Jehova stärker sitt folk i Öst och i Väst
I OMRÅDEN där predikoverket är förbjudet, i länder som splittras av våld och i nationer där förbuden nyligen har hävts — ja, på hela det världsvida fältet — fortsätter Jehova att ge sina vittnen ”kraft som är över det normala”. — 2 Korinthierna 4:7.
Framgång trots förbud
I ett örike i Fjärran Östern har predikoverket nu varit förbjudet i 17 år. Är vittnena där modfällda? Inte alls! I maj förra året hade de ett nytt rekord om 10.756 förkunnare, av vilka 1.297 var verksamma i någon form av heltidstjänst. Allteftersom världsförhållandena försämras, blir öborna mer och mer benägna att lyssna till sanningen. Förkunnarna har därför lett 15.654 bibelstudier i intresserade människors hem. Tidigare på året besökte 25.397 personer de möten som hölls i hemlighet för att högtidlighålla minnet av Jesu död.
Vid områdessammankomsterna ”Lärda av Gud” — som även de hölls på ett diskret sätt på grund av de lokala omständigheterna — fick bröderna till sin stora glädje de publikationer som utkommit i Förenta staterna på sitt eget språk. Översättare, korrekturläsare och andra hade frivilligt arbetat över för att i tid kunna färdigställa den viktigaste utgåvan med dess hundratals sidor, och ett samarbetsvilligt världsligt tryckeri åtog sig villigt att trycka och binda in boken, vilket de utförde mycket väl. Sammankomstdeltagarna gladde sig mycket över att få denna bok med alla dess drygt tusen färgbilder. Många regeringstjänstemän respekterar Jehovas vittnen, och motståndet kommer främst från kristenhetens präster. Vi hoppas att förbudet snart kommer att upphävas.
Hur är det på den amerikanska kontinenten?
Precis som sina bröder i Öst tar Jehovas vittnen i Väst modigt itu med sina problem, och Jehovas heliga ande hjälper dem att klara av svåra situationer. Låt oss till exempel se vad som hände i ett latinamerikanskt land, där narkotikakarteller regelbundet genomkorsar djunglerna.
En grupp vittnen begav sig med buss till ett isolerat distrikt. När de klev av bussen, lade de märke till en liten sidoväg som gick ut från byn. De fem bröderna gav sig därför i väg för att se vart den lilla grusvägen ledde och lät systrarna och barnen arbeta i byn. En av bröderna berättar:
”Vi hade gått i två timmar och bara passerat några få hus. Plötsligt kom åtta beväpnade män med huvor över ansiktet ut ur skogen. En del av dem hade maskingevär, och en del hade macheter. Vad hade vi nu råkat in i? Vi frågade vad de ville men blev tillsagda att vara tysta och inte prata — bara marschera vidare. Och det gjorde vi! Efter ytterligare två timmars vandring genom tät djungel kom vi fram till ett röjt område som tydligen var något slags läger. Beväpnade vakter stod överallt. I mitten låg ett välbyggt hus, och det var dit de ledde oss.
Så snart vi hade satt oss ner började en man som tydligen var lägerchefen tala till oss. Han var prydligt klädd, var välutbildad och uppträdde på ett värdigt sätt. Han pekade på en av bröderna och bad honom resa sig upp. Sedan frågade han honom: ’Vad anser ni om vår grupp?’ Brodern, som var fullt på det klara med var vi befann oss, svarade: ’Vi känner till er grupp, men vi har inget intresse av den eller av någon annan politisk grupp. Den enda anledningen till att vi är här är att vi vill predika om Jehova Guds rike med Kristus Jesus som kung. Det kommer snart att krossa alla politiska regimer i den här tingens ordning och på ett underbart sätt välsigna människor som bor på den här jorden under paradisiska förhållanden — något som ingen människa eller grupp av människor kan göra.’
Mannens inställning förändrades. Han började ställa frågor. ’Var har ni lärt er allt detta? Hur kommer det sig att ni kan tala så där?’ I en och en halv timme kunde vi avge ett gott vittnesbörd om världsförhållandena och visa att Bibeln tydligt framhåller vad som är mänsklighetens enda hopp. Vi förklarade också Romarna, kapitel 13 — att vi lyder de styrande myndigheterna, men när Jehovas ord och deras står i strid med varandra, då sätter vi lydnaden för vår Gud, Jehova, främst. Till sist erbjöd vi honom de böcker som vi hade med oss. Han tog tre av dem och en bibel, och till vår stora förvåning gav han oss också ett bidrag för dem. Han sade att han skulle läsa dem.
Därefter gjorde lägerchefen ett tecken åt en av männen att föra oss ut ur lägret. Snart var vi på väg tillbaka och tackade Jehova för den seger som vi hade vunnit på detta annorlunda predikofält.”
I det krigsdrabbade Afrika
Mitt emellan Fjärran Östern och Amerika i väster ligger den afrikanska kontinenten. Stamfejder har förvandlat vissa afrikanska länder till en malström av våld. I Liberia har Jehovas folk ännu en gång fått utstå stora svårigheter på grund av det uppblossande inbördeskriget. Det började med strider i och omkring huvudstaden i oktober och november 1992. Därefter spred sig kriget till de inre delarna av landet, där hela församlingar upplöstes när bröderna flydde ut i bushen tillsammans med den övriga befolkningen. Deras nit har emellertid inte minskat. De fortsatte att predika vart de än kom, och detta har lett till att ett storslaget vittnesbörd har blivit avgivet också i de avlägsnaste delarna av landet.
En församling av förkunnare som tvingats fly från sina hem byggde en provisorisk Rikets sal mitt inne i en gummiplantage. I en stad nära fronten brukade civilbefolkningen under dygnets ljusa timmar fly till denna närbelägna gummiplantage för att undkomma bombanfallen. Bröderna i området (däribland många förkunnare som tvingats fly från huvudstaden, Monrovia) gjorde anordningar för tjänst på fältet, och vittnena kunde sedan regelbundet ses predika för de tusentals människor som hade sökt skydd under gummiträden! Så snart ett flygplan närmade sig hoppade bröderna och systrarna ner i ett närbeläget dike, och när faran sedan var över, fortsatte de med sitt vittnande.
De drygt tusen församlingsförkunnare som har möjlighet att rapportera till Sällskapet har förvånansvärt nog, trots inbördeskriget, ägnat i genomsnitt 18,1 timmar åt tjänsten på fältet och leder sammanlagt 3.111 bibelstudier varje månad.
Under de fyra senaste åren har restriktioner och förbud mot Jehovas vittnens verksamhet hävts i 18 afrikanska länder. Och vilken glädje! Den 12 augusti upphävdes det förbud mot vittnena som infördes i oktober 1967. Det underjordiska predikandet av de goda nyheterna hade alltid haft framgång, men nu kan vittnena gå framåt i frihet, även om de måste invänta uppståndelsen för att på nytt hälsa på de kamrater som mördades av förtryckarna.
I Moçambique trädde ett fredsfördrag i kraft den 4 oktober 1992. Områden som tidigare varit helt oåtkomliga på grund av det förödande krig som har rasat de 16 senaste åren kan nu nås. I Carioco, till exempel, kunde man återuppta förbindelsen med 375 bröder och systrar som inte hade haft någon som helst kontakt med organisationen på sju år. En speciell endagssammankomst hölls i Milange, huvudort i den region som tidigare varit känd som platsen för ett koncentrationsläger och centrum för ”omskolning” av Jehovas vittnen, av vilka många var flyktingar från Malawi. Hela 2.915 personer var närvarande, däribland stadens borgmästare, som hälsade Jehovas vittnen välkomna. Det forna ”omskolningscentret” blev således ett centrum för biblisk undervisning den dagen.
En missionär skriver: ”Beträffande våra bröder som befann sig i olika flyktingläger i Teteprovinsen gjorde en representant för UNHCR (FN:s flyktingkommissarie) en intressant iakttagelse. Han sade att Jehovas vittnen hade organiserat ett eget läger, avskilt från andra grupper. ’Deras läger var det enda som var ordentligt skött’, sade han och tillade: ’Jehovas vittnen är renliga, välorganiserade och bildade.’ Han erbjöd sig sedan att ta mig med i ett flygplan över bushen, för att jag skulle kunna se det med egna ögon. Piloten pekade ut två läger från luften. Det ena var sjabbigt och smutsigt, med lerhyddor som var byggda tätt inpå varandra huller om buller. Det andra var välplanerat, och husen var ordnade i rader med vägar emellan. Husen var snygga och prydliga, och gårdsplanerna var sopade. Somliga hus var till och med målade med hemgjord målarfärg. ’Gissa vilket läger som tillhör ert folk’, sade piloten. Det var en stor glädje för mig att få träffa bröderna i det här lägret. Det finns nu åtta församlingar i den här byn med vittnen.”
I ”Örnens land”
Nej, det är inte den amerikanska örnen vi menar! Mellan Öst och Väst ligger ett europeiskt land, Albanien. På landets eget språk kallas det Shqipëria, som betyder ”Örnens land”. Ett 50 år gammalt, rigoröst förbud mot Jehovas vittnen har nyligen hävts, och vittnena i det här landet kan nu församlas med sina bröder från Öst och Väst och fritt utöva sin gudsdyrkan. De följer verkligen Bibelns råd och ”köper upp den lägliga tiden”. (Efesierna 5:16) Den första sammankomsten i Albaniens historia, en endagssammankomst, hölls på Nationalteatern i huvudstaden, Tirana (Tiranë), söndagen den 21 mars. På lördagseftermiddagen hade 75 frivilliga vittnen förvandlat den förfallna lokalen till en glänsande ren sammankomsthall. Direktionen var mållös. Det bör också framhållas att bara omkring 20 av de frivilliga var döpta!
Vädret kunde inte ha varit bättre. När de utländska delegaterna anlände utbyttes varma hälsningar — främst med hjälp av gester och kramar — som gjorde denna sammankomst till något alldeles speciellt. Broder Nasho Dori höll den inledande bönen, med händerna sträckta mot himlen. Han döptes år 1930 och är nu så gott som blind. Programmet hölls på albanska, till största delen av utländska pionjärer med särskilt uppdrag. De 585 närvarande sjöng sången ”Kristet överlämnande” — en av de sex sånger som hade översatts till albanska för detta tillfälle — medan 41 nya bröder och systrar tågade i väg till en bassäng som besökande grekiska bröder välvilligt hade satt upp i Rikets sal på platsen. Vilken förändring! Förr riskerade man att hamna i arbetsläger bara man ägde en bibel, och mötena var begränsade till grupper om två eller tre personer.
Dagen efter sammankomsten fick Sällskapet Vakttornets avdelningskontor ett samtal från direktören för teatern. I vanliga fall lägger han sig inte i vem som använder teatern. Det är den biträdande direktörens uppgift. Men nu sade han: ”Jag var helt enkelt tvungen att ringa och tacka er. Jag har aldrig sett lokalen så ren. Om jag blev tvungen att beskriva den, skulle jag säga att det var som om en fläkt från himlen hade kommit över teatern i går. Säg bara till om ni skulle vilja använda våra lokaler igen, så skall vi låta er få förtur. Vi borde egentligen låta er komma hit var tredje månad hyresfritt.”
Vittnena återvände till sina hemstäder styrkta och tacksamma och började göra förberedelser för åminnelsen av Jesu död. Bara 15 dagar senare, tisdagen den 6 april, hölls den första fria Åminnelsen på sju olika platser.
I staden Berat är det nu omkring 170 personer som besöker mötena, och prästen där är rasande. Av de 33 förkunnarna i Berat blev 21 döpta vid sammankomsten. Vid Åminnelsen var 472 personer närvarande. Också på de andra platserna var antalet närvarande vid Åminnelsen påfallande högt, till stor del som ett resultat av den fina ledning som getts av pionjärer med särskilt uppdrag.
I den mest katolska staden i Albanien, Shkodër, där det finns en stor basilika, har kyrkan börjat ge ut en månadstidning, och varje nummer har haft en artikel med rubriken ”Hur man undviker Jehovas vittnen”. I det senaste numret kunde man läsa: ”Jehovas vittnen har tagit över Shkodër”! Den stora hären bestående av två vittnen hade lyckats samla 74 ordentliga och uppriktiga personer till Åminnelsen. Efter att ha hört åminnelsetalet bad 15 familjer om ett bibelstudium. I en annan stad, Durres, där det finns en här bestående av fyra vittnen, var hela 79 närvarande.
På grund av motstånd från katolska ungdomar, som hotade att driva bort vittnena med stenar, flyttades åminnelsefirandet i den lilla bergsbyn Kalmeti i Vogel till en broders hem, där 22 personer församlades i frid och endräkt. Gruppen består av fem förkunnare, av vilka tre döptes vid sammankomsten i Tirana.
I Vlorë fick två unga män tag i ett nummer av Vakttornet, läste det och skrev sedan till Sällskapet: ”Vi kallar oss nu Jehovas vittnen på grund av de sanningar som vi har lärt oss i Vakttornet. Var snälla och skicka hit någon som kan hjälpa oss.” Två pionjärer med särskilt uppdrag blev förordnade att tjäna där, och en av de unga männen kvalificerade sig snart som förkunnare. Han var mycket lycklig över att få vara bland de 64 närvarande vid Åminnelsen i Vlorë.
En albansk broder som hade lärt känna sanningen i Förenta staterna återvände år 1950 till sin hemstad Gjirokastër, där han tjänade i den utsträckning det var möjligt fram till sin död. Han sådde sanningens säd i sin sons hjärta. När förbudet hävdes, vände sig sonen till Sällskapet Vakttornet och bad om hjälp. En annan intresserad person, som bodde i en by strax norr om Gjirokastër, hade också skrivit och bett om hjälp, så fyra pionjärer med särskilt uppdrag skickades dit. På onsdagsmorgonen efter Åminnelsen ringde en av pionjärerna till Sällskapets avdelningskontor i Tirana och sade: ”Jag kunde inte låta bli att tala om hur mycket Jehovas ande har uträttat. Vi är så lyckliga. Åminnelsen blev en verklig framgång.” Det var 106 personer närvarande, inräknat den lilla gruppen om sju förkunnare.
Hur stort var det sammanlagda antalet närvarande vid Åminnelsen? År 1992, då det fanns bara 30 förkunnare i Albanien, var närvaroantalet 325. År 1993 hade de 131 förkunnarna lyckats församla 1.318 personer. Båda åren har närvaroantalet varit tio gånger så stort som antalet förkunnare. Hur fantastiskt har det inte varit att få se ”den lille ... bli till tusen” på så kort tid! — Jesaja 60:22.
”Förläng dina tältlinor”
Allteftersom Jehovas vittnens predikoverksamhet sprider sig till jordens alla hörn, genljuder uppmaningen: ”Gör platsen för ditt tält rymligare. Och låt dem spänna ut din storslagna tältbonings tältdukar. Håll inte tillbaka. Förläng dina tältlinor, och gör dessa dina tältpluggar starka. Ty åt höger och åt vänster kommer du att bryta fram.” (Jesaja 54:2, 3) Denna utvidgning av Guds ”storslagna tältboning” — representerad av den världsvida församlingen av hans tillbedjare — har verkligen varit uppenbar i Östeuropa, i synnerhet i de länder som förr tillhörde Sovjetunionen. Efter att ha uppehållit sina tjänare under årtionden av förtryck ger Jehova nu sina vittnen den dynamiska energi som behövs för att utvidga och stärka organisationen.
I Ryssland inträffade den 22—25 juli en historisk händelse, då en internationell sammankomst med temat ”Lärda av Gud” hölls på Lokomotivstadion i Moskva med som mest 23.743 närvarande. Vem skulle för bara två år sedan ha trott att något sådant var möjligt? Men här var de nu! Mer än 1.000 delegater kom från Japan och Korea, närmare 4.000 från Förenta staterna och Canada och ytterligare flera tusen från över 30 länder i södra Stilla havet, Afrika, Europa och andra delar av världen — här möttes verkligen Öst och Väst. Hur uppmuntrande var det inte för alla dessa att fritt kunna umgås med mer än 15.000 av sina ryska bröder och systrar! Deras glädje kände inga gränser.
Ett häpnadsväckande antal av 1.489 nya vittnen döptes vid sammankomsten. Dopet fick stor publicitet i massmedier runt om i världen — till exempel i The New York Times, som hade en fin bild på förstasidan. Applåderna rungade under hela dopet, men ännu mer applåderade åhörarna vid det avslutande talet, när talaren, sedan han tackat de 4.752 frivilliga och funktionärer som hade hjälpt till att göra sammankomsten till en sådan framgång, sade: ”Men framför allt tackar vi Jehova!” Ja, Jehovas ande hade hjälpt dem att övervinna starkt motstånd från ortodoxa kyrkan och gett dem kraft att kunna förverkliga denna underbara sammankomst.
Men mer skulle komma — en sammankomst i den ukrainska staden Kiev, den 5—8 augusti. Också här renoverade frivilliga arbetare hela stadion, och som mest var 64.714 församlade i denna jättelika Rikets sal. Ännu en gång kom vittnen från Öst och Väst och jordens alla hörn. De viktigaste talen tolkades till 12 språk. Omkring 53.000 delegater kom med allmänna kommunikationsmedel och måste mötas vid järnvägsstationer och flygplatser och transporteras till sina förläggningar i hotell, skolor, privata hem och på båtar. Allt detta ordnades till minimala kostnader och med en smidighet och effektivitet som väckte polisens häpnad och beundran.
Höjdpunkten i det spännande sammankomstprogrammet var dopet, som tog två och en halv timmar. Det var sammanlagt 7.402 nya bröder och systrar som symboliserade sitt överlämnande åt Jehova, medan applåderna ekade och skallade över den väldiga stadionanläggningen. Det var det största dopet genom tiderna; det tidigare högsta antalet var vid sammankomsten i New York år 1958, då 253.922 var närvarande och 7.136 blev döpta.
Allteftersom den nuvarande domsperioden går mot sitt slut, församlas fårlika människor från Öst, Väst och till och med ”jordens mest avlägsna del” och åtnjuter en endräkt som saknar motstycke i människans historia. Vi ser verkligen hur en ”stor skara ... ur alla nationer och stammar och folk och tungomål” sluter sig till det andliga Israel i att betyga sin tro på Jesu dyrbara lösenoffer, grundvalen för allt som nu görs för att hävda Jehovas suveräna styre. — Apostlagärningarna 1:8; Uppenbarelseboken 7:4, 9, 10.
[Bilder på sidorna 8, 9]
Öst möter Väst i Moskva och Kiev