Helveteselden — flammande eller falnande?

DEN protestantiske predikanten Jonathan Edwards brukade injaga skräck i kolonialtidens amerikaner med sina målande skildringar av helvetet. En gång beskrev han en scen i vilken Gud höll syndare dinglande över eldsflammorna likt motbjudande spindlar. Därefter sade han strängt till församlingen: ”O syndare, du hänger i en tunn tråd, medan den gudomliga vredens lågor fladdrar omkring den och i varje ögonblick hotar att sveda den och bränna sönder den.”

Kort efter det att Edwards hållit denna beryktade predikan började emellertid helveteselden så att säga fladdra och falna.a D. P. Walker skriver i boken The Decline of Hell (Helvetets förfall): ”Under 1700-talets fjärde decennium började läran om evig pina för de fördömda öppet ifrågasättas.” Under 1800-talet fortsatte helveteselden att falna, och i mitten av 1900-talet var Edwards’ uppfattning om helvetet som en ”brinnande ugn där offren plågas intensivt till sinne och kropp i all evighet” inte längre något som människor talade om. Som journalisten Jeffery Sheler uttrycker det: ”Sedan skildringarna av helveteskvalen attackerats av den moderna intellektualismen och mattats av Hiroshimas och förintelsens fasor, verkar de inte längre så skrämmande.”

Många predikanter hade också tappat lusten för att tala om eld och svavel. Kraftfulla predikningar om helvetets fasor hördes inte längre från predikstolarna i kristenhetens etablerade kyrkor. För de flesta teologer blev helvetet ett ämne som var alltför föråldrat för att bli föremål för seriös forskning. För några år sedan höll en kyrkohistoriker på med vissa efterforskningar inför en universitetsföreläsning om helvetet. Han tittade i ämnesregistren för flera vetenskapliga tidskrifter, men han kunde inte hitta en enda hänvisning. Enligt tidskriften Newsweek sade historikern till sist: ”Helvetet har försvunnit. Och ingen har märkt det.”

Helvetet gör comeback

Försvunnit? Faktiskt inte. Förvånansvärt nog har helvetesläran under senare år flammat upp igen på somliga platser. Opinionsundersökningar som utförts i Amerika visar att andelen människor som säger sig tro på helvetet har ökat från 53 procent år 1981 till 60 procent år 1990. Om man därtill lägger det växande antal helvetespredikande evangeliska rörelser som finns runt om i världen, står det klart att helveteslärans allvarliga comeback i kristenhetens tankevärld verkligen är ett globalt fenomen.

Men har detta återupplivande av helvetesläran bara berört människorna i kyrkbänkarna, eller har det också nått predikstolarna? Faktum är att helvetesläran, som den predikades av Jonathan Edwards för 250 år sedan, aldrig helt och hållet har försvunnit från en del av kristenhetens konservativa predikstolar. År 1991 kunde man läsa i U.S.News & World Report: ”Även bland en del av de mer liberala större kyrkosamfunden finns det tecken som tyder på att teologer börjar ta helvetestanken under allvarligare övervägande än de gjort på decennier.” Det är således tydligt att helvetet, efter år av glömska, åter är en högaktuell fråga i den religiösa världen. Är det då lika glödhett som tidigare?

Frågeställningar

Teologen W. F. Wolbrecht svävar inte på målet: ”Helvetet är helvetet, en plats av evig fördömelse, och ingen mänsklig önskan eller tanke kan ändra på den saken.” Många kyrkobesökare är inte lika säkra. Även om de inte betvivlar helvetets existens, undrar de mycket över dess natur. En annan teolog erkänner: ”Även för mig är helvetet en obestridlig realitet, tydligt dokumenterad genom Bibelns vittnesbörd, men dess exakta natur är problematisk.” Ja, för ett växande antal teologer och lekmän är den aktuella frågan inte längre: ”Finns det ett helvete?” utan: ”Vad är helvetet?”

Hur skulle du besvara den frågan? Vad har du fått lära dig om helvetets natur? Och varför är uppriktiga kristna oroade över denna lära?

[Fotnoter]

[Bildkälla på sidan 3]

Dorés illustration av djävlar och Vergilius till Dantes Divina commedia