De sökte och fann den rätta religionen

SOMLIGA människor har ända sedan barndomen sökt efter tillfredsställande svar på sina frågor om livet. När de var unga kanske de gick i kyrkan eller besökte religiösa möten. Men många av dem fann att varken de svar som de fick eller själva ritualerna hjälpte dem att klara av livets problem.

De kanske säger att de fortfarande tillhör sina föräldrars religion, även om de sällan går i kyrkan. Enligt en biskop i anglikanska kyrkan har de en ”tynande” tro. De håller religionen på sparlåga. Andra är uppbragta över det hyckleri som de ser i religiösa kretsar och har vänt religionen ryggen helt och hållet. Men de undrar fortfarande över livsfrågorna.

Varför somliga hyser allvarliga tvivel

De flesta vet att många kyrkor gör anordningar för att hjälpa hemlösa, dela ut mat till behövande och sponsra kulturella evenemang. Men nästan dagligen hör de också nyhetsmeddelanden om våld och blodsutgjutelse som har sin rot i religiösa konflikter, inte bara bland icke-kristna, utan också bland sådana som påstår sig vara kristna. Är det så underligt att de tvivlar på att människor som tar del i sådana våldshandlingar utövar den rätta religionen?

Många med religiös bakgrund har tidigare tyckt att barnhem som drivs av religiösa organisationer är någonting fint och positivt. På senare år har emellertid sådana personer blivit bestörta, när präster på den ena platsen efter den andra anklagats för att ha förgripit sig sexuellt på de barn som överlämnats i deras vård. I början trodde de flesta att det endast var ett fåtal präster som gjort sig skyldiga till sådant. Nu börjar somliga undra om det inte är något som är i grunden fel med hela kyrkan.

En del sådana personer, till exempel Eugenia i Argentina, var tidigare djupt engagerade i sin religion. Som ung vallfärdade hon för att dyrka jungfrun av Itatí. I 14 år levde hon som nunna i ett kloster. Därefter lämnade hon klostret och slöt sig till en internationell religiös och politisk rörelse, som förespråkade omedelbara, radikala förändringar av den socioekonomiska samhällsstrukturen genom revolutionära medel. Som en följd av det som hon såg och upplevde under denna tid förlorade hon sin tro och förtröstan på Gud. Hon sökte egentligen inte efter en religion som hon kunde tro på. Det hon letade efter var ett sätt att hjälpa fattiga människor att få en rättvis behandling — och en vän som hon kunde lita på.

Andra har sett vad som pågår i kyrkorna och har helt tagit avstånd från dem. En ateist som citerades i tidskriften Sputnik år 1991 sade öppenhjärtigt: ”Jag kan inte se någon större skillnad mellan ... hednisk och kristen mytologi.” Som ett exempel beskrev han en procession, i vilken präster i guldbroderade skrudar skred fram genom Moskvas gator, bärande på en sarkofag med en mumie i. Det var kroppen av ”ett av den ortodoxa kyrkans helgon”, som flyttades från ett museum till en kyrka, och scenen påminde skribenten om präster och mumier i det forntida Egypten. Han konstaterade också att medan de som deltog i processionen i Moskva trodde på den ”kristna treenigheten”, dyrkade även egyptierna en triad av gudar — Osiris, Isis och Horus.

Den här författaren hänvisade också till den kristna kärlekstanken — ”Gud är kärlek” och ”älska din nästa” — och konstaterade att den inte hade någon motsvarighet i det hedniska Egypten. Han framhöll emellertid: ”Den broderliga kärleken har inte triumferat i världen, inte ens i den del av den som kallar sig kristen.” Han följde upp sitt påstående med kommentarer om den dåliga frukt som har blivit följden av kyrkans ständiga inblandning i statens angelägenheter. Det han hade sett hade inte fått honom att tro att kristenhetens kyrkor hade det som han sökte.

Andra har däremot funnit tillfredsställande svar på sina frågor — men inte i kristenhetens kyrkor.

Hon lärde känna sanningen om de döda

Magdalena, som nu är 37 år, bor i Bulgarien. När hennes svärfar dog år 1991, blev hon mycket förtvivlad. Gång på gång frågade hon sig: ”Vad händer med en människa, när hon dör? Var finns min svärfar?” Hon gick i kyrkan, och hon bad också framför en ikon i sitt hem, men hon fick inga svar.

Men så en dag ringde en granne och bjöd henne hem till sig. En ung man som studerade Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen var på besök hos grannen. Hon lyssnade uppmärksamt när han talade om Guds kungarike och Guds uppsåt att förvandla jorden till ett paradis, där människor kunde få leva för evigt under lyckliga förhållanden. På bordet låg en bok, Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. Den unge mannen visade henne ett bibelställe som stod citerat i boken, Predikaren 9:5, där det sägs: ”Vad de döda beträffar, är de inte medvetna om någonting alls.” På kvällen läste hon mer i boken. Hon fick veta att de döda inte lever vidare i himlen eller i helvetet; de är fullständigt omedvetna, som om de befann sig i djup sömn. Hon tog villigt emot vittnenas inbjudan att besöka ett möte i den lokala församlingen. Efter mötet tackade hon ja till ett regelbundet bibelstudium. När hon vid mötet lade märke till hur man bad till Jehova, började hon också be till Jehova för att få hjälp att övervinna en djupt inrotad svaghet. När hennes böner blev besvarade, visste hon att hon hade funnit den rätta religionen.

Deras liv fick mening

André hade vuxit upp i ett mycket katolskt hem i Belgien och hade tjänat som assistent åt prästen på platsen. Under den tiden hade han emellertid fått se saker och ting som undergrävde hans respekt för kyrkan. Följden hade blivit att han nu var katolik endast till namnet.

I 15 år hade han varit professionell fotbollsspelare. Vid ett tillfälle, när hans lag deltog i en fotbollsturnering i Italien, blev de inbjudna till en audiens hos påven. Besöket var inte andligt uppbyggande på minsta vis, och den världsliga rikedom som omgav påven gjorde André upprörd. Hans inställning till kyrkan blev alltmer skeptisk. Hans eget liv var olyckligt på grund av två upplösta äktenskap. Världssituationen gjorde honom frustrerad. År 1989 skrev han i sin dagbok: ”Vad är meningen med alla dessa dåraktiga ting som pågår runt omkring oss?” Hans religion gav honom inget svar.

År 1990, när André arbetade som fotbollstränare på Island, fick han besök av Iiris, en av Jehovas vittnens missionärer. Han tog emot den litteratur som hon erbjöd och bad henne besöka honom igen. Hon gick tillbaka tillsammans med sin man, Kjell. När de till sist fick möjligheter att sitta ner i lugn och ro och tala med André, märktes det tydligt att han var mycket intresserad av att förstå Bibeln. Hans hustru, Ásta, delade hans intresse. Han var ledig tre timmar mitt på dagen mellan träningspassen, och de beslöt sig för att använda den tiden till att studera Bibeln. ”Jag blir mer uppiggad av att studera Bibeln än av att bara vila”, sade han. Med Bibelns hjälp fick de så småningom svar på alla sina frågor. Deras tro på Jehova och hans kungarike blev starkare undan för undan. Bibelns underbara löften om en fredlig ny värld, en värld där alla de ”dåraktiga ting som pågår runt omkring oss” är borta, blev något verkligt för dem. Både André och Ásta delar nu med sig av sin nyvunna bibelkunskap till andra.

Magdalena, André och Ásta är övertygade om att de äntligen har funnit den rätta religionen. Även Eugenia, som försökte lösa världens problem med politiska medel, fann till sist bland Jehovas vittnen den religion som hon ansåg var den rätta. Men vad är det egentligen som avgör om en religion är den rätta eller inte? Se följande material.

[Bild på sidan 7]

Regelbundna bibelstudier tillsammans med Jehovas vittnen hjälper för närvarande över fem miljoner människor i deras sökande efter tillfredsställande svar på livets frågor