En hebreisk bibelhandskrift – en mönsterkodex

INNAN Dödahavsrullarna upptäcktes år 1947, var de äldsta kända hebreiska bibelhandskrifterna — bortsett från några fragment — från senare delen av 800-talet till 1000-talet v.t. Det är inte stort mer än tusen år sedan. Betyder det att Bibelns hebreiska text var otillförlitlig före år 1947? Och varför fanns det så få forntida hebreiska handskrifter?

Låt oss betrakta den sista frågan först. Under det ortodoxa judiska systemet förhöll det sig så att när en hebreisk bibelhandskrift ansågs vara så sliten att den inte längre kunde användas, låstes den in i en geniza, ett förvaringsrum som hörde till synagogan. Längre fram tog man ut de samlade, slitna handskrifterna och grävde ner dem. Judarna gjorde detta för att förhindra att deras skrifter blev vanhelgade eller missbrukade. Varför det? Därför att de innehöll tetragrammet, de hebreiska bokstäver som bildar Guds heliga namn, vilket på svenska vanligtvis återges med ”Jehova”.

”Kronan”

Den forntida hebreiska texten har till större delen troget vidarebefordrats från äldsta tider. Det fanns till exempel en viktig hebreisk handskrift, kallad Keter, som betyder ”krona”, vilken ursprungligen innehöll alla de hebreiska skrifterna, dvs. hela ”Gamla testamentet”. Den förvarades i den äldsta synagogan i Aleppo i Syrien, en övervägande muslimsk stad med en gammal, liten judisk koloni. Tidigare hade den här handskriften överlämnats åt karaiterna, en judisk sekt, i Jerusalem, men korsfararna erövrade den år 1099. Handskriften kom senare åter i judisk besittning och fördes till Gamla Kairo i Egypten. Den kom till Aleppo allra senast i slutet av 1300-talet och blev därefter känd som Aleppokodexen. Den här handskriften, som dateras till omkring år 930 v.t., betraktades som kronan på det massoretiska forskarverket, vilket namnet anger. Den är ett utmärkt exempel på hur noggrant Bibelns text har vidarebefordrats. Det handlar verkligen om en hebreisk mönsterhandskrift.

I nyare tid vägrade ägarna till denna utomordentliga handskrift att göra den tillgänglig för forskare på grund av vidskeplig fruktan för att deras heliga föremål skulle vanhelgas. Eftersom endast ett enda ark någonsin hade fotograferats, kunde inte heller en faksimilupplaga publiceras för studium.

När britterna drog sig tillbaka från Palestina år 1948, bröt oroligheter ut i Aleppo i ett angrepp mot judarna. Deras synagoga brändes ner. Den värdefulla kodexen försvann, och man antog att den hade förstörts. Vilken överraskning blev det därför inte, när man omkring tio år senare fick veta att ungefär tre fjärdedelar av den hade överlevt och smugglats ut ur Syrien till Jerusalem! År 1976 utgavs slutligen en utmärkt faksimilupplaga på 500 exemplar i fyrfärgstryck.

En mästares verk

Varför är den här handskriften så viktig? Därför att dess ursprungliga konsonantiska text korrigerades och vokaliserades omkring år 930 v.t. av Aron ben Aser, en av de mest betydande judiska lärda, som var skolad i avskrivning och textöverföring av den hebreiska bibeln. Den var därför en mönsterkodex, som angav normen för framtida avskrifter som gjordes av mindre skickliga skriftlärda.

Ursprungligen bestod den av 380 folioark (760 sidor) och var huvudsakligen skriven i tre spalter på pergamentblad. Den består nu av 294 folioark och saknar det mesta av Pentateuken och den avslutande delen, som inbegriper Klagovisorna, Höga Visan, Daniel, Ester, Esra och Nehemja. New World Translation of the Holy Scriptures—With References hänvisar till den som ”Al” (Josua 21:37, fotnot). Moses Maimonides (avbildad här), en namnkunnig judisk lärd som levde på 1100-talet v.t., ansåg att Aleppokodexen var den bästa han någonsin hade sett.a

Den hebreiska text som man skrev av för hand från 1200-talet och fram till och med 1400-talet var en blandad text som hämtades från två betydande massoretiska textfamiljer, Ben Aser och Ben Naftali. På 1500-talet utarbetade Jakob ben Chajjim texten till en tryckt hebreisk bibel som baserades på den här blandade traditionen, och den blev grundvalen för nära nog alla hebreiska biblar som trycktes under de följande 400 åren.

I och med den år 1937 utgivna tredje upplagan av Biblia Hebraica (den tryckta hebreiska texten) anlitades Ben Asers texttradition som den finns bevarad i en handskrift som förvaras i Ryssland och är känd som Codex Leningradensis (Leningradkodexen) B 19^A. Leningradkodexen B 19^A härstammar från år 1008 v.t. Hebreiska universitetet i Jerusalem planerar att under en följd av år publicera Aleppokodexens hebreiska text i dess helhet tillsammans med läsarter från alla andra viktiga handskrifter och versioner, däribland Dödahavsrullarna.

Den bibeltext vi använder i våra dagar är tillförlitlig. Den inspirerades av Gud och har under århundradenas gång vidarebefordrats av avskrivare som arbetade med utomordentlig skicklighet. Dessa avskrivares minutiösa noggrannhet framgår av de jämförelser man har gjort mellan den Jesajarulle som återfanns vid Döda havet år 1947 och den massoretiska texten. Skiljaktigheterna var förvånansvärt få, trots att Dödahavsrullen är mer än tusen år äldre än den äldsta bevarade massoretiska bibeln. När nu Aleppokodexen är tillgänglig för forskarna, kommer den att ge oss ännu starkare skäl att sätta tilltro till textens äkthet i de hebreiska skrifterna. Det är verkligen sant att ”vår Guds ord, det kommer att bestå till obestämd tid”. — Jesaja 40:8.

[Fotnot]

[Bildkälla på sidan 28]

Bibelmuseum, Münster

[Bildkälla på sidan 29]

Jewish Division / The New York Public Library / Astor, Lenox, and Tilden Foundations