Var är de döda?
”JORDEN är en marknadsplats, himlen är vårt hem”, säger yorubafolket i Västafrika. Liknande föreställningar förekommer inom många religioner. De förmedlar tanken att jorden är som en marknadsplats, som vi besöker en kort tid och sedan lämnar. Vid döden kommer vi, enligt denna uppfattning, till himlen — vår rätta boning.
Bibeln lär faktiskt att vissa människor kommer till himlen. Jesus Kristus sade till sina trogna apostlar: ”I min Faders hus finns många boningar. ... Jag ... går min väg för att bereda en plats åt er. Och om jag går min väg och bereder en plats åt er, så skall jag komma igen och ta er hem till mig, för att också ni må vara där jag är.” — Johannes 14:2, 3.
Jesu ord betyder inte att alla goda människor kommer till himlen eller att himlen är människans rätta hem. Att somliga får himmelskt liv har med styrelsen över jorden att göra. Jehova Gud visste att mänskliga regeringar aldrig skulle kunna styra jorden på ett framgångsrikt sätt. Han gjorde därför anordningar för en himmelsk regering, ett kungarike, som så småningom skulle överta styrelsen över jorden och förvandla den till det paradis som han från början avsåg att den skulle vara. (Matteus 6:9, 10) Jesus skulle vara kung i Guds rike. (Daniel 7:13, 14) Andra skulle väljas ut bland människorna till att bli hans medregenter. Bibeln har förutsagt att de som kommer till himlen skall vara ”ett kungarike och präster åt vår Gud” och skall ”härska som kungar över jorden”. — Uppenbarelseboken 5:10.
Vilka kommer till himlen?
Med tanke på det stora ansvar som dessa himmelska styresmän får, är det inte förvånande att de måste uppfylla högt ställda krav. De som får himmelskt liv måste ha exakt kunskap om Jehova och lyda honom. (Johannes 17:3; Romarna 6:17, 18) De måste utöva tro på Jesu Kristi lösenoffer. (Johannes 3:16) Men det räcker inte. De måste också bli kallade och utvalda av Gud genom hans Son. (2 Timoteus 1:9, 10; 1 Petrus 2:9) Dessutom måste de vara döpta kristna som är ”födda på nytt”, pånyttfödda genom Guds heliga ande. (Johannes 1:12, 13; 3:3—6) De måste också bevara sig trogna mot Gud ända till döden. — 2 Timoteus 2:11—13; Uppenbarelseboken 2:10.
Oräkneliga miljoner människor som har levt och dött har inte uppfyllt dessa krav. Många har haft begränsade möjligheter att lära känna den sanne Guden. Andra har aldrig läst Bibeln och vet ytterst lite eller ingenting om Jesus Kristus. Även bland de sanna kristna på jorden i våra dagar är det bara ett fåtal som Gud har utvalt till himmelskt liv.
Det är därför bara att förvänta att de som kommer till himlen är relativt få till antalet. Jesus talade om dem som en ”liten hjord”. (Lukas 12:32) Längre fram fick aposteln Johannes veta att antalet av dem som var ”köpta från jorden” för att härska tillsammans med Kristus i himlen skulle uppgå till endast 144.000. (Uppenbarelseboken 14:1, 3; 20:6) I jämförelse med de miljarder människor som har levt här på jorden är detta sannerligen ett litet antal.
De som inte kommer till himlen
Vad händer då med dem som inte kommer till himlen? Plågas de för evigt i ett brinnande helvete, såsom vissa religioner lär? Naturligtvis inte, för Jehova är en kärlekens Gud. Kärleksfulla föräldrar kastar inte sina barn i elden, och Jehova plågar inte heller människor på det sättet. — 1 Johannes 4:8.
Det stora flertalet av de människor som dött har möjlighet att få uppstå till liv i ett jordiskt paradis. Bibeln säger att Jehova skapade jorden ”till att bebos”. (Jesaja 45:18) Psalmisten förklarar: ”Vad himlarna angår, tillhör himlarna Jehova, men jorden har han gett åt människosönerna.” (Psalm 115:16) Det är jorden, inte himlen, som kommer att bli människans eviga hem.
Jesus förutsade: ”Den stund kommer, i vilken alla som är i minnesgravarna skall höra hans [Jesu, Människosonens] röst och komma ut.” (Johannes 5:27—29) Den kristne aposteln Paulus sade: ”Jag har ett hopp till Gud ... att det skall komma att bli en uppståndelse för både de rättfärdiga och de orättfärdiga.” (Apostlagärningarna 24:15) När Jesus hängde på tortyrpålen, lovade han en ångerfull ogärningsman att denne skulle få uppstå till liv i ett jordiskt paradis. — Lukas 23:43.
I vilket tillstånd befinner sig då de döda som kommer att uppväckas till liv på jorden? En händelse som inträffade under Jesu tjänst hjälper oss att besvara den frågan. Hans vän Lasarus hade dött. Innan Jesus gick för att uppväcka honom, sade han till sina lärjungar: ”Lasarus, vår vän, har gått till vila, men jag är nu på väg dit för att väcka honom ur sömnen.” (Johannes 11:11) Jesus liknade följaktligen döden vid en sömn, en djup sömn utan drömmar.
De som sover i döden
Andra bibelställen bekräftar att människor sover i döden. Bibeln lär inte att människor har en odödlig själ som lever vidare i andevärlden efter döden. I stället säger Bibeln: ”Vad de döda beträffar, är de inte medvetna om någonting alls. ... Deras kärlek och deras hat och deras svartsjuka har redan förgåtts. ... Det finns ingen verksamhet eller planläggning eller kunskap eller vishet i Sheol [graven], den plats dit du går.” (Predikaren 9:5, 6, 10) Psalmisten konstaterade likaså att människan ”vänder tillbaka till sin mark; på den dagen förgås verkligen ... [hennes] tankar”. — Psalm 146:4.
Dessa bibelställen visar tydligt att de som sover i döden inte kan se oss eller höra oss. De är oförmögna att vare sig hjälpa oss eller skada oss. De befinner sig inte i himlen. De lever inte vidare hos sina förfäder i en andevärld. De har helt enkelt upphört att existera.
Vid Guds rätta tid kommer de som nu sover i döden och som finns bevarade i hans minne att bli uppväckta till liv på en paradisisk jord — en jord som är befriad från alla de föroreningar, bekymmer och problem som mänskligheten nu brottas med. Vilken lycklig tid det kommer att bli! I detta paradis kommer de att få möjlighet att leva för evigt, för Psalm 37:29 försäkrar oss: ”Det är de rättfärdiga som kommer att besitta jorden, och de kommer att bo för evigt på den.”
[Ruta på sidorna 6, 7]
JAG SLUTADE UPP ATT DYRKA DE DÖDA
”När jag var pojke, hjälpte jag min far när han regelbundet frambar offer åt sin döde far. Vid ett tillfälle, då min far hade tillfrisknat från en mycket svår sjukdom, sade medicinmannen till honom att han skulle visa sin tacksamhet genom att frambära ett offer bestående av en get, jams, kolanötter och alkohol åt sin döde far. Min far fick också rådet att anropa sina döda förfäder om hjälp för att slippa drabbas av ännu fler sjukdomar och olyckor.
Min mor inhandlade det som behövdes till offret, som skulle frambäras vid min farfars grav. Graven låg alldeles bredvid vårt hus, som sed är i mina hemtrakter.
Vänner, släktingar och grannar hade inbjudits att övervara offerceremonin. Min far, som dagen till ära var klädd i sina bästa kläder, satt på en stol framför altaret, där kranier av getter som använts vid tidigare offer låg uppradade. Min uppgift var att hälla upp vin ur en flaska i en liten bägare, som jag överräckte till min far. Far i sin tur göt ut vinet på marken som ett offer. Han anropade sedan sin fars namn tre gånger och bad att han skulle bevara honom för framtida olyckor.
Kolanötter offrades, och en bagge slaktades, kokades och åts av alla som var närvarande. Jag tog del i måltiden och dansade till ackompanjemang av trummor och sång. Min far dansade vackert och kraftfullt, trots att åren hade satt sina spår. Då och då vände han sig till sina förfäder och bad att de skulle välsigna alla närvarande, medan folket, däribland jag själv, svarade Ise, som betyder ’Må så ske’. Jag iakttog min far med beundran och stort intresse och längtade efter den dag då jag skulle vara tillräckligt gammal för att kunna frambära offer åt mina döda förfäder.
Trots alla dessa offer fortsatte friden att gäcka vår familj. Tre söner som min mor hade fött var visserligen vid liv, men ingen av de tre döttrarna levde längre — de hade alla dött i späda år. När min mor blev gravid igen, frambar min far dyrbara offer för att barnet skulle födas friskt.
Mor födde ännu en flicka. Två år senare blev barnet sjukt och dog. Min far kontaktade medicinmannen, som sade att det var en fiende som låg bakom dödsfallet. För att barnets ’själ’ skulle kunna besegra fienden måste ett brinnande trästycke, en flaska sprit och en hundvalp frambäras som offer. Det brinnande trästycket skulle placeras på graven, spriten skulle stänkas över graven, och hundvalpen skulle begravas levande i närheten av graven. Detta skulle få den döda flickans själ att hämnas hennes död.
Jag bar spritflaskan och det brinnande trästycket till graven, och min far bar valpen, som han begravde i enlighet med medicinmannens instruktioner. Vi trodde alla att den döda flickans själ inom sju dagar skulle tillintetgöra den person som hade vållat hennes för tidiga död, men två månader gick och inget dödsfall rapporterades i trakten. Jag blev mycket besviken.
Jag var arton år när detta hände. En kort tid därefter träffade jag Jehovas vittnen, som visade mig från Bibeln att de döda varken kan hjälpa eller skada de levande. När kunskapen från Guds ord började slå rot i mitt hjärta, talade jag om för min far att jag inte längre kunde följa med honom när han frambar offer åt de döda. Först blev han arg på mig för att jag övergav honom, som han uttryckte det, men när han märkte att jag inte tänkte överge min nyvunna tro, motstod han mig inte i min tillbedjan av Jehova.
Den 18 april 1948 symboliserade jag mitt överlämnande genom vattendop. Sedan dess har jag fortsatt att tjäna Jehova med stor glädje och tillfredsställelse och fått möjlighet att hjälpa andra att sluta upp att dyrka döda förfäder, som varken kan hjälpa oss eller skada oss.” — Från J. B. Omiegbe, Benin City, Nigeria.
[Bild på sidan 6]
Det kommer att bli stor glädje när de döda uppväcks till liv på en paradisisk jord