Lycklig i ett äkta världsomfattande brödraskap

BERÄTTAT AV WILLIE DAVIS

År 1934 höll den stora depressionen världen i sitt grepp, och Förenta staterna befann sig i den ekonomiska förvirringens våndor. Utanför Prospect Relief Station i Cleveland i Ohio (där arbetslösa kunde få socialhjälp) uppstod en strid mellan en polisman och en som bekände sig vara kommunist. Polismannen sköt och dödade kommunisten och en person som stod intill, min mormor, Vinnie Williams.

EFTERSOM min mormor var svart och polismannen var vit, försökte kommunisterna få händelsen att verka vara ett utslag av rasism. De spred informationsblad med sådana rubriker som ”Rasistisk Clevelandpolis” och ”Ta hämnd för morden”. Kommunisterna svarade för min mormors begravning. Jag har en bild av kistbärarna — alla är vita och medlemmar i partiet. Alla håller de upp en knuten hand på det sätt som senare antogs som symbolen för Black Power.

När min mormor dog var hennes dotter havande och väntade mig, och fyra månader senare föddes jag. Jag växte upp med ett talfel. Jag kunde inte tala utan att stamma, och därför fick jag talterapi den första tiden i skolan.

När jag var fem år separerade mina föräldrar, och min syster och jag uppfostrades av vår mor. När jag var tio år, började jag leverera matvaror efter skolans slut för att hjälpa till med familjens utgifter. Två år senare började jag arbeta både före och efter skolan, och jag blev då familjens främsta inkomsttagare. När min mor lades in på sjukhus för en rad operationer, slutade jag skolan och började arbeta på heltid.

Kommer i kontakt med ett brödraskap

År 1944 lämnade ett Jehovas vittne boken ”Sanningen skall göra eder fria” hos min sysslings hustru, och jag började vara med vid det bibelstudium som sattes i gång med henne. Samma år började jag i skolan i teokratisk tjänst i Eastsideförsamlingen. Skoltillsyningsmannen, Albert Cradock, hade haft samma talsvårigheter som jag, men han hade övat sig, så att han kunde tala utan att stamma. Han var verkligen till uppmuntran för mig.

De som bodde i grannskapet var till stor del av italiensk, polsk, ungersk och judisk härkomst, och församlingen bestod av dessa och andra folkgrupper. Min sysslings hustru och jag var bland de första afroamerikaner som började vara med i denna församling, som annars bara bestod av vita, men vittnena visade aldrig några rasistiska fördomar mot oss. De bjöd faktiskt hem mig regelbundet på mat.

År 1956 flyttade jag till södra Förenta staterna för att tjäna där behovet av förkunnare var större. När jag en sommar återvände norrut för att vara med vid områdessammankomsten, sökte flera vänner från Cleveland upp mig och visade ett innerligt intresse för det jag höll på med. Den omsorg de visade lärde mig hur viktigt det är att man alltid ”med personligt intresse håller ett öga [inte] bara på [sina] ... egna angelägenheter, utan också med personligt intresse på de andras”. — Filipperna 2:4.

Utvidgad heltidstjänst

Efter att i tre år ha predikat på heltid som pionjär blev jag i november 1959 inbjuden att arbeta vid Betel i Brooklyn, Jehovas vittnens världshögkvarter i New York. Jag fick i uppdrag att arbeta på boklagret. Tillsyningsmannen för den avdelningen, Klaus Jensen, och min rumskamrat, William Hannan, vilka båda var vita, blev som andliga fäder för mig. De hade båda tjänat nästan 40 år vid Betel, när jag kom dit.

I början av 1960-talet bestod Betelfamiljen av omkring 600 medlemmar, av vilka ett tjugotal var afroamerikaner. Vid den tiden sjöd Förenta staterna av rasmotsättningar, och förhållandet mellan raserna var ansträngt. Men Bibeln lär att ”Gud inte är partisk”, och därför bör inte heller vi vara det. (Apostlagärningarna 10:34, 35) Det andliga dryftande vi hade vid frukostbordet vid Betel varje morgon styrkte vår föresats att godta Guds syn i denna fråga. — Psalm 19:7.

Medan jag tjänade vid Betel i Brooklyn träffade jag Lois Ruffin, en pionjär från Richmond i Virginia, och vi gifte oss år 1964. Vi var beslutna att stanna kvar i heltidstjänsten, så efter vårt bröllop återvände vi till södra delen av Förenta staterna. Först tjänade vi som pionjärer med särskilt uppdrag, och sedan, år 1965, blev jag inbjuden att börja i kretstjänsten. De tio följande åren besökte vi församlingar i staterna Kentucky, Texas, Louisiana, Alabama, Georgia, North Carolina och Mississippi.

En prövning för vårt brödraskap

Under dessa år ägde stora förändringar rum. Innan vi flyttade till Södern, hade raserna varit segregerade. De svarta fick enligt lag inte gå i samma skola, äta på samma restaurang, bo på samma hotell, handla i samma affär eller ens dricka ur samma dricksfontän som de vita. Men år 1964 antog Förenta staternas kongress en medborgarrättslag som förbjöd diskriminering på offentliga platser, däribland inom kollektivtrafiken. Det fanns därför inte längre lagliga grunder till rassegregation.

Frågan var därför: Skulle våra bröder och systrar i församlingar med enbart svarta eller vita integrera och visa varandra kärlek och tillgivenhet, eller skulle påtryckningar från samhället och gamla och djupt rotade känslor få dem att motsätta sig integrering? Det var en utmaning att följa Skriftens befallning: ”Ha i broderlig kärlek öm tillgivenhet för varandra. Ta ledningen i att bevisa varandra ära.” — Romarna 12:10.

Så länge man kan minnas har svarta allmänt betraktats som underlägsna, i synnerhet i Södern. Så gott som hela samhället, kyrkorna inbegripna, hade inpräglat denna inställning djupt i människors sinnen. Det var därför inte lätt för en del vita att betrakta svarta som jämlika. Detta var verkligen en prövningens tid för vårt brödraskap — för både de svarta och de vita.

Lyckligtvis blev det på det hela taget en underbar reaktion på att vi skulle integrera våra församlingar. Det var inte snabbt gjort att utplåna rasöverlägsenhetstankar, eftersom människor omsorgsfullt indoktrinerats med sådana uppfattningar i hundratals år. Men när integreringen började, mottogs den på ett mycket fint sätt av våra bröder, och flertalet av dem gladde sig över att svarta och vita kunde ha möten tillsammans.

Intressant nog var även sådana som inte var vittnen ofta välvilligt inställda till att vi integrerade våra församlingar. I Lanett i Alabama, till exempel, frågade man dem som bodde i närheten av Rikets sal om de hade något emot att svarta kom till mötena. En vit äldre dam skakade hand med en svart broder och sade: ”Ni kan komma hit och tillbe er Gud så ofta ni vill!”

Trogna bröder i Etiopien

År 1974 hade vi glädjen att under fem och en halv månader få övning för missionärstjänst vid Vakttornets Bibelskola Gilead i New York. Sedan blev vi förordnade att verka i Etiopien i Afrika. Kejsaren, Haile Selassie, hade just avsatts och satts i husarrest. Eftersom vår predikoverksamhet var förbjuden, uppskattade vi den varma förtroligheten i vårt kristna brödraskap.

Vi bodde och tjänade tillsammans med många som senare fängslades på grund av att de höll fast vid sann tillbedjan. Några av våra kära vänner blev avrättade. Adera Teshome var liksom jag äldste i en församling i Etiopiens huvudstad, Addis Abeba.a Efter tre år i fängelse blev han avrättad. Hans hustru blev givetvis djupt bedrövad. Det var en stor glädje att flera år senare se henne strålande glad tjäna som pionjär!

En annan trogen broder, Worku Abebe, dömdes till döden åtta gånger.b Men det skrämde honom aldrig! När jag träffade honom för sista gången, visade han mig sina öron, som fängelsevakterna hade slagit med gevärskolvarna. Han sade på skämt att han fick gevärskolvar till frukost, lunch och middag. Fastän han har dött sedan dess, kommer vännerna fortfarande ihåg honom med kärlek.

En annan broder som jag med tillgivenhet kommer ihåg är Hailu Yemiru.c Han visade sin hustru kärlek på ett föredömligt sätt. Hon greps, men eftersom hon var gravid och snart skulle föda, frågade Hailu fängelsemyndigheterna om han fick sitta i fängelse i stället för henne. När han senare inte var villig att kompromissa i fråga om sin tro, blev han avrättad. — Johannes 15:12, 13; Efesierna 5:28.

På grund av den försämrade politiska situationen i Etiopien flyttade vi till Kenya år 1976. Vi tjänade i kretstjänsten i sju år och besökte vännerna i många länder i Östafrika — däribland Kenya, Etiopien, Sudan, Seychellerna, Uganda och Tanzania. Jag reste även vid flera tillfällen till Burundi och Rwanda i en delegation för att tala med befattningshavare om att få vårt arbete lagligen inregistrerat i dessa länder.

Det var en glädje att återvända till Etiopien i januari 1992 för att vara med vid den första områdessammankomsten som hölls där sedan förbudet mot vårt arbete blivit upphävt. Många av de 7.000 närvarande kände inte varandra, eftersom vännerna tidigare bara hade samlats i små grupper. Varje sammankomstdag kom flertalet två timmar innan programmet började och stannade till sent på kvällen för att njuta av vårt kärleksfulla broderskap.

Tribalismen övervunnen

Tribalism, dvs. benägenheten att sätta den egna stammens intressen före nationens, har frodats i Afrika i århundraden. I Burundi och Rwanda, till exempel, har de största folkgrupperna, hutu och tutsi, länge hatat varandra. Sedan de här länderna vann självständighet från Belgien år 1962, har medlemmar av dessa två folkgrupper vid upprepade tillfällen slaktat varandra i tusental. Det är därför en fröjd att se medlemmar ur dessa folkgrupper, som har blivit Jehovas vittnen, arbeta tillsammans i frid! Den uppriktiga kärlek som de visar varandra har fått många att lyssna till Bibelns sanningar.

På liknande sätt har det ofta uppstått tvister mellan olika folkgrupper i Kenya. Men så är det inte bland Jehovas folks kristna brödraskap! Där i Kenya kan man se människor ur olika folkgrupper tillbe Gud endräktigt i Rikets sal. Jag har haft glädjen att se många av dem lägga bort sitt hat mot medlemmar av andra stammar och visa uppriktig kärlek till sina bröder och systrar ur andra folkgrupper.

Lycklig över vårt brödraskap

När jag blickar tillbaka på de 50 år som jag har varit tillsammans med Guds organisation, fylls mitt hjärta av tacksamhet mot Jehova och hans Son, Jesus Kristus. Det har i sanning varit fantastiskt att se vad de åstadkommit på jorden! Det är sant att förhållandena inte alltid har varit fulländade bland Guds folk och att de inte heller är det i våra dagar. Men man kan inte förvänta att hundratals år av rasistisk undervisning från Satans värld kan utplånas över en natt. Vi är ju trots allt fortfarande ofullkomliga. — Psalm 51:5.

När jag jämför Jehovas organisation med världen, sväller mitt hjärta av uppskattning över vårt äkta, världsomfattande brödraskap. Jag kommer med tillgivenhet ännu ihåg vännerna i Cleveland, allesammans vita, som fostrade mig i sanningen. Och när jag såg våra vänner i södra Förenta staterna, både vita och svarta, ersätta sina fördomsfulla känslor med uppriktig broderlig kärlek, gladdes jag av hjärtat. Att sedan få åka till Afrika och med egna ögon få se hur Jehovas ord kan undanröja hat som man känt mot medlemmar av andra stammar har fått mig att uppskatta vårt världsomfattande brödraskap ännu mer.

Kung David uttryckte det verkligen bra för länge sedan, när han sade: ”Se, hur gott och hur ljuvligt det är att bröder bor tillsammans i endräkt!” — Psalm 133:1.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 23]

Min mormors begravning

[Bild på sidan 24]

Vittnen som tillhör tutsi och hutu arbetar tillsammans i frid

[Bild på sidan 25]

Min hustru, Lois, och jag