Jehova är min Gud, som jag skall förtrösta på
BERÄTTAT AV WILLI DIEHL
”Varför vill du komma till Betel?” Det frågade min far mig på våren 1931, när jag berättade för honom att jag ville börja tjäna vid Betel. Mina föräldrar, som bodde i Saarområdet i Tyskland, hade varit med i sanningen i ungefär 10 år och hade utgjort goda föredömen för oss tre pojkar. Sanningen var deras liv, och även jag ville göra den till mitt liv.
MEN hur hade mina föräldrar lärt känna Jehova och hans heliga vilja? Missnöjda med den etablerade religionen hade de länge sökt efter sanningen. De undersökte i tur och ordning många olika kyrkor och sekter men kom fram till att ingen av dem var den rätta.
En dag lämnade någon en löpsedel vid vår dörr som annonserade ett föredrag med bilder och en film om Guds uppsåt under temat ”Skapelsedramat i bilder”. Min far var tvungen att arbeta då ”Skapelsedramat” visades, men han uppmuntrade min mor att gå. Han sade: ”Kanske kan det vara någonting.” Efter att ha sett det den kvällen var min mor hänförd. Hon sade: ”Äntligen har jag funnit den! Kom och se själv i morgon kväll. Det är sanningen som vi har sökt efter.” Det var år 1921.
Mina föräldrar förblev trogna, med anden smorda, kristna fram till sin död — min far dog år 1944, efter att ha spärrats in flera gånger av nazisterna, och min mor dog år 1970. Även hon tillbringade en lång tid i fängelse under nazistregimen.
Mina föräldrars föredömliga nit
Mina föräldrar var flitigt verksamma i tjänsten på fältet innan de dog. Min mor var särskilt ivrig att sprida de resolutioner som antogs vid konventen mellan 1922 och 1928. Ecklesiasticismen anklagad var en tryckt resolution som antogs år 1924 och som innehöll skarp kritik mot prästerna. Det krävdes mod att sprida den. Förkunnarna var uppe klockan fyra på morgonen och stoppade in traktaten under dörrarna. Mina föräldrar lät mig ta del fastän jag bara var 12 år. Många gånger gav vi oss i väg redan klockan fem på morgonen och cyklade mellan tre och fyra timmar till avlägsna distrikt. Vi gömde cyklarna bland buskarna, och jag vaktade dem medan de andra bearbetade byn. På eftermiddagen trampade vi hem, och på kvällen hade vi en timmes promenad till mötet.
Senare fick någon yngre stanna för att vakta cyklarna, och jag följde med förkunnarna. Men ingen hade en tanke på att öva mig. De talade bara om för mig vilken gata jag skulle arbeta på! Jag smög med bultande hjärta fram till det första huset och hoppades att ingen skulle vara hemma. Dessvärre öppnade en man dörren. Jag stod helt förstummad. Jag pekade tafatt på boken i min väska. ”Är det från domare Rutherford?” frågade han. Jag stammade något till svar. ”Är den ny, någon som jag inte redan har?” ”Ja, den är ny”, försäkrade jag. ”Den måste jag ha. Hur mycket kostar den?” Det gav mig mod att fortsätta.
År 1924 talade de vuxna mycket om 1925. En gång besökte vi en familj som var bibelforskare, och jag hörde en broder fråga: ”Om Herren för bort oss, hur skall det då gå för våra barn?” Min mor svarade, positiv som alltid: ”Herren vet att ta hand om dem.” Ämnet fascinerade mig. Vad betydde allt detta? Året 1925 kom och gick, och ingenting hände. Men mina föräldrar gav inte upp sin nitälskan.
Min fars visa förmaning
Slutligen, år 1931, berättade jag för min far vad jag ville göra med mitt liv. ”Varför vill du komma till Betel?” frågade han. Jag svarade: ”Därför att jag vill tjäna Jehova.” ”Tänk om du blir antagen till Betel”, fortsatte han. ”Inser du att bröderna där inte är några änglar? De är ofullkomliga och begår misstag. Jag är rädd att det kan få dig att ge dig av och rentav lämna sanningen. Se till att du tänker över saken noga.”
Jag blev chockad över att höra någonting sådant, men efter att ha funderat över saken några dagar upprepade jag min önskan att få söka till Betel. ”Säg mig än en gång varför du vill dit”, sade han. ”Därför att jag vill tjäna Jehova”, upprepade jag. ”Glöm aldrig det, min pojke. Om du blir inbjuden, kom då alltid ihåg varför du åker. Bli inte överdrivet oroad om du ser någon handla fel. Ge dig inte av ens om någon handlar fel mot dig. Glöm aldrig varför du är på Betel — därför att du vill tjäna Jehova! Sköt bara ditt arbete och förtrösta på honom.”
Tidigt på eftermiddagen den 17 november 1931 anlände jag så till Betel i Bern i Schweiz. Jag delade rum med tre andra och arbetade i tryckeriet, där jag fick lära mig sköta en liten manuell tryckpress. En av de första saker jag anvisades att trycka var Vakttornet på rumänska.
Ett himlasänt budskap!
År 1933 gav Sällskapet ut Kris, en broschyr som innehöll tre föredrag som broder Rutherford hållit i radio i Förenta staterna. En morgon vid frukost underrättade broder Harbeck, tillsyningsman för avdelningskontoret, Betelfamiljen om att broschyren skulle spridas på ett särskilt sätt. Man skulle släppa flygblad över Bern från ett litet hyrt flygplan, medan förkunnare stod på gatan och erbjöd broschyren till allmänheten. ”Vem av er unga bröder är villig att följa med i planet?” frågade han. ”Anmäl er omgående.” Jag gjorde det, och broder Harbeck tillkännagav senare att jag hade utvalts.
På den stora dagen körde vi kartonger med flygblad till flygplatsen. Jag tog plats bakom piloten och staplade upp flygbladen på sätet vid sidan om mig. De noggranna anvisningar som jag fått löd: Rulla ihop flygbladen hundra och hundra och kasta ut varje bunt genom fönstret på den ena sidan så kraftigt som möjligt. Om jag slarvade med det kunde bladen fastna i flygplanets stjärtparti och orsaka problem. Men allt gick bra. Vännerna berättade senare om den spännande upplevelse det var att se det ”himlasända budskapet”. Det fick önskat resultat, och vi placerade många broschyrer, fastän en del människor ringde och beklagade sig över att deras blomrabatter var täckta av flygblad.
Tacksam för varje tjänsteprivilegium
Jag tackade Jehova varje dag för den glädje och tillfredsställelse som Beteltjänsten gav mig. I församlingen fick jag i uppdrag att låsa upp Rikets sal, ställa stolarna i ordnade rader och ställa ett glas friskt vatten på talarstolen. Det såg jag som en stor heder.
På Betel arbetade jag så småningom vid den stora tryckpress som användes för att trycka Den Gyllne Tidsåldern (nu Vakna!) på polska. År 1934 började vi använda grammofoner, vilka jag hade del i att konstruera. Det var glädjande att gå från hus till hus med inspelade bibliska föredrag. Många som vi besökte blev nyfikna på den lilla apparaten, och ofta samlades hela familjer för att lyssna, bara för att sedan en efter en försvinna. Sedan hela familjen gått gick jag bara vidare.
Att förbli verksam under krigstid
Efter första världskriget skildes mitt hemland Saarområdet från Tyskland och styrdes under Nationernas förbunds beskydd. Således utfärdade området egna identitetshandlingar. År 1935 genomförde man en folkomröstning för att avgöra om medborgarna ville bli återförenade med Tyskland. Jag utnyttjade tillfället att besöka min familj, eftersom jag visste att det skulle bli omöjligt om Saarområdet kom under nazistiskt styre. Det dröjde också flera år innan jag hörde något från mina föräldrar och mina bröder.
Även om Schweiz inte blev direkt indraget i andra världskriget, blev det fullständigt isolerat när Tyskland ockuperade det ena angränsande landet efter det andra. Vi hade tryckt litteratur för hela Europa med undantag av Tyskland, men nu kunde vi inte längre expediera några beställningar. Broder Zürcher, den dåvarande tillsyningsmannen för avdelningskontoret, berättade att vi praktiskt taget inte hade några pengar kvar, och han föreslog att vi skulle söka arbete utanför Betel tills saker och ting återgick till det normala. Men jag tilläts stanna kvar, eftersom det behövde tryckas en del saker för de omkring ett tusen förkunnarna i landet.
Betelfamiljen kommer aldrig att glömma den 5 juli 1940. Strax efter lunch körde en militärlastbil fram. Soldater hoppade ut och rusade in på Betel. Vi blev befallda att stå stilla medan vi var och en bevakades av en beväpnad soldat. De samlade oss i matsalen medan de genomsökte resten av huset. Myndigheterna misstänkte att vi uppmanade andra att vägra militärtjänst, men de fann inga bevis för det.
Under krigsåren var jag församlingstjänare i både Thun och Frutigen, vilket gjorde att jag hade fulltecknade veckoslut. Varje lördag direkt efter lunch trampade jag i väg de 50 kilometerna på cykel till Frutigen, där jag ledde Vakttornsstudiet på kvällen. På söndagsförmiddagen följde jag med förkunnarna i tjänsten. Sedan, tidigt på eftermiddagen, gav jag mig av till Interlaken för att leda ett församlingsbokstudium och senare på eftermiddagen till Spiez för att leda ett bibelstudium med en familj. Som avslutning på dagen ledde jag Vakttornsstudiet i Thun.
Sent på kvällen, när jag utfört mina uppgifter, sjöng och visslade jag av tillfredsställelse hela vägen tillbaka till Bern. Det var långt mellan bilarna jag mötte. Det kuperade landskapet, som var liksom insvept i mörkläggning till följd av kriget, låg lugnt och ostört och glimmade till då och då i månskenet. Dessa veckoslut berikade i sanning mitt liv och gav mig förnyade krafter!
Ett besök med oväntat resultat
Broder Knorr besökte oss på hösten 1945. En dag kom han in i tryckeriet medan jag stod på rotationspressen. ”Kom ner!” ropade han. ”Vad skulle du tycka om att få gå igenom Gileadskolan?” Jag blev alldeles mållös. ”Mycket gärna, om du bara tror att jag klarar det”, svarade jag. Broder Fred Borys, syster Alice Berner och jag fick våra inbjudningar på våren 1946. Men eftersom jag var född i Saarområdet, var jag statslös och måste ansöka om visum i Washington i Förenta staterna.
Medan de andra reste när det var dags, måste jag vänta på besked beträffande min ansökan. När skolan började den 4 september var jag ännu kvar i Schweiz och höll på att förlora hoppet. Då ringde de från Förenta staternas konsulat och meddelade att mitt visum kommit. Jag försökte omedelbart ordna med resan och fick till slut en hytt på ett trupptransportfartyg som skulle avgå från Marseilles i Frankrike till New York. Vilken upplevelse! Athos II var överbelagd. Jag blev tilldelad en bädd i ett öppet rum. En explosion i maskinrummet den andra dagen till havs orsakade fartygsstopp. Både passagerare och besättning var ängsliga och fruktade att vi skulle gå till botten, vilket gav mig ett fint tillfälle att vittna om uppståndelsehoppet.
Efter de två dagar det tog att reparera fartyget fortsatte vi med reducerad fart. Vi anlände till New York 18 dagar senare, bara för att bli tvungna att stanna kvar ombord därför att kajpersonalen strejkade. Sedan vi förhandlat kunde vi slutligen lämna fartyget. Jag hade telegraferat till Sällskapet om situationen, och när jag gått igenom tullen och immigrationsmyndigheten frågade en man: ”Är det Mr. Diehl?” Han var en av broder Knorrs medhjälpare, och han satte mig på nattåget till Ithaca i närheten av Gileadskolan, dit jag anlände strax efter klockan åtta följande morgon. Hur spännande var det inte att äntligen vara där och få genomgå Gileads första internationella klass!
Jag håller ut trots svårigheter
Avslutningen av Gileads åttonde klass hölls den 9 februari 1947, och spänningen steg. Vart skulle vi bli sända? För mig föll ”lotten” på Sällskapets nya tryckeri i Wiesbaden i Tyskland. (Psalm 16:6) Jag återvände till Bern för att ansöka om de nödvändiga handlingarna, men Förenta staternas ockupationsmakt i Tyskland gav inresetillstånd endast till sådana som bott i landet före kriget. Eftersom jag inte hade gjort det, behövde jag få ett nytt förordnande från huvudkontoret i Brooklyn. Det blev kretstjänst i Schweiz, vilket jag gick med på i full förtröstan på Jehova. Men medan jag väntade på att börja i detta förordnande, bad man mig en dag visa tre besökande systrar runt på Betel. En av dem var pionjär och hette Marthe Mehl.
I maj 1949 underrättade jag avdelningskontoret i Bern om att jag tänkte gifta mig med Marthe och att vi önskade stanna kvar i heltidstjänsten. Hur reagerade de? Inga andra privilegier än reguljär pionjärtjänst. Efter vårt giftermål i juni 1949 började vi som sådana i Biel. Jag tilläts inte hålla föredrag, och inte heller kunde vi söka logi för delegater till en kommande sammankomst, trots att vår kretstillsyningsman hade rekommenderat oss för detta privilegium. Många hälsade inte längre på oss, utan behandlade oss som uteslutna fastän vi var pionjärer.
Men vi visste att det inte var oskriftenligt att gifta sig, så vi tog vår tillflykt till Jehova i bön och förtröstade på honom. Deras sätt att behandla oss återspeglade inte Sällskapets syn. Det berodde bara på att man tillämpade organisationens riktlinjer felaktigt.
Broder Knorr återvänder
År 1951 besökte broder Knorr Schweiz igen. Sedan han hållit ett tal fick jag veta att han ville tala med mig. Även om jag var ganska ängslig, var jag glad över att han ville träffa mig. Han frågade om vi var villiga att bli förordnade vid ett blivande missionärshem i Genève. Naturligtvis gjorde vi med glädje det, även om vi inte kunde lämna Biel utan saknad. Nästa dag fick vi ännu en förfrågan av broder Knorr. Var vi villiga att fortsätta i kretstjänsten, eftersom det rådde sådant behov i Schweiz? Vi samtyckte direkt. Jag har alltid velat anta vilket förordnande man än erbjudit mig.
Vårt arbete i kretstjänsten i östra Schweiz blev rikligen välsignat. Vi reste mellan församlingarna med tåg, med alla våra ägodelar i två resväskor. Eftersom bara några få hade bil på den tiden, mötte bröder oss många gånger med cyklar på stationen. Åratal senare ställde en broder en bil till vårt förfogande, vilket underlättade vår tjänst en hel del.
Nya överraskningar
Hur hänförda blev inte min hustru och jag när vi år 1964 blev inbjudna till Gileadskolans fyrtionde klass, den sista klassen som fick genomgå den långa tiomånaderskursen, som nu skulle kortas ner till åtta månader. Marthe behövde snabbt lära sig engelska, men hon klarade det på ett beundransvärt sätt. De flesta spekulerade i vart vi skulle bli skickade. Min inställning var: ”Det spelar ingen roll var jag blir förordnad, bara det inte blir bakom ett skrivbord!”
Men just så blev det! På avslutningsdagen, den 13 september 1965, blev jag förordnad som tillsyningsman för avdelningskontoret i Schweiz. Betel skulle bli en ny erfarenhet för Marthe. För mig innebar det att återvända till ”Guds hus”, men inte till tryckeriet där jag hade arbetat mellan 1931 och 1946, utan till kontoret. Det blev mycket nytt för mig att lära, men med Jehovas hjälp kunde jag göra det.
Jag blickar tillbaka
Under 60 år av heltidstjänst har jag helt och fullt förtröstat på Jehova, alldeles som min far sade till mig att göra. Och Jehova har utgjutit välsignelser i mängd. Marthe har varit en stor källa till uppmuntran i tider av besvikelser eller när jag dignat under mina uppgifter — i sanning en lojal kamrat som fullständigt förtröstar på Jehova.
Lovad vare Jehova för alla de tjänsteprivilegier jag har åtnjutit! Jag tjänar fortfarande som samordnare vid avdelningskontoret i Thun, och jag har flera gånger rest som zontillsyningsman. Oavsett vad man har bett mig göra har jag alltid vänt mig till Jehova för att få vägledning. Trots mina många misstag och tillkortakommanden är jag övertygad om att Jehova har förlåtit mig genom Kristus. Måtte jag fortsätta att finna behag i hans ögon, och måtte han fortsätta att styra mina steg, medan jag oavlåtligt blickar upp till honom som ”min Gud, som jag skall förtrösta på”. — Psalm 91:2, NW.
[Bild på sidan 27]
Broder Diehl i början av sin verksamhet vid Betel