”Jag har hållit mig till tron”

BERÄTTAT AV BRUNELLA INCONDITIS VÄNNER

”LÖRDAGEN kändes mycket lång och dyster. Jag var alldeles ensam i rummet och tyckte allt var hopplöst. Jag kände det som om jag gick i en lång korridor. Allt gick bra, men plötsligt var det någon som slog igen dörren mitt framför näsan på mig, och jag kunde inte komma ut, hur mycket jag än försökte.”

Femtonåriga Brunella Inconditi kände sig djupt besviken. Den dag som skulle ha blivit den viktigaste dagen i hennes unga liv led mot sitt slut. Hennes växande kärlek till Jehova och till Bibeln hade tidigare under året fått henne att överlämna sitt liv åt honom. I juli 1990 skulle hon döpas vid Jehovas vittnens områdessammankomst ”Ett rent språk” i Montreal i Canada. Men i stället skulle Brunella snart ställas inför ett trosprov som skulle vara resten av hennes liv.

Två dagar innan Brunella skulle symbolisera sitt överlämnande genom vattendop fick hon veta att hon hade leukemi. Läkarna vid ortens barnsjukhus ville påbörja behandlingen omedelbart, så Brunella fick stanna kvar på sjukhuset.

Hennes egna ord gjorde ett djupt intryck på läkarna

Brunella visste att blodet är heligt för Jehova Gud. (3 Moseboken 17:11) Hennes föräldrar, Edmondo och Nicoletta, hade sagt till läkarna att de inte fick använda blodtransfusioner vid behandlingen av deras dotter. ”Brunella ville att läkarna också skulle få höra det från henne själv, även om hon var minderårig”, berättar hennes far. ”Hon sade till dem bestämt att hon inte ville ha en behandling som skulle innebära ett brott mot den bibliska befallningen att de kristna skall ’avhålla sig ... från blod’.” — Apostlagärningarna 15:20.

Den 10 juli 1990 sammanträffade tre läkare och en representant för socialtjänsten med Brunellas föräldrar och två äldstebröder från Jehovas vittnens församling på orten. Proverna visade att Brunella hade akut lymfatisk leukemi. Läkarna beskrev hur de tänkte bekämpa sjukdomen. De förklarade taktfullt att sjukdomen var mycket svår att behandla. ”Brunellas goda uppförande och beslutsamhet att lyda Gud hade gjort ett djupt intryck på läkarna och representanten för socialtjänsten. De var imponerade av den kärlek hennes föräldrar visade och av det stöd hon fick av vänner från den kristna församlingen. De uppskattade också att vi förstod dem och respekterade deras ställning”, säger en av äldstebröderna i församlingen.

Läkarna tänkte inte ge Brunella blodtransfusioner. Hon skulle få omfattande kemoterapi, men den skulle inte vara så kraftig som vanligt. Det skulle göra att blodcellerna inte tog så stor skada av behandlingen. ”Läkarna tog hänsyn till Brunellas fysiska, känslomässiga och andliga behov”, förklarar Nicoletta. ”När vi bad dem kontakta en specialist som hade erfarenhet av blodfri behandling av barn med leukemi, gick de med på det.” Brunella och sjukhuspersonalen blev mycket goda vänner.

Andliga mål

Även om den första behandlingen gav en del goda resultat, var detta bara början av Brunellas eldprov. I november 1990 var sjukdomen på tillbakagång, så hon blev döpt utan dröjsmål. När Brunella tänkte tillbaka på de gångna månaderna, medgav hon: ”Det var inte alls lätt. Man måste vara mycket stark, och man måste tänka positivt. ... Min tro sattes på prov, men jag stod fast, och jag har fortfarande planer på att bli reguljär pionjär [heltidsförkunnare].”

I början av år 1991 fick Brunella ett återfall. Hon var mycket nära döden under behandlingen med kemoterapeutika, men till allas förvåning och glädje återhämtade hon sig. I augusti var hon så pass frisk att hon kunde ta del i förkunnartjänsten som hjälppionjär. Hennes sjukdom förvärrades återigen, och i november 1991 hade flera andra organ drabbats av cancer. Ett annat läkarteam vid ett annat sjukhus började ge henne strålbehandling.

Även under sådana svåra omständigheter förblev Brunella trogen och satte upp andliga mål för sig. När hon första gången fick veta att hon hade leukemi, sade man till henne att hon nog bara skulle leva sex månader till. Nu, nästan ett och ett halvt år senare, gjorde Brunella fortfarande upp planer för framtiden. ”Hon lät ingen tid gå förlorad när det gällde att arbeta för att nå sina mål”, påpekar en församlingsäldste. ”Brunellas tro på Guds utlovade paradis uppehöll henne i hennes prövningar. Hon blev en mogen kristen trots sin ringa ålder. Hennes uppförande och inställning inspirerade församlingen, och hon vann deras hjärta som kände henne, däribland sjukhuspersonalens.” Hennes mor berättar: ”Hon klagade aldrig. När någon frågade hur hon mådde, brukade hon svara ’Bra’ eller ’Jo tack, fint, och hur mår du?’”

Framtiden är säker

Brunella planerade att vara med vid Jehovas vittnens områdessammankomst ”Ljusbärare” i juli 1992. Men när det var dags för sammankomsten var Brunella inlagd på sjukhuset, och hon hade inte lång tid kvar att leva. Trots det var hon med vid sammankomsten sittande i en rullstol. Hon såg med särskilt intresse dramat ”Hur vi gör det som är rätt i Jehovas ögon”.

Hon återvände hem till sin familj för att tillbringa sina sista dagar hemma. ”Ända till slutet bekymrade hon sig mer om andra än om sig själv”, berättar Nicoletta. ”Hon uppmuntrade dem att studera Bibeln och sade: ’Vi ses i paradiset.’”

Brunella dog den 27 juli 1992, fast förvissad om att hon skulle få uppstå till liv i ett jordiskt paradis. Hon hann inte fullfölja sina mål, men hon planerade att fortsätta på den inslagna vägen som en överlämnad kristen efter uppståndelsen. Bara några dagar innan Brunella dog, skrev hon följande brev som lästes upp vid begravningen.

”Kära vänner!

Tack för att ni kom hit i dag. Er närvaro betyder mycket för min familj.

Ni som stått mig nära — vi har gått igenom en hel del. Vi har haft många tråkiga stunder, men det fanns också roliga stunder. Det var en hård och lång kamp, men jag tycker inte att jag har förlorat. Alldeles som Bibeln säger har jag ’kämpat den goda kampen, jag har fullföljt loppet, jag har hållit mig till tron’. — 2 Timoteus 4:7.

Jag har också lärt mig mycket, och jag har växt till en hel del, och mina vänner och de som var omkring mig såg förändringen. Jag vill tacka alla dem som har gett mig sitt stöd.

Ni som tror på den nya ordningen och på Jehova vet att det kommer att bli en uppståndelse, alldeles som det sägs i Johannes 5:28, 29. Så förbli starka i sanningen, för då ses vi igen.

Jag vill tacka dem som vet vad jag har gått igenom. Jag ger var och en av er en stor kram och en kyss. Jag älskar er alla.”

Brunella lät inte sin ungdom eller sjukdom skjuta upp hennes överlämnande åt Gud. Hennes exempel på tro och beslutsamhet uppmuntrar såväl unga som gamla att lägga av allt som kan hindra dem från att löpa tävlingsloppet för liv. — Hebréerna 12:1.