En boktryckare som har satt sina spår

HAR du någon gång önskat slå upp ett bibelställe men inte kommit ihåg var någonstans det står? Men du kunde finna det med hjälp av en bibelkonkordans genom att du kom ihåg ett enda ord i det. Eller kanske du har varit med vid ett kristet möte eller en kristen sammankomst där hundratals eller till och med tusentals närvarande kunde slå upp sina biblar för att läsa ett bibelställe bara några sekunder efter det att det hade angetts.

I båda fallen kan du tacka en man som du nog inte känner till något om. Han gjorde det lättare för dig att studera Bibeln, och han bidrog också till att säkerställa att vi i dag har tillförlitliga bibelutgåvor. Han påverkade till och med det sätt varpå många bibelutgåvor är utformade.

Mannen var Robert Estienne.a Han var boktryckare som sin far och föddes i Paris i början av 1500-talet, under tiden för renässansen och reformationen. Tryckpressen blev ett uttrycksmedel under båda dessa tidsepoker. Henri Estienne, Roberts far, var en berömd boktryckare som framställde några av de finaste bokutgåvorna som gavs ut under renässansen. Hans arbete inbegrep akademiska och bibliska verk för Parisuniversitetet och dess teologiska fakultet, Sorbonne.

Men låt oss koncentrera oss på sonen, Robert Estienne. Man vet inte mycket om hans utbildning. Men redan som liten behärskade han latin, och snart lärde han sig också grekiska och hebreiska. Robert lärde sig konsten att trycka av sin far. När Robert Estienne tog över Henris tryckeri år 1526, var han redan känd för att vara en lärd person på hög språkvetenskaplig nivå. Även om han publicerade textkritiska utgåvor av latinsk litteratur och andra vetenskapliga verk, var hans främsta och obestridliga passion Bibeln. Estienne var ivrig att fullborda den latinska bibeln på samma sätt som man redan hade gjort med de latinska klassikerna. Han inriktade sig på att så nära som möjligt försöka återställa originaltexten till Hieronymus’ latinska bibelöversättning, Vulgata, från 400-talet.

En förbättrad Vulgata

Hieronymus hade översatt från Bibelns originalspråk, hebreiska och grekiska, och när Estienne levde hade Vulgata funnits i tusen år. Många fel och förvanskningar hade smugit sig in som en följd av att man under generationer hade skrivit av Vulgata för hand. Under medeltiden hade Bibelns av Gud inspirerade ord dessutom beslöjats av en invecklad härva av medeltida legender, parafraserade avsnitt och textförfalskningar. Dessa hade blivit så uppblandade med bibeltexten att man började erkänna dem som inspirerade.

För att eliminera allt som inte fanns i originalet tillämpade Estienne den textkritiska metod som användes vid studier av klassisk litteratur. Han letade reda på de äldsta och bäst bevarade handskrifterna som fanns att tillgå. I biblioteken i Paris med omnejd och på sådana platser som Évreux och Soissons hittade han flera forntida handskrifter, bland annat en som föreföll vara från 500-talet. Estienne jämförde noga de olika latinska texterna avsnitt för avsnitt och valde ut de avsnitt som tycktes ha mest stöd. Det verk som blev resultatet, nämligen Estiennes bibelutgåva, publicerades år 1528 och var ett betydelsefullt steg framåt när det gäller att förbättra Bibelns textäkthet. Reviderade upplagor följde. Andra hade före honom försökt korrigera Vulgata, men Estiennes utgåva var den första som innehöll en utförlig textkritisk apparat. I marginalerna markerade Estienne var han hade utelämnat vissa tvivelaktiga avsnitt eller ställen där fler än en variant var möjlig. Han noterade också de handskriftskällor som gav belägg för korrigeringarna.

Estienne introducerade många andra särdrag som var ganska nya på 1500-talet. Han gjorde skillnad mellan de apokryfiska böckerna och Guds ord. Han placerade Apostlagärningarna efter evangelierna och före Paulus’ brev. Överst på varje sida angav han några nyckelord som skulle hjälpa läsarna att hitta särskilda avsnitt. Det var det första exemplet på vad som nu för tiden vanligen kallas kolumntitel. I stället för att använda den tunga gotiska skriftstilen, som ursprungligen kom från Tyskland, var Estienne en av de första som tryckte hela Bibeln i den tunnare och mer lättlästa skriftstilen antikva som nu är i allmänt bruk. Han försåg också Bibeln med många korshänvisningar och filologiska anmärkningar som var till hjälp för att klargöra vissa avsnitt.

Många adelsmän och präster uppskattade Estiennes bibelutgåva därför att den var bättre än alla andra utgåvor av Vulgata. På grund av sin förträfflighet, sitt utförande och sin användbarhet blev hans utgåva ett standardverk, och man tog snart efter den i hela Europa.

Kunglig boktryckare

”Har du betraktat en man som är skicklig i sitt arbete? Inför kungar kommer han att ställa sig”, sägs det i Ordspråken 22:29. Estiennes innovativa yrkesskicklighet och språkvetenskapliga förmågor gick inte Frans I, kungen av Frankrike, obemärkt förbi. Estienne blev kunglig boktryckare för arbeten på latin, hebreiska och grekiska. Som sådan framställde Estienne verk som fortfarande betraktas som den franska typografins mästerverk. År 1539 började han framställa den första och finaste fullständiga bibelutgåva på hebreiska som någonsin har tryckts i Frankrike. År 1540 införde han bilder i sin latinska bibelutgåva. Men i stället för de vanligen så fantasifulla bilderna av bibliska händelser, vilka ofta förekom under medeltiden, hade Estienne lärorika teckningar som var grundade på arkeologiska fynd eller på måttangivelserna och beskrivningarna som fanns i själva Bibeln. De här träsnittstrycken avbildade i detalj sådana föremål som förbundsarken, översteprästens kläder, tabernaklet och Salomos tempel.

Estienne hade framställt en särskild uppsättning grekiska typsnitt för att trycka kungens handskriftssamlingar, och med utnyttjande av den började han framställa den första textkritiska utgåvan av de kristna grekiska skrifterna. Även om de två första upplagorna av Estiennes grekiska text inte var mycket bättre än Desiderius Erasmus’ verk, tillfogade Estienne i den tredje upplagan, av år 1550, kollationerna och hänvisningarna från omkring 15 handskrifter, däribland Codex Bezae från 400-talet v.t. och Septuaginta. Den här upplagan av Estienne blev så vida accepterad att den senare blev grunden till den så kallade textus receptus (”vedertagen text”) som många senare översättningar har grundats på, däribland den engelska King James Version av år 1611.

Sorbonne kontra reformationen

När Luthers och andra reformatorers läror spreds över Europa, försökte katolska kyrkan kontrollera vad människor tänkte genom att styra vad de läste. Den 15 juni 1520 utfärdade påven Leo X en bulla som befallde att ingen bok som innehöll ”kätterska läror” fick tryckas, säljas eller läsas i något katolskt land och krävde att de världsliga myndigheterna skulle genomdriva bullan inom sina domäner. I England lät kung Henrik VIII den katolske biskopen Cuthbert Tunstall sköta censuren. Men i större delen av Europa var den obestridda myndigheten i lärofrågor näst efter påven den teologiska fakulteten, Sorbonne, vid Parisuniversitetet.

Sorbonne var den katolska ortodoxins röst. Det hade i århundraden betraktats som den katolska trons bålverk. Sorbonnes censur motstod alla textkritiska utgåvor av Vulgata och översättningar av den till var mans språk och betraktade sådana utgåvor som inte bara ”oanvändbara för kyrkan, utan som fördärvliga”. Den här inställningen var inte så förvånande i en tid då reformatorer ifrågasatte kyrkans läror, ceremonier och sedvänjor som inte var grundade på Bibeln. Många teologer vid Sorbonne höll emellertid kyrkans aktade läror högre än en exakt återgivning av själva Bibeln. En teolog sade: ”Så fort lärorna har inhämtats, är Bibeln som en byggnadsställning som man flyttar när väggen är färdigbyggd.” De flesta vid fakulteten kunde varken hebreiska eller grekiska, men ändå föraktade de dessa forskningar av Estienne och andra lärda personer under renässansen vilka studerade grundbetydelsen av de ord som användes i Bibeln. En professor vid Sorbonne spekulerade till och med i att ”spridandet av kunskaper i grekiska och hebreiska skulle medföra fördärv för alla religioner”.

Sorbonne går till angrepp

Även om de tidiga utgåvorna av Estiennes Vulgata hade passerat fakultetens censur, hade det inte skett utan motstånd. Vulgata hade sedan 1200-talet varit universitetets officiella bibel, och många betraktade texten som ofelbar. Fakulteten hade till och med fördömt den respekterade och lärde Erasmus för hans arbete med Vulgata. Tanken att en lekman och boktryckare från orten skulle våga korrigera den officiella texten var oroväckande för många.

Kanske var det Estiennes randnoter som oroade teologerna mest. Randnoterna kastade tvivel över trovärdigheten hos texten i Vulgata. Estiennes önskan att klarlägga vissa avsnitt resulterade i att han anklagades för att inkräkta på teologins område. Han tillbakavisade anklagelserna och menade att hans randnoter var enbart korta förklaringar eller att de hade språkvetenskaplig karaktär. Hans randnot till 1 Moseboken 37:35 förklarade till exempel att ordet ”helvete” [latin: infernum] på det här stället inte kunde uppfattas som en plats där de onda straffas. Fakulteten anklagade honom för att förneka själens odödlighet och ”helgonens” medlande kraft.

Men Estienne åtnjöt kungens gillande och beskydd. Frans I visade stort intresse för den tidens forskning, särskilt för sin kunglige boktryckares arbeten. Det sägs att han till och med besökte Estienne och att han vid ett tillfälle väntade tålmodigt när Estienne i sista minuten gjorde några justeringar av en text. Med kungens stöd trotsade Estienne Sorbonne.

Teologerna förbjuder hans bibelutgåvor

Men år 1545 fick händelserna till följd att Sorbonnes stora raseri fokuserades på Estienne. Eftersom de katolska universiteten i Köln, Leuven (Belgien) och Paris insåg fördelen med att ha en enad front mot reformatorerna, hade de tidigare kommit överens om att samarbeta i att censurera oortodoxa läror. När teologerna vid universitetet i Leuven skrev till Sorbonne och uttryckte sin förvåning över att Estiennes bibelutgåvor inte förekom på Parisuniversitetets förteckning över fördömda böcker, ljög teologerna vid Sorbonne när de svarade att de verkligen skulle ha fördömt dem om de hade sett dem. Estiennes fiender inom fakulteten var nu övertygade om att det anseende som de båda fakulteterna i Leuven och Paris hade skulle vara tillräckligt för att övertyga Frans I om sin boktryckares misstag.

Under tiden hade Estienne, som varnats för sina fienders avsikter, gått till kungen. Estienne föreslog att om teologerna framställde en förteckning över alla fel de hade hittat, skulle han vara villig att trycka dessa tillsammans med teologernas rättelser och låta dem följa med varje bibel som såldes. Den lösningen vann kungens gillande. Han bad sin kunglige lektor, Pierre du Chastel, sörja för att det blev gjort. I oktober 1546 skrev fakulteten till du Chastel med protester och förklaringar att Estiennes bibelutgåvor var ”föda för dem som förnekar tron och stöder de allmänt utbredda ... kätterska lärorna” och att utgåvorna var så fulla av fel att de förtjänade att ”fullständigt utplånas och utrotas”. Kungen blev inte övertygad, utan befallde nu personligen fakulteten att framställa en förteckning över de passager de ogillade, så att de kunde tryckas tillsammans med Estiennes bibelutgåvor. Teologerna lovade att göra så, men i själva verket gjorde de allt de kunde för att slippa framställa en detaljerad förteckning över förmodade fel.

Frans I dog i mars 1547, och därmed miste Estienne den mäktigaste av sina allierade mot Sorbonnes makt. När Henrik II tillträdde tronen, förnyade han sin fars befallning att fakulteten skulle framställa en förteckning över de ogillade passagerna. Men Henrik II iakttog hur de tyska furstarna använde sig av reformationen i politiska syften och var inte så intresserad av de förmodade för- eller nackdelarna med den kunglige boktryckarens bibelutgåvor, utan var mer intresserad av att bevara Frankrike katolskt och förenat under sin nye kung. Den 10 december 1547 beslutade kungens riksråd att försäljningen av Estiennes bibelutgåvor skulle förbjudas tills teologerna kunde framställa sin förteckning över ogillade passager.

Anklagad för att vara kättare

Fakulteten sökte nu orsaker att få fallet Estienne överlämnat till en speciell domstol som nyligen hade upprättats för att pröva fall av kätteri. Estienne var väl medveten om vilken fara han befann sig i. Inom två år efter det att domstolen hade grundats var den känd som chambre ardente, dvs. ”det brinnande rummet”. Omkring 60 offer skickades till pålen, däribland några boktryckare och bokförsäljare som brändes levande på Place Maubert, bara några få minuters gångväg från Estiennes hem. Hans hus blev upprepade gånger genomsökt efter minsta bevis mot honom. Över 80 vittnen utfrågades. Den som kunde ange honom lovades en fjärdedel av det han ägde om han kunde dömas skyldig till kätteri. Men ändå var deras enda bevis mot honom det som han öppet hade publicerat i sina bibelutgåvor.

Återigen befallde kungen att förteckningen över det fakulteten hade ogillat skulle lämnas till hans riksråd. Fakulteten svarade omedgörligt att ”teologer inte har för vana att i skrift uttrycka orsakerna till att de fördömer något som kätterskt, utan att de endast kan svara på det genom det talade ordet, som man måste tro på, för annars blir det inte någon ände på allt skrivande”. Henrik gav efter. Det slutliga förbudet utfärdades. Så gott som alla bibliska verk som Estienne hade framställt fördömdes. Även om han hade undkommit lågorna på Place Maubert, beslöt han sig för att lämna Frankrike inför möjligheten av ett totalförbud mot hans bibelutgåvor och sannolikheten för ytterligare ofredanden.

Boktryckare i landsflykt

I november 1550 flyttade Estienne till Genève i Schweiz. I Frankrike hade fakulteten gjort det olagligt att publicera vilken som helst bibelutgåva utom Vulgata. När Estienne nu var fri att publicera vad han ville, tryckte han om sitt grekiska ”Nya testamente” år 1551 med två latinska utgåvor (Vulgata och Erasmus’) i parallella spalter. År 1552 följde han upp detta verk med en fransk översättning av de grekiska skrifterna tillsammans med Erasmus’ latinska text. I dessa båda utgåvor introducerade Estienne sitt system att dela upp bibeltexten i numrerade verser — samma system som används över hela världen i våra dagar. Även om andra tidigare hade provat med olika system för versindelning, blev Estiennes indelning den som accepterades. Hans franska bibelutgåva av år 1553 var den första kompletta bibelutgåvan som innehöll hans versindelning.

Estiennes latinska bibelutgåva av år 1557 med två versioner är också anmärkningsvärd för bruket av Guds egennamn, Jehova, i de hebreiska skrifterna. I marginalen till den andra psalmen anmärkte han att ersättningsordet ʼAdho·nạj för det hebreiska tetragrammet (יהוה) uteslutande grundade sig på judisk vidskepelse och borde förkastas. I sin utgåva använde Estienne sig av kursiv stil för att markera de latinska ord som hade lagts till för att texten skulle få samma innebörd som den hebreiska texten. Det här bruket infördes senare i andra bibelutgåvor, ett arv som ofta har förbryllat våra dagars läsare som är vana vid det moderna bruket av kursiv stil för att ange eftertryck.

Estienne var fast besluten att låta det som han hade lärt sig bli tillgängligt för andra, och han vigde hela sitt liv åt att publicera Bibeln. De som i våra dagar sätter värde på Guds ord kan vara tacksamma för hans ansträngningar och för deras arbete vilka har bemödat sig om att låta orden i Bibeln framträda så som de ursprungligen blev nedskrivna. Den utveckling som de började fortsätter när vi vinner exaktare kännedom om de forntida språken och upptäcker äldre och exaktare handskrifter av Guds ord. Strax innan Estienne dog år 1559 arbetade han med en ny översättning av de grekiska skrifterna. Han tillfrågades: ”Vem kommer att köpa den? Vem kommer att läsa den?” Han svarade med tillförsikt: ”Alla som har lärt sig gudaktig hängivenhet.”

[Fotnoter]

[Bild på sidan 10]

Robert Estiennes ansträngningar har hjälpt generationer av bibelstuderande

[Bildkälla]

Bibliothèque Nationale, Paris

[Bild på sidan 12]

Estiennes lärorika illustrationer har tagits efter i många år

[Bildkälla]

Bibliothèque Nationale, Paris