Naturkatastrofer — ett tidstecken?

”NATION skall resa sig mot nation och kungarike mot kungarike, och det skall vara hungersnöd och jordbävningar på den ena orten efter den andra. Alla dessa ting är början till nödens våndor.” Med dessa ord förklarade Jesus Kristus för 1.900 år sedan för sina lärjungar att sådana katastrofartade händelser, tillsammans med tilltagande laglöshet och det världsvida predikandet av de goda nyheterna om Guds kungarike, skulle utgöra början på ett sammansatt tecken som skulle markera ”avslutningen på tingens ordning”. — Matteus 24:3—14.

Med tanke på detta måste vi fråga oss: Upplever vi i vår tid fler förödande jordbävningar, orkaner, översvämningar, torkperioder och svältkatastrofer än tidigare generationer? Och får proportionellt sett fler människor lida på grund av dessa katastrofer, trots alla vetenskapliga och tekniska landvinningar?

Många skulle svara ja på dessa frågor. Tidskriften New Scientist säger till exempel varnande att ”världen kan förvänta fler katastrofer under 1990-talet än under gångna decennier”. Chefen för Meteorologiska världsorganisationen skrev likaså i UN Chronicle för juni 1991: ”Tendensen är helt klar. Från 1960-talet till 1980-talet ... har det skett en femfaldig ökning i förekomsten av stora naturkatastrofer och en trefaldig ökning när det gäller de sammanlagda ekonomiska förlusterna.” Tidskriften World Health, som utges av Världshälsoorganisationen, anlägger ett något vidare perspektiv på ämnet, när den skriver: ”Exempel på naturkatastrofer och deras förödande verkningar kan spåras långt tillbaka i historien. Men när vi nu närmar oss 2000-talet, står vi inför en föränderlig blandning av demografiska, ekologiska och teknologiska förhållanden som gör många befolkningsgrupper mer sårbara för verkningarna av såväl naturkatastrofer som katastrofer orsakade av människan.”

Den som är vaken för vad som händer i världen blir inte förvånad över sådana uttalanden. Massmedierna lider ingen brist på sensationella nyheter, vare sig det rör sig om ett vulkanutbrott i Filippinerna, en jordbävning i Kalifornien, en översvämning i Bangladesh, en svältkatastrof i Somalia, en orkan på Hawaii eller en mycket stor havsvåg i Nicaragua. Det går knappast en månad utan att det kommer rapporter om en katastrof i något hörn av världen.

Somliga avfärdar dessa fakta som oviktiga. De menar att det till synes ökande antalet katastrofer i vår tid bara beror på bättre nyhetsbevakning och tillförlitligare statistik. De hävdar också att orsaken till att fler människor får lida på grund av dessa katastrofer helt enkelt är att det finns mer människor i våra dagar. Är detta hela sanningen?

Lägg märke till vad som sägs i den ovan citerade artikeln i New Scientist: ”På 1960-talet rapporterades 523 katastrofer och på 1970-talet 767. Under 1980-talet steg siffran till 1.387.” Tidskriften förklarar vidare att ”en del av förklaringen till den påtagliga ökningen under det gångna decenniet kan vara den större öppenheten när det gäller rapportering av katastrofer i Kina och Sovjetunionen”. Sedan tillägger man: ”Likväl ökar antalet.” Den stora ökningen av antalet katastrofer kan inte bortförklaras med blott och bart bättre nyhetsbevakning eller tillförlitligare statistik.

Detta bekräftas av följande uttalande i UN Chronicle för mars 1992: ”Under de två senaste decennierna har omkring 3 miljoner människor förlorat livet, och ytterligare 800 miljoner har på annat sätt berörts av ’den ödeläggelse, de umbäranden och det lidande’ som naturkatastrofer fört med sig.” Detta innebär att var sjunde person på jorden har drabbats av någon form av katastrof eller tragedi. Detta är verkligen häpnadsväckande siffror, som inte ger rum för tvivel på att vi lever i en kaotisk och orolig tid.

Eftersom Bibeln förutsagt en sådan tid av nöd, innebär då det att Gud bär ansvaret för alla dessa katastrofer och det lidande som de för med sig? Många människor tror det. Men vad visar fakta? Och vad viktigare är: Vad visar Bibeln?

[Framsidesbild på sidan 2]

Framsidan: W. Faidley/​Weatherstock

[Bildkälla på sidan 3]

Mittersta fotot: Mark Peters/Sipa Press

WHO/Rödakorsföreningarnas förbund