Uppehållen av den Gud som inte kan ljuga

BERÄTTAT AV MARY WILLIS

Verkningarna av depressionen i världen hade år 1932 nått Västaustraliens obygd. Det året, då jag var 19 år, blev Ellen Davies och jag förordnade att predika på ett distrikt som täckte omkring 100.000 kvadratkilometer. Vi skulle börja i det lilla samhället Wiluna, som låg cirka 95 mil nordöst om vårt hem i Perth, Västaustraliens huvudstad.

PÅ VÄG dit delade Ellen och jag tågbetjäningsvagn med en vänlig konduktör. Varje gång tåget stannade på något sidospår var konduktören vänlig nog att berätta hur länge stoppet skulle vara. Det gav oss möjlighet att stiga av och vittna för människor som bodde i dessa isolerade järnvägssamhällen. Slutligen kom vi fram till gruvsamhället Wiluna mitt i en storm som gjorde att dammet for omkring.

Men sidospåret i Wiluna låg nästan tre kilometer från samhället. Ingen av oss var särskilt stark, och vi hade tre tunga litteraturkartonger och två resväskor med oss. Vad skulle vi ta oss till? Vi hängde en kartong på en käpp och tog tag i var sin ände av käppen. På det sättet bar vi kartongerna, en efter en. Vi måste gå flera gånger för att få de tre kartongerna och våra resväskor de tre kilometerna till samhället, och vi var tvungna att stanna och vila flera gånger därför att vi fick ont i händerna.

Trots dammet, värkande händer och trötta ben fann vi glädje i utmaningen och äventyret. Båda kände vi att Jehova var med oss och att han uppehöll oss, så att vi kunde klara av denna strapatsliknande början av vårt predikande på otillgängliga platser. Vi märkte snart hur han även välsignade vårt arbete, för våra ansträngningar under den resan ledde till att unge Bob Horn omfattade Bibelns sanning. Det gläder oss att Bob kunde ägna några år åt tjänst vid Betel och att han fortsatte att troget tjäna Jehova i närmare 50 år fram till sin död år 1982.

Med början i Wiluna bearbetade vi bebyggelsen under vår mer än 70 mil långa resa till Geraldton vid kusten. Därifrån återvände vi till Perth. Vissa nätter sov vi i järnvägsstationernas kala väntsalar och en gång rentav i en höstack vid sidan av järnvägsspåret.

Vi hade med oss en kappsäck fylld med hembakade vetebullar. Det var vad vi huvudsakligen åt under första hälften av vår resa. Ibland tjänade vi ihop till maten genom att diska och skura golv på pensionat och i matsalar. Vid andra tillfällen hände det att vi arbetade i solgasset med att plocka ärter eller bönor. Bidrag från intresserade, som skaffade biblisk litteratur, hjälpte oss att bestrida våra utgifter.

Det exempel och den övning som min mor tidigt gav mig stärkte mig, så att jag kunde bevara tron på Jehova och framgångsrikt ta itu med svåra situationer under den tiden.

Ett kristet arv

Min mor hade stark tro på Skaparen, och så länge jag kan minnas brukade hon tala med oss barn om honom. Men hennes tro blev svårt prövad när vår sjuårige bror dog i en tragisk olycka i skolan. Men i stället för att bli bitter på Gud började min mor ivrigt studera Bibeln. Hon ville om möjligt få veta varför sådana tragedier inträffar. Hennes sökande efter Bibelns sanningar blev belönat, och hon symboliserade sitt överlämnande åt den sanne Guden, Jehova, genom vattendop i början av 1920-talet.

Från och med då brukade hon i sina samtal med oss framhålla hur tillförlitliga Guds löften är och uppmana oss att alltid tänka på att ”Gud ... inte kan ljuga”, oavsett vad som händer. (Titus 1:2) Följden blev att min syster och jag, och två av våra bröder, tillsammans med våra familjer och barnbarn, nu är lovprisare av Jehova Gud. Två av mina systersöner, Alan och Paul Mason, tjänar som resande tillsyningsmän.

En tidig önskan att predika

Jag var inte särskilt bra i skolan och slutade den år 1926 när jag var 13 år. Trots det hade jag utvecklat en stark önskan att dela med mig av det jag lärt mig i Bibeln till andra. Min far ansåg att jag inte fått tillräcklig skolning för att kunna hjälpa någon, men min mor sade: ”Även om hon bara berättar för andra om det annalkande Harmageddonkriget och att de ödmjuka skall ärva jorden, förkunnar hon Guds kungarike.” Jag började därför ta del i predikandet från dörr till dörr i de nedre tonåren, även om jag inte blev döpt förrän år 1930. Strax efter mitt dop började jag predika på heltid i trakten av Perth.

Året därpå, år 1931, började vi använda vårt nya namn, Jehovas vittnen. Men många av dem vi besökte invände mot att vi använde Guds heliga namn och reagerade häftigt. Trots att vi blev ovänligt bemötta fortsatte jag i tjänsten. Jag var säker på att Gud inte ljuger när han lovar att hans tjänare kan lita på ”den kraft som ... [han] släpper till”. — 1 Petrus 4:11; Filipperna 4:13.

Den ”stora skaran” identifieras

År 1935 blev jag förordnad till den andra sidan av Australiens vidsträckta kontinent. Jag tjänade således i flera år som pionjär i det område som kallas New England i staten Nya Sydwales, omkring 400 mil från mitt förra hem i Perth.

Fram till dess hade jag tagit del av emblemen, det osyrade brödet och det röda vinet, vid det årliga firandet av åminnelsen av Jesu död. Även om det ansågs vara det rätta, i synnerhet för nitiska heltidsförkunnare, var jag aldrig övertygad om att jag hade ett himmelskt hopp. År 1935 framstod det sedan klart att en stor skara, som hade hoppet att leva för evigt på jorden, höll på att församlas. Många av oss blev glada när vi insåg att vi tillhörde den stora skaran, och vi slutade att ta del av emblemen. (Johannes 10:16; Uppenbarelseboken 7:9) Bibelns sanning lyste allt klarare, alldeles som Jehova hade lovat. — Ordspråken 4:18.

Nya predikometoder

I mitten av 1930-talet började vi använda grammofoner i tjänsten. Vi måste därför montera pakethållare både fram och bak på våra stabila cyklar, inte bara för de tunga grammofonerna, utan även för skivorna och våra litteraturväskor. Jag behövde vara försiktig när jag hade cykeln fullastad, för om den föll omkull orkade jag inte resa den!

Vid den tiden började vi även med så kallade informationsparader. Medan vi gick längs stadens huvudgata, bar vi dubbelplakat med paroller som fångade uppmärksamheten. För mig blev det arbetet ett särskilt trosprov, i synnerhet då jag blev gripen och inlåst i en liten cell över natten i staden Lismore. Det var förödmjukande att nästa dag ställas inför rätta utan att ens få kamma håret! Men än en gång uppehöll Jehova mig, precis som han hade lovat. Men målet lades ner därför att den enda anklagelse som polismannen som hade gripit mig hade var att texten på mitt plakat var förolämpande för hans egen religion.

Tillbaka västerut

I början av 1940-talet förde predikotjänsten mig tillbaka till landsortsstäderna i Västaustralien. Där fortsatte jag att glädja mig åt minnesvärda erfarenheter och andliga välsignelser. Medan jag var förordnad i Northam träffade jag en jäktad hemmafru, Flo Timmins, omkring en mil utanför staden. Hon skaffade boken Försoningen, och det dröjde inte länge förrän hon blev ett överlämnat vittne för Jehova Gud. Hon är fortfarande verksam i tjänsten för Guds kungarike, och hennes dotter, som vid den tiden var bara fyra år, växte upp och blev pionjär med särskilt uppdrag.

Men jag fick även andra oförglömliga erfarenheter. En gång när jag och min kamrat i vår hästdragna sulky åkte över en bro i Northam, började hästen plötsligt skena. Det gav oss en förfärlig åktur med Avonflodens virvlande vatten långt under oss. Hästen saktade inte ner förrän efter drygt en kilometer.

Giftermål och familj

År 1950 gifte jag mig med Arthur Willis, som också hade varit pionjär i flera år. Vi bosatte oss i landsortsstaden Pingelly i Västaustralien, där vi blev välsignade med en son, Bentley, och en dotter, Eunice. När barnen skulle till att sluta skolan, bestämde sig Arthur för att återuppta pionjärtjänsten. Våra båda barn tog efter sin fars fina exempel och blev reguljära pionjärer så snart de blev kvalificerade.

Arthur tog ofta med sig barnen till avlägsna lantdistrikt för att predika. Då och då kunde han vara hemifrån i en vecka eller mer med dem och övernatta utomhus. När de var borta, var jag hemma och skötte familjens möbelaffär, så att de tre kunde vara pionjärer.

Tjänst bland aboriginerna

En morgon strax efter det att familjen kommit tillbaka från en av predikofärderna, fick vi en oväntad besökare. Besökaren var en aborigin som frågade: ”Vad måste jag göra för att komma tillbaka?” Först blev vi förbryllade. Sedan kände Arthur igen honom som en som flera år tidigare blivit utesluten ur den kristna församlingen på grund av dryckenskap. Han hade sedan fått ett upprörande rykte om sig för att dricka omåttligt och att sätta sig i skuld.

Arthur förklarade vad han måste göra för att kunna bli återupptagen i Jehovas rena organisation. Han gick lugnt och stilla utan att säga särskilt mycket, och alla undrade vi vad han skulle göra. Ingen av oss hade förväntat det som hände under de följande månaderna. Mannen gjorde nära nog ofattbara förändringar! Han inte bara övervann problemet med att dricka, utan han sökte också upp människor i trakten, påminde dem om det han var skyldig och betalade sedan skulden! Nu är han en kristen broder igen, och han tjänade en tid som pionjär.

Det fanns många aboriginer i Pingelly, och vår tjänst med att hjälpa dessa ödmjuka människor att lära sig och sedan godta Guds ords sanning var mycket glädjande och givande. Det har verkligen varit trosstärkande för mig att ha del i att hjälpa flera av Australiens urinnevånare att lära känna sanningen!

Det bildades en församling i Pingelly, och till en början var flertalet medlemmar aboriginer. Vi var tvungna att lära flera av dem läsa och skriva. På den tiden fanns det en hel del fördomar mot dem, men stadsborna kom alltmer att respektera aboriginer som var vittnen för deras rena levnadssätt och för att de var pålitliga medborgare.

Jehovas aldrig svikande hjälp

Min käre man, Arthur, som hade tjänat Gud troget i 57 år, dog i början av år 1986. Han var väl respekterad av affärsmännen i Pingelly och av människor på distriktet. Återigen uppehöll Jehova mig och gav mig styrka att klara av denna plötsliga förlust.

Min son, Bentley, tjänar som äldste i norra delen av Västaustralien, där han med sin hustru, Lorna, har fostrat sin familj i sanningen. En annan källa till stor glädje för mig är att min dotter, Eunice, fortfarande är i heltidstjänsten. Hon och hennes man, Jeff, tjänar som pionjärer. Jag bor tillsammans med dem nu, och jag är glad över att kunna vara kontinuerlig hjälppionjär.

Jag har i mer än 60 år erfarit uppfyllelsen av Jehovas kärleksfulla löfte att styrka sina tjänare och hjälpa dem, vilka omständigheter de än må hamna i. Om vi inte tvivlar på honom eller bara tar för givet att han finns, fyller han alla våra behov. Min tro har stärkts när jag känt Guds hand i verksamhet, och jag har sett hur han välsignar långt mer än vi kan förstå. (Malaki 3:10) Gud kan omöjligen ljuga!

[Bild på sidan 27]

Mary år 1933

[Bilder på sidan 29]

Mary och Arthur på senare år