. Genom praktiska handlingar kan de också som enskilda ge ytterligare uttryck åt sitt intresse och sina känslor. — Jakob 1:27; 2:14—17.

[Fotnoter]