Det nukleära hotet — Är det äntligen över?
”UTSIKTERNA till fred på jorden tycks vara större nu än vid någon annan tidpunkt sedan andra världskriget.” Bakgrunden till detta optimistiska uttalande, som gjordes av en nyhetskorrespondent i slutet av 1980-talet, var att en rad viktiga nedrustningsavtal och oväntade politiska omvälvningar äntligen hade fått det kalla kriget att upphöra. Men var kärnvapenhotet, som i så hög grad hade präglat den tidigare kraftmätningen mellan stormakterna, också över? Var bestående fred och säkerhet verkligen inom räckhåll?
Spridningsrisken
Under det kalla kriget satte stormakterna sin lit till terrorbalansen för att bevara freden. De enades om att tillåta kärnforskning för fredliga ändamål men att begränsa antalet kärnvapenmakter. År 1970 trädde ett avtal om förbud mot kärnvapenspridning i kraft; senare ratificerades det av omkring 140 nationer. Men en rad potentiella kärnvapenmakter, däribland Argentina och Brasilien, har till dags dato vägrat att underteckna avtalet.
År 1985 undertecknade emellertid en annan potentiell kärnvapenmakt, Nordkorea, icke-spridningsavtalet. När detta land för sin del sade upp detta avtal den 12 mars 1993, reagerade därför världen med oro och bestörtning. Den tyska nyhetstidskriften Der Spiegel skrev: ”Uppsägningen av icke-spridningsavtalet skapar ett prejudikat: Nu hotar, först och främst i Asien, en nukleär kapprustning som skulle kunna bli farligare än supermakternas bombkapplöpning.”
Med tanke på att nationalistiska strömningar nu ger upphov till nya nationer i häpnadsväckande takt, kommer antalet kärnvapenmakter förmodligen att öka. (Se rutan.) Journalisten Charles Krauthammer säger varnande: ”Att hotet från Sovjetunionen är över betyder inte att kärnvapenhotet är över. Den verkliga faran ligger i kärnvapenspridningen, och den har just börjat.”
Bomber till salu
Presumtiva kärnvapenmakter är angelägna om att tillvinna sig den prestige och makt som dessa vapen för med sig. Ett land sägs ha köpt minst två kärnstridsspetsar från Kazakstan. Officiellt rapporterar den tidigare Sovjetrepubliken stridsspetsarna som ”saknade”.
I oktober 1992 greps flera män i Frankfurt med 200 gram högaktivt cesium — tillräckligt för att förgifta en hel stads vattenförråd. En vecka senare ertappades sju smugglare i München med 2,2 kilo uran. Avslöjandet av två sådana smuggelligor på mindre än två veckor oroade myndigheterna, eftersom det inte förekommit mer än fem sådana fall i världen under hela det föregående året.
Om dessa individer haft för avsikt att sälja sitt smuggelgods till terroristgrupper eller till stater är inte känt. Risken för att terroristgrupper skall skaffa sig kärnvapen blir emellertid allt större. Doktor David Lowry vid European Proliferation Information Centre i London förklarar faran: ”Allt en terrorist behöver göra är att skicka lite höganrikat uran till en erkänd instans som prov och säga att vi har så och så mycket, och här är beviset. Det är ungefär som när en kidnappare skickar offrets öra.”
Fredliga ”tidsbomber” och ”dödsfällor”
I början av år 1992 var 420 kärnreaktorer i gång för att producera elektricitet för fredligt bruk, och ytterligare 76 var under uppförande. Under årens lopp har emellertid reaktorolyckor resulterat i rapporter om ökad ohälsa, missfall och missbildningar. Redan år 1967 hade, enligt en rapport, olyckor vid en sovjetisk plutoniumanläggning resulterat i utsläpp av tre gånger så mycket radioaktivitet som Tjernobylkatastrofen förorsakade.
Men den olycka som fått de största rubrikerna är naturligtvis den som inträffade i Tjernobyl i Ukraina i april 1986. Grigori Medvedev, som tjänstgjorde som chefsingenjör vid Tjernobylanläggningen på 1970-talet, förklarar att den ”gigantiska mängd långlivad radioaktivitet” som släpptes ut i atmosfären var ”jämförbar med tio Hiroshimabomber, vad de långsiktiga verkningarna beträffar”.
I sin bok Tjernobylskaja chronika räknar Medvedev upp 11 allvarliga reaktorolyckor i det tidigare Sovjetunionen fram till mitten av 1980-talet och 12 i Förenta staterna. Bland de senare märks den uppskakande olycka som inträffade år 1979 vid kärnkraftverket Three Mile Island. Om denna händelse skriver Medvedev: ”Den var det första hårda slaget för kärnenergin och krossade illusionen om kärnkraftverkens säkerhet i många människors sinnen — men inte i allas.”
Detta förklarar varför olyckshändelser fortfarande inträffar. I Ryssland ökade de med nära 20 procent år 1992. Efter en av dessa olyckor, som inträffade vid kärnkraftverket Sosnovij Bor i S:t Petersburg i mars det året, ökade den radioaktiva strålningen med 50 procent i nordöstra England, och i Estland och södra Finland uppmättes dubbelt så höga siffror som den högsta tillåtna nivån. Professor John Urquhart vid Newcastle University i Storbritannien erkänner: ”Jag kan inte bevisa att det var Sosnovij Bor som förorsakade ökningen — men om det inte var Sosnovij Bor, vad var det då?”
Vissa experter hävdar att reaktorer av Tjernobyltyp är bristfälliga till sin konstruktion och helt enkelt för farliga att använda. Trots detta är över ett dussin sådana reaktorer fortfarande i gång för att tillgodose den stora efterfrågan på elkraft. Somliga reaktoroperatörer har till och med anklagats för att ha stängt av säkerhetssystemen för att kunna öka elproduktionen. Sådana rapporter skrämmer länder som Frankrike, som får 70 procent av sin elenergi från kärnkraftverk. Ett ”Tjernobyl” till, och många av anläggningarna i Frankrike kanske måste stängas för gott.
Även ”säkra” reaktorer kan tydligen bli osäkra med åren. I början av år 1993 upptäckte man vid en rutinkontroll över ett hundra sprickor i rörsystemet i reaktorn i Brunsbüttel, en av Tysklands äldsta reaktorer. Liknande sprickor har påträffats i reaktorer i Frankrike och Schweiz. Vid den första allvarliga olyckan i ett japanskt kärnkraftverk, som inträffade år 1991, kan åldern ha varit en bidragande faktor. Detta bådar inte gott för Förenta staterna, där omkring två tredjedelar av de kommersiella reaktorerna är över tio år gamla.
Kärnreaktorolyckor kan inträffa var som helst och när som helst. Ju fler reaktorer, desto större blir hotet; ju äldre reaktorn är, desto större är risken. Det var därför inte utan fog som en tidning kallade dem för tickande tidsbomber och radioaktiva dödsfällor.
Var skall de dumpa avfallet?
För en tid sedan fick människor till sin förvåning se att en rastplats vid en flodstrand i de franska alperna var avspärrad och bevakad av polisen. Tidningen The European förklarade: ”Rutinkontroller som beordrats sedan en kvinna från trakten dött av berylliumförgiftning två månader tidigare avslöjade att radioaktiviteten på rastplatsen var 100 gånger högre än i kringliggande områden.”
Beryllium, en mycket lätt metall som framställs genom olika processer, används inom flygindustrin och, efter att ha utsatts för bestrålning, i kärnkraftsanläggningar. Tydligtvis hade en fabrik som framställer beryllium dumpat avfall från den farliga strålningsprocessen på eller i närheten av rastplatsen. ”Berylliumstoft är, även i obestrålat skick, en av de giftigaste typer av industriavfall man känner till”, konstaterade The European.
Enligt uppgift har likaså omkring 17.000 behållare med radioaktivt avfall under en period av 30 år dumpats i kustvattnen kring Novaja Zemlja, där Sovjetunionen utförde kärnvapenprov i början av 1950-talet. Radioaktivt material från atomubåtar och delar av minst 12 reaktorer dumpades också på denna bekväma avstjälpningsplats.
Kärnavfall är farligt oavsett om föroreningen sker avsiktligt eller oavsiktligt. Tidskriften Time framhöll varnande beträffande en ubåt som sjönk utanför Norges kust år 1989: ”Vraket läcker redan ut cesium-137, en cancerframkallande isotop. Hittills har läckaget ansetts vara för litet för att påverka det marina livet eller människors hälsa. Men Komsomolets var också utrustad med två kärnvapenbärande torpeder, innehållande 13 kilo plutonium, som har en halveringstid på 24.000 år och är så giftigt att ett enda korn kan döda en människa. Ryska experter varnade för att plutonium kan komma att läcka ut i vattnet och förorena stora havsområden redan år 1994.”
Undanskaffandet av radioaktivt avfall är naturligtvis inte ett problem som är unikt för Frankrike och Ryssland. Förenta staterna har ”stora berg av radioaktivt avfall och ingen permanent plats att lagra det på”, rapporterar tidskriften Time. Den förklarar att en miljon tunnor med livsfarliga ämnen förvaras i tillfälliga lagerutrymmen, där de ständigt löper risk att ”skadas, bli stulna och förorsaka skador på miljön på grund av olämplig hantering”.
Som för att belysa denna fara exploderade i april 1993 en tank med kärnavfall i en nedlagd vapenfabrik i Tomsk i Sibirien och väckte farhågor om ett nytt Tjernobyl.
Vi ser således att de rop om fred och säkerhet som baserar sig på antagandet att hotet från kärnvapen och kärnkraftverk nu är över inte är välgrundade. Men ändå är fred och säkerhet nära förestående. Hur vet vi det?
[Ruta på sidan 4]
KÄRNVAPENMAKTER
Antalet är nu uppe i 12 och ökar fortfarande
ERKÄNDA: Frankrike, Förenta staterna, Indien, Israel, Kazakstan, Kina, Pakistan, Ryssland, Storbritannien, Sydafrika, Ukraina, Vitryssland
POTENTIELLA: Algeriet, Argentina, Brasilien, Irak, Iran, Libyen, Nordkorea, Sydkorea, Syrien, Taiwan
[Bild på sidan 5]
Även fredlig användning av kärnkraft kan vara riskfylld
[Bildkälla]
Bakgrunden: U.S. National Archives photo
[Bildkälla på sidan 2]
Framsidan: Stockman (International Stock
[Bildkälla på sidan 3]
U.S. National Archives photo