Den glädje som Jehovas tjänst har gett mig
BERÄTTAT AV GEORGE BRUMLEY
Jag hade just avslutat en lektion i radioteknik i en klass bestående av unga kadetter i kejsar Haile Selassies poliskår, då en av dem i förtroende talade om för mig att han visste att jag var en av Jehovas vittnens missionärer. ”Skulle du vilja studera Bibeln med mig?” frågade han med iver i rösten.
EFTERSOM vår verksamhet då var förbjuden i Etiopien, skulle jag ha blivit utvisad ur landet, precis som andra vittnen hade blivit, om myndigheterna hade fått reda på vem jag var. Jag undrade om poliskadetten var uppriktig eller om han var en agent som regeringen hade skickat ut för att få mig i fällan. Som familjeöverhuvud med tre små barn att dra försorg om ryggade jag inför tanken att förlora mitt arbete och tvingas lämna det land och de vänner som jag hade kommit att älska så mycket.
Men du kanske undrar hur det kom sig att en amerikan med familj att försörja valde att leva i östra delen av Afrika, långt borta från sitt hem och sina släktingar. Låt mig förklara.
Min uppväxt i Förenta staterna
På 1920-talet, när jag fortfarande gick i folkskolan, prenumererade min pappa på tidskriften Vakttornet och skaffade sig en uppsättning av bokserien Studier i Skriften. Pappa älskade att läsa, och han slukade de här böckerna. Han var skämtsam och spjuveraktig till sin läggning. Det fick människor som var hembjudna till oss på söndagarna uppleva. Han hade en vacker bok i fint skinnband med orden ”Den Heliga skrift” tryckta i guld både på framsidan och på ryggen. Han brukade inleda samtalet med att säga: ”Ja, i dag är det söndag. Kanske du vill läsa några verser för oss?”
Besökaren samtyckte alltid, men när han öppnade boken, fanns där bara blanka sidor! Han blev naturligtvis förvånad. Pappa brukade då säga att präster och predikanter inte vet något om Bibeln, och sedan brukade han hämta en bibel och läsa 1 Moseboken 2:7. Efter att ha beskrivit hur Gud skapade den första människan säger Bibeln i den versen: ”Människan blev en levande själ.” — 1 Moseboken 2:7, Kung Jakobs översättning.
Pappa brukade sedan förklara att en människa inte har en själ, utan är en själ, att syndens lön är döden och att när en människa dör, är hon verkligt död och inte medveten om någonting alls. (Predikaren 9:5, 10; Hesekiel 18:4; Romarna 6:23) Redan innan jag kunde läsa ordentligt, hade jag lärt mig 1 Moseboken 2:7 utantill. Det här är mina första minnen av den uppriktiga glädje det ger att lära känna Bibelns sanningar och tala med andra om dem.
Eftersom vi regelbundet fick Vakttornet i brevlådan, började hela familjen ta del av denna andliga föda. Min mormor bodde hemma hos oss, och hon blev den första förkunnaren av de goda nyheterna i vår familj. Det fanns ingen församling i Carbondale i Illinois, där vi bodde, men man höll informella möten. Mamma brukade ta med oss fem barn till andra sidan staden, där några äldre damer ledde ett studium av Vakttornet. Vi började också ta del i tjänsten på fältet.
Från radioreparatör till fånge
Jag gifte mig år 1937, när jag var bara 17 år. Jag försökte förtjäna vårt uppehälle genom att reparera radioapparater och att också lära andra den färdigheten. När våra två barn, Peggy och Hank, hade fötts, slutade vårt äktenskap i skilsmässa. Det var mitt fel — jag levde inte ett kristet liv. Att jag inte fick uppfostra mina två äldsta barn har varit en hjärtesorg för mig i hela mitt liv.
Andra världskrigets utbrott fick mig att tänka över saker och ting. Militären erbjöd mig möjligheten att bli löjtnant och undervisa värnpliktiga i radioteknik, men när jag tänkte på vad Jehova anser om krig, började jag be till honom dagligen. Min prenumeration på Vakttornet hade löpt ut, och Lucille Haworth fick meddelandet om den utlöpta prenumerationen och besökte mig. Perry Haworth, Lucilles far, och större delen av hennes stora familj hade varit Jehovas vittnen ända sedan 1930-talet. Lucille och jag blev förälskade i varandra och gifte oss i december 1943.
År 1944 blev jag döpt och förenade mig med min hustru i heltidstjänsten som pionjär. Kort därefter blev jag inkallad till militärtjänst, men jag vägrade att inställa mig. Jag dömdes därför till ett treårigt fängelsestraff, som skulle avtjänas vid den federala ungdomsvårdsskolan i El Reno i Oklahoma. Det var en glädje att få lida för Jehova. Varje morgon, när jag vaknade och tänkte på var jag var och varför, kände jag en djup tillfredsställelse och tackade Jehova. När kriget var slut blev de av oss som var över 25 år efter hand benådade. Jag blev frigiven i februari 1946.
Heltidstjänsten
När jag återförenades med Lucille, var hon pionjär i den lilla staden Wagoner i Oklahoma. Vi hade ingen bil, så vi gick till fots överallt och bearbetade hela staden. Senare flyttade vi till Wewoka, en annan stad i Oklahoma. Jag fick snart anställning vid en radiostation i närheten. Att arbeta sex timmar om dagen och hinna med pionjärtjänsten var inte lätt, men vi gladde oss åt vårt privilegium att få tjäna Jehova. Vi lyckades köpa en gammal bil precis lagom till sammankomsten i Los Angeles år 1947. Medan vi var där började vi fundera på att ansöka till Vakttornets Bibelskola Gilead för att utbildas till missionärer.
Vi insåg att det här skulle vara ett stort steg och ville inte ha för bråttom med att fatta beslutet att lämna Förenta staterna. Jag plågades fortfarande av tanken på att jag hade förlorat mina barn, och vi försökte därför ännu en gång få vårdnaden om dem. Men på grund av min fängelsevistelse och min tidigare livsstil lyckades det inte. Vi beslöt därför att försöka bli missionärer. Vi blev inbjudna till Gileadskolans 12:e klass.
Vi utexaminerades från skolan år 1949, men vårt första förordnande blev att besöka församlingar i Tennessee. Efter att ha tillbringat tre år i resetjänsten i Förenta staterna blev vi tillfrågade om vi var villiga att tjäna som kombinerade skollärare och predikare i Etiopien. Ett av kraven som myndigheterna där hade var att missionärer skulle arbeta som lärare. Vi tackade ja, och sommaren 1952 avreste vi till Etiopien.
När vi hade kommit till Etiopien, undervisade vi i vanliga klasser på förmiddagarna och ledde kostnadsfria bibelstudiegrupper på eftermiddagarna. Snart började det komma så många till bibelstudierna att vi ofta fick ägna tre eller fyra timmar om dagen åt att undervisa i Bibeln. En del av eleverna var poliser, andra var lärare eller diakoner i missionsskolor och etiopiska ortodoxa kyrkans skolor. Ibland var det över 20 deltagare i varje bibelstudiegrupp! Många av eleverna lämnade den falska religionen och började tjäna Jehova. Vi var överlyckliga. Ännu en gång tackade jag Jehova varje morgon när jag vaknade.
Familjeförpliktelser och predikande trots förbud
År 1954 stod det klart att vi väntade tillökning i familjen, och vi var därför tvungna att bestämma oss för om vi skulle återvända till Förenta staterna eller stanna kvar i Etiopien. Om vi skulle stanna berodde naturligtvis på om jag kunde få ett förvärvsarbete. Jag fick anställning som radiotekniker och skötte en radiostation som ägdes av kejsar Haile Selassie. Så vi stannade.
Den 8 september 1954 föddes vår dotter Judith. Jag trodde att jag hade anställningstrygghet, eftersom jag arbetade för kejsar Haile Selassie, men efter två år blev jag av med mitt arbete. Det dröjde emellertid inte ens en månad förrän jag fick anställning vid polisministeriet — och med högre lön dessutom — för att lära en grupp unga män att reparera en typ av kombinerad radiosändare och -mottagare. Inom loppet av de tre följande åren föddes våra söner Philip och Leslie.
Under tiden hade vår frihet att predika blivit alltmer kringskuren. Etiopiska ortodoxa kyrkan hade fått regeringen att utvisa alla Jehovas vittnens missionärer. På Sällskapets rekommendation bytte jag ut mitt missionärsvisum mot ett vanligt visum. Vår missionärsverksamhet var förbjuden, och vi måste visa urskillning och försiktighet. Vi fortsatte att hålla alla församlingsmöten, men träffades i mindre studiegrupper.
Polisen gjorde husundersökningar i misstänkta vittnens hem. Men vad de inte visste var att en poliskommissarie som var en tillbedjare av Jehova alltid förvarnade oss när en razzia skulle gå av stapeln. Följden blev att ingen litteratur konfiskerades under de åren. Vakttornsstudiet på söndagarna hölls i olika restauranger i utkanten av staden, där det fanns bord utomhus för gäster med medhavd matsäck.
Det var under den här perioden, när jag undervisade de unga poliskadetterna, som den elev jag nämnde i inledningen bad mig om ett bibelstudium. Han verkade uppriktig, så vi började studera. Vi hade bara studerat två gånger, då ytterligare en elev bad att få vara med vid studiet, och sedan ännu en. Jag förmanade dem att inte berätta för någon att de studerade Bibeln tillsammans med mig, och det gjorde de inte heller.
År 1958 hölls den internationella sammankomsten ”Guds vilja” på Yankee Stadium och Polo Grounds i New York. Under tiden hade Peggy och Hank och många andra medlemmar av min stora familj blivit aktiva vittnen. Hur lycklig var jag inte över att kunna vara med vid den här sammankomsten! Förutom glädjen att åter få träffa mina två äldsta barn och andra familjemedlemmar kände jag också stor hänförelse över att se den enorma åhörarskaran på över en kvarts miljon människor som var församlad den sista sammankomstdagen!
Följande år kom Sällskapets president, Nathan H. Knorr, på besök till oss i Etiopien. Han gav oss många fina förslag om hur verksamheten skulle kunna bedrivas med tanke på förbudet och visade också intresse för vår familj och vårt andliga välbefinnande. Jag förklarade att vi höll på att lära barnen att be och undrade om han ville höra Judith frambära en bön. Han svarade ja, och när hon hade avslutat sin bön sade han till henne: ”Mycket bra, Judith.” När det sedan blev matdags, frågade jag broder Knorr om han ville leda oss i bön, och när han var färdig sade Judith: ”Mycket bra, broder Knorr!”
Vi uppfostrar våra barn i Förenta staterna
Mitt kontrakt med polisministeriet löpte ut år 1959. Vi ville stanna, men myndigheterna ville inte förnya mitt arbetstillstånd. Vart skulle vi ta vägen? Jag försökte ordna det så att vi kunde flytta till något annat land där det var stort behov av bröder, men det visade sig vara omöjligt. En smula nedslagna återvände vi till Förenta staterna. Det blev ett kärt återseende när vi träffade den övriga familjen; alla mina fem barn lärde känna varandra och älskade varandra från första stund. De har stått varandra mycket nära alltsedan dess.
Vi bosatte oss i Wichita i Kansas, där jag fick anställning som radiotekniker och diskjockey. Lucille fann sig till rätta som hemmafru, och barnen började i en skola som låg alldeles i närheten av vårt hem. Varje måndagskväll studerade vi Vakttornet tillsammans som familj, och jag försökte alltid göra studiet livligt och intressant. Vi resonerade dagligen med våra barn för att se om de hade några problem i skolan.
Barnen blev i tur och ordning inskrivna i skolan i teokratisk tjänst, och den undervisningen var till hjälp för dem i deras skolarbete. Redan från deras tidigaste år övade vi dem i tjänsten på fältet. De fick lära sig att erbjuda biblisk litteratur vid dörrarna och följde med oss när vi ledde bibelstudier i människors hem.
Vi försökte också lära barnen andra grundläggande ting i livet. Vi förklarade till exempel för dem att de inte alltid kunde få samma saker som de övriga syskonen. ”Om din bror eller syster får en leksak”, resonerade vi med dem, ”och du inte får någon, är det då rätt av dig att klaga över det?” Vid andra tillfällen fick naturligtvis de andra barnen något, så ingen blev försummad. Vi älskade dem alla lika mycket och favoriserade aldrig något av barnen.
Andra barn fick ibland göra saker och ting som våra barn inte fick göra. Jag fick ofta höra: ”Varför får inte vi göra det, när den och den får det?” Jag försökte förklara, men ibland måste svaret helt enkelt bli: ”Du tillhör inte den familjen, du är en Brumley. Vi har andra regler.”
Tjänst i Peru
Ända sedan vi lämnade Etiopien hade Lucille och jag längtat efter att få ta del i missionärsarbetet igen. Till sist, år 1972, fick vi möjlighet att flytta till Peru i Sydamerika. Vi kunde inte ha valt en bättre plats att fostra våra barn på under de så viktiga tonåren. Det nära umgänge de hade med missionärer, pionjärer med särskilt uppdrag och andra som hade kommit till Peru för att tjäna gjorde att de med egna ögon fick se vilken glädje de känner som verkligen söker Rikets intressen först. Philip kallade sitt umgänge ”ett positivt kamrattryck”.
Efter en tid fick några gamla vänner från Kansas höra vilken framgång vi hade i tjänsten för Riket och flyttade ner till oss i Peru. Jag organiserade vårt hem som ett missionärshem. Var och en hade sina speciella uppgifter, så att alla skulle ha tid att ta del i tjänsten på fältet. Vi dryftade också en bibeltext tillsammans vid frukostbordet varje morgon. Det var en mycket lycklig tid för oss alla. Varje morgon när jag vaknade och insåg var jag var och varför, tackade jag ännu en gång Jehova av hela mitt hjärta.
Judith gifte sig så småningom och återvände till Förenta staterna, där hon fortsatte i heltidstjänsten. Efter tre års tjänst som pionjär med särskilt uppdrag ansökte Philip om att få tjäna vid Betel i Brooklyn i New York och blev antagen. Även Leslie återvände så småningom till Förenta staterna. Det var med blandade känslor som de lämnade Peru — de har ofta sagt att det bästa vi någonsin gjort för dem var att ta dem dit.
När den ekonomiska situationen i Peru blev allt värre, insåg vi att vi också skulle bli tvungna att lämna landet. Vi återvände till Wichita år 1978 och kom i kontakt med en grupp spansktalande vittnen. De bad oss stanna kvar där och hjälpa dem, och det gjorde vi med glädje. En församling bildades, och snart blev den lika kär för oss som de församlingar vi tidigare hade tjänat i.
Ecuador hägrar
Trots att jag hade drabbats av ett slaganfall som gjort mig partiellt förlamad, hoppades jag innerst inne att Lucille och jag ännu en gång skulle få möjlighet att tjäna i ett annat land. År 1984 berättade en resande tillsyningsman för oss om tillväxten i Ecuador och om hur stort behov man där hade av kristna äldste. Jag påpekade att jag inte längre kunde göra så mycket i tjänsten på fältet på grund av mitt handikapp, men han försäkrade mig att även en 65 år gammal, partiellt förlamad äldste kunde vara till stor hjälp.
Sedan han hade gått, kunde vi inte sova på hela natten, utan låg bara och talade om våra möjligheter att flytta till Ecuador. Lucille hade samma brinnande önskan att resa som jag hade. Vi annonserade därför ut vår lilla insektsbekämpningsfirma och sålde den på två veckor. Vi lyckades också sälja vårt hus på bara tio dagar. Fastän vi hade kommit upp i åren, skulle vi alltså ännu en gång få ägna oss åt det som var vår största glädje — missionärstjänst i främmande land.
Vi slog oss ner i Quito. Tjänsten på fältet var underbar, med nya spännande erfarenheter varje dag. Men så år 1987 konstaterades det att jag hade tjocktarmscancer och omedelbart måste opereras. Vi återvände till Wichita, där jag genomgick en lyckad operation, och reste sedan tillbaka till Quito. Efter bara två år slog cancern till igen, och vi var tvungna att återvända till Förenta staterna för gott. Vi slog oss ner i North Carolina, där vi fortfarande bor.
Ett rikt och tillfredsställande liv
Vad min fysiska hälsa beträffar är framtiden osäker. År 1989 var jag tvungen att genomgå en kolostomi. Trots detta kan jag fortfarande tjäna som äldste och leda flera bibelstudier med intresserade som kommer till vårt hem. Under årens lopp har vi hjälpt bokstavligt talat hundratals personer genom att plantera, vattna eller uppodla sanningens säd. Det är en glädje som aldrig förbleknar, hur många gånger den än upprepas.
Jag har också haft den stora glädjen att se att alla mina barn tjänar Jehova. Peggy har i 30 år följt sin man, Paul Moske, i resetjänsten i Förenta staterna. Philip och hans hustru, Elizabeth, fortsätter, tillsammans med Judith, i speciell heltidstjänst i New York. Hank och Leslie och deras hustrur är aktiva vittnen, och mina fyra syskon och deras familjer, sammanlagt över 80 blodsförvanter, tjänar alla Jehova. Och Lucille har varit en exemplarisk kristen hustru i de närmare 50 år som vi har varit gifta. De senaste åren har hon utan att klaga utfört många otrevliga sysslor, då hon hjälpt mig att sköta min allt svagare kropp.
Ja, jag har levt ett mycket glädjerikt liv. Det har varit lyckligare än ord kan beskriva. Att tjäna Jehova är en sådan glädje att det är min innerligaste önskan att få tillbe honom för evigt här på jorden. Jag påminner mig alltid orden i Psalm 59:16, där det sägs: ”Jag för min del kommer att sjunga om din styrka, och om morgonen kommer jag av fröjd att kungöra din kärleksfulla omtanke. Ty du har visat dig vara en säker höjd för mig och en tillflyktsort på mitt trångmåls dag.”
[Bild på sidan 23]
George Brumley tillsammans med den etiopiske kejsaren Haile Selassie
[Bild på sidan 25]
George Brumley och hans hustru, Lucille