Jehova har tagit väl hand om mig
JAG började tjäna Jehova på ett minst sagt ovanligt sätt. Jag växte upp i en vacker jordbruksbygd i nordligaste delen av Nya Zeeland, huvudsakligen bebodd av sådana som likt mig tillhörde maorifolket. En dag när jag var ute och red mötte jag min kusin Ben på vägen. Det var år 1942 på hösten (södra halvklotet, våren på norra halvklotet). Jag var 27 år och på den tiden aktiv medlem i anglikanska kyrkan.
Ben hade under många år läst domare Rutherfords böcker, hans som var Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornets dåvarande president, och nu hade Ben ett brev från Sällskapet Vakttornets kontor på Nya Zeeland i sin hand. Han ombads inbjuda människor i trakten till en plats där de kunde fira Herrens kvällsmåltid tillsammans. Dessutom skulle Ben ordna med att någon höll talet. Ben tittade på mig och sade: ”Det får du göra.” Stolt över att anses kvalificerad — och eftersom jag tog nattvarden i kyrkan — samtyckte jag.
Omkring 40 personer samlades hemma hos Ben den aktuella kvällen för att högtidlighålla minnet av vår Herres död, och inte en enda av dem var ett Jehovas vittne. När jag kom dit räckte min kusin mig dispositionen till talet. Jag utelämnade den föreslagna sången och bad Bens svåger inleda med bön. Sedan framförde jag stoffet i dispositionen, som bestod av en rad frågor med svar som var grundade på Bibeln. En präst på platsen som var närvarande avbröt med invändningar, men de blev besvarade när vi läste de skriftställen som dispositionen hänvisade till.
Jag kommer ihåg att en av frågorna i dispositionen gällde när under året händelsen skulle firas. Hur tillfreds kände vi oss inte när alla närvarande tittade ut genom fönstret och såg fullmånen! Datumet var helt visst den 14 Nisan.
Vilken kväll det var! Vårt firande varade i fyra timmar! Många frågor togs upp och besvarades med hjälp av skriftställena i Sällskapets disposition. När jag ser tillbaka vet jag att jag inte skulle ha överlevt den erfarenheten utan Jehovas kärleksfulla omsorg — fastän jag vid den tiden inte var ett av hans överlämnade vittnen. Den åminnelsekvällen år 1942 kom jag underfund med vad som skulle bli mitt uppsåt i livet.
Mina tidiga år
Jag föddes år 1914. Min far dog ungefär fyra månader innan jag föddes, och jag minns att jag som liten avundades andra barn som hade fäder som älskade dem. Jag saknade det mycket. Ett liv utan make var för min mor en mödosam kamp, som försvårades av första världskrigets omfattande verkningar.
Jag gifte mig i unga år med en ung kvinna vid namn Agnes Cope, och hon har varit min livsledsagarinna i mer än 58 år. I början kämpade vi tillsammans för att få framgång i livet. Svår torka hindrade mig från att bli framgångsrik som lantbrukare. Jag fann en viss tillflykt i idrotten, men fram till erfarenheten vid Åminnelsen 1942 saknade jag ett verkligt uppsåt i livet.
Jag vittnar för släktingar
Efter den Åminnelsen studerade jag Bibeln ivrigt och dryftade den bibliska litteratur som Sällskapet Vakttornet gav ut med några av mina kusiner. I september 1943 kom några Jehovas vittnen från ett annat område för att besöka vårt isolerade samhälle. Vi samtalade ingående i fyra timmar. När jag sedan fick veta att de måste resa i väg morgonen därpå, frågade jag: ”Vad hindrar att jag blir döpt nu?” Två av mina kusiner och jag blev nedsänkta i vatten halv två på morgonen.
Därefter färdades jag vida omkring för att vittna för mina släktingar. En del var mottagliga, och för dem grundade jag mina samtal på Matteus, kapitel 24. Andra var inte mottagliga, och i deras fall använde jag Jesu ord till fariséerna i Matteus, kapitel 23. Men så småningom lärde jag mig att vara mera taktfull och på så sätt efterlikna vår gode och kärleksfulle himmelske Fader. — Matteus 5:43—45.
Till en början motstod min hustru mig i min önskan att tjäna Jehova. Men det dröjde inte länge förrän hon förenade sig med mig, och i december 1943 blev hon en överlämnad, döpt medhjälpare. Den minnesvärda dagen blev fem andra från vår by Waima döpta tillsammans med henne, så att antalet förkunnare av Riket på platsen ökade till nio.
Välsignelser trots motstånd
Under år 1944 fick vi återigen besök av våra bröder utifrån, och den här gången gav de oss behövlig övning i den formella tjänsten från hus till hus. Allteftersom vår närvaro i samhället blev mer påtaglig, tilltog motståndet från kristenhetens representanter. (Johannes 15:20) Upprepade konfrontationer med lokala präster ledde till långa diskussioner om lärofrågor. Men Jehova gav segern, och andra invånare i samhället, bland dem min syster, kom in under Jehovas kärleksfulla omsorg.
I juni 1944 bildades en församling i Waima. Den religiösa förföljelsen och hatet tilltog. Jehovas vittnen nekades begravning på den lokala begravningsplatsen. Ibland tog sig motståndet våldsamma uttryck. Det förekom fysiska konfrontationer. Mitt garage med bilen i brändes ner till grunden. Trots det kunde vi, med Jehovas välsignelse, köpa en lastbil mindre än tre månader senare. För att få med min växande familj till mötena använde jag häst och vagn.
Det ökande antalet medförbundna innebar att vi var i trängande behov av en större mötesplats, så vi bestämde oss för att bygga en Rikets sal i Waima. Detta var den första Rikets sal som byggdes på Nya Zeeland. Fyra månader efter det att de första träden hade fällts den 1 december 1949, hölls en sammankomst i kombination med ett överlämnande i den nya lokalen med 260 sittplatser. Det var på den tiden en riktig prestation, som vi utförde med Jehovas hjälp.
Ytterligare bevis på Jehovas omsorg
Eftersom antalet förkunnare av Riket i nordligaste delen av Nya Zeeland fortsatte att öka, uppmuntrade besökande resande tillsyningsmän oss att tjäna där behovet var större. Som gensvar flyttade jag år 1956 med min familj till Pukekohe, strax söder om Auckland. Vi tjänade där i 13 år. — Jämför Apostlagärningarna 16:9.
Två exempel på Jehovas omsorg under den tiden minns jag särskilt väl. Medan jag var anställd inom den kommunala förvaltningen som lastbilschaufför och maskinskötare, blev jag inbjuden till en fyra veckors kurs i Skolan i Rikets tjänst vid Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Auckland. När jag bad om tjänstledigt i fyra veckor för det ändamålet, sade maskinchefen: ”Så gärna. Jag önskar att fler vore som du. Kom in på mitt kontor när du kommer tillbaka.” När jag senare besökte hans kontor, fick jag betalt för de fyra veckor jag hade varit borta. Min familjs materiella behov blev således tillgodosedda. — Matteus 6:33.
Det var det första exemplet. Det andra inträffade sedan min hustru och jag hade trätt in i den reguljära pionjärtjänsten år 1968. Återigen förtröstade vi på Jehovas hjälp, och han belönade oss. En morgon efter frukost öppnade min hustru kylskåpsdörren och fann inget annat än ett kvarts kilo smör. ”Sarn”, sade hon, ”vi har inget att äta. Skall vi ändå gå ut i tjänsten i dag?” Vad svarade jag? ”Ja!”
Vid det första besöket skaffade den besökte litteraturen vi erbjöd och gav oss välvilligt tre tjog ägg som bidrag. Den andra personen vi besökte gav oss grönsaker — kumara (sötpotatis), blomkål och morötter. Andra livsmedel vi hade med oss hem den dagen var kött och smör. Hur sanna visade sig inte Jesu ord vara i vårt fall: ”Ge uppmärksamt akt på himlens fåglar, eftersom de inte sår ut säd eller skördar eller samlar in i förrådshus; ändå ger er himmelske Fader mat åt dem. Är ni inte värda mer än de?” — Matteus 6:26.
Ett förordnande utomlands
Rarotonga på Cooköarna! Det blev vårt förordnande som pionjärer med särskilt uppdrag år 1970. Det skulle bli vårt hem de följande fyra åren. Den första utmaningen här blev att lära sig ett nytt språk. Men tack vare likheterna mellan maorispråket på Nya Zeeland och maorispråket på Cooköarna kunde jag hålla mitt första offentliga föredrag fem veckor efter vår ankomst.
Det fanns inte så många förkunnare av Riket på Cooköarna, och vi hade ingenstans att samlas. Som svar på våra böner tillgodosåg Jehova ännu en gång våra behov. Ett tillfälligt samtal med en affärsinnehavare ledde till att vi fick arrendera en lämplig tomt, och inom ett år hade vi en liten bostad och en Rikets sal med 140 sittplatser. Sedan fick vi välsignelse efter välsignelse, till Jehovas lov och pris.
Vi uppskattade i synnerhet den gästfrihet öborna visade oss. I tjänsten blev vi ofta bjudna på uppfriskande drycker — synnerligen uppskattat i det varma, fuktiga klimatet. Många gånger kom vi hem och fann bananer, papayor, mangoer och apelsiner som någon lämnat vid tröskeln anonymt.
År 1971 reste min hustru och jag tillsammans med tre andra förkunnare från Rarotonga till ön Aitutaki, som är känd för sin vackra lagun. Vi fann sådana som älskade Guds ord bland de gästfria invånarna och satte i gång fyra bibelstudier i hem som vi fortsatte brevledes, sedan vi hade återvänt till Rarotonga. Så småningom blev dessa som studerade på Aitutaki döpta, och man bildade en församling. Den andra Rikets salen på Cooköarna byggdes där år 1978. Som gensvar på att vi planterade och vattnade fick Jehova det ständigt att växa. — 1 Korinthierna 3:6, 7.
Jag fick privilegiet att besöka tio öar inom ögruppen Cooköarna, ofta under prövande omständigheter. En båtresa till Atiu, 180 kilometer därifrån, tog mer än sex dygn, därför att det stormade och var sjögång. (Jämför 2 Korinthierna 11:26.) Fastän tillgången på mat var begränsad och många omkring mig var sjösjuka, var jag tacksam för Jehovas omsorg, som gjorde att jag tryggt kom fram till mitt mål.
År 1974 nekades vi fortsatt uppehållstillstånd på Cooköarna och var tvungna att återvända till Nya Zeeland. Då fanns det tre församlingar på öarna.
Ytterligare tjänsteprivilegier — och en prövning
När vi kom tillbaka till Nya Zeeland öppnades dörrar till nya möjligheter. (1 Korinthierna 16:9) Sällskapet behövde någon som kunde översätta Vakttornet och annan biblisk litteratur till maorispråket som talas på Cooköarna. Jag fick det privilegiet, och jag har det fortfarande. Dessutom fick jag privilegiet att göra regelbundna återbesök hos mina bröder på Cooköarna, först som kretstillsyningsman och sedan som ersättare för områdestillsyningsmannen.
Vid ett av besöken följde broder Alex Napa, en pionjär med särskilt uppdrag från Rarotonga, med mig på en 23-dagars sjöresa som förde oss till Manahiki, Rakahanga och Penrhyn — öar i norra delen av ögruppen. På var och en av öarna påverkade Jehova hjärtat hos gästfria människor på platsen, så att de ordnade logi åt oss och skaffade sig mycket biblisk litteratur. (Jämför Apostlagärningarna 16:15.) På de här öarna är det gott om pärlmusslor, och många gånger lämnade folk pärlor som bidrag till det världsomfattande predikoverket. På så sätt gav vi andliga pärlor, medan vi själva fick bokstavliga. — Jämför Matteus 13:45, 46.
Den här isolerade delen av världen är verkligen vacker! Tänk dig stora hajar simma fridfullt i en lagun! Natthimlen erbjöd verkligen en praktfull anblick! Hur sanna är inte psalmistens ord: ”Den ena dagen efter den andra låter tal sprudla fram, och den ena natten efter den andra uppvisar kunskap.” — Psalm 19:2.
För nio år sedan ställdes jag inför ett verkligt ostrafflighetsprov. Min hustru fick en hjärnblödning och lades in på sjukhus. Det blev nödvändigt med operation, men läkaren vägrade att operera utan att använda blod. Min hustru och jag kunde inte med gott samvete godta en metod som var i strid med Guds lag. Kirurgens samvete däremot bjöd att alla till buds stående medel, även blod, skulle användas för att rädda liv.
Min hustrus hälsotillstånd försämrades, och hon fördes till en intensivvårdsavdelning och fick bara ta emot ett begränsat antal besök. Trycket på trumhinnorna gjorde att hon förlorade hörseln. En krissituation uppstod. Efter ett besök följde en läkare mig till bilen och vidhöll att en operation där man fick använda blod var min hustrus enda chans, och han vädjade till mig att gå med på det. Likväl förtröstade min hustru och jag på Jehova — även om lydnad för hans lag skulle innebära att vi förlorade några år av det nuvarande livet.
Men så förbättrades plötsligt min hustrus tillstånd markant. En dag när jag kom satt hon upp i sängen och läste. Dagarna som följde började hon vittna för patienter och vårdpersonal. Så blev jag kallad till kirurgens kontor. ”Herr Wharerau”, sade han, ”ni har verkligen tur! Vi tror att er hustrus problem är botat.” Hennes blodtryck hade oväntat stabiliserats. Min hustru och jag tackade tillsammans Jehova och förnyade vår föresats att göra vårt yttersta i tjänsten för honom.
Nu har jag på nytt blivit förordnad att tjäna på Cooköarna och är återigen i Rarotonga. Vilket välsignat privilegium! När min hustru och jag blickar tillbaka, känner vi tacksamhet över den omsorg Jehova har visat oss under nära fem årtionden av tjänst för honom. I materiellt avseende har vi aldrig saknat livets nödtorft. De andliga välsignelserna har varit för många för att kunna berättas. En anmärkningsvärd sådan är antalet köttsliga släktingar som har kommit med i sanningen. Jag kan räkna till mer än 200 som nu är döpta vittnen för Jehova, bland dem 65 direkta avkomlingar. En sonson är medlem av Nya Zeelands Betelfamilj, medan en dotter och hennes man och två söner är upptagna med byggnadsarbete vid olika avdelningskontor. — 3 Johannes, vers 4.
När jag blickar framåt hyser jag hoppet att få leva i ett paradis som omfattar hela jorden och som till och med kommer att vara vackrare än den sköna dal där jag föddes. Vilket privilegium kommer det inte att bli att få välkomna tillbaka min mor och far i uppståndelsen och få berätta för dem om återlösningen, Riket och alla andra bevis på Jehovas omsorg!
Min föresats, som understöds av vetskapen om att Gud har omsorg om mig, kan uttryckas med psalmistens ord i Psalm 104:33: ”Jag skall sjunga till Jehova i hela mitt liv; jag skall lovprisa min Gud med melodier så länge jag är till.” — Berättat av Sarn Wharerau.
[Bild på sidan 28]
Den första Rikets salen på Nya Zeeland, byggd 1950