Katarerna — Var de kristna martyrer?

”SLÅ ihjäl dem alla, Gud känner de sina.” Den sommardagen år 1209 slaktades befolkningen i Béziers i södra Frankrike. Munken Arnold Amalric, som var utsedd till påvligt sändebud, legat, i spetsen för de katolska korsfararna, visade ingen barmhärtighet. När hans män frågade hur de skulle kunna skilja mellan katoliker och kättare, uppges han ha gett det ökända svaret ovan. Katolska historiker mildrar svaret till: ”Oroa er inte. Jag tror att mycket få [kättare] kommer att bli omvända.” Vad det exakta svaret än var, blev följden att minst 20.000 män, kvinnor och barn slaktades av omkring 300.000 korsfarare, ledda av den katolska kyrkans prelater.

Vad var det som föranledde den här massakern? Den var inledningen till albigenserkriget, det korståg mot albigenserna som påven Innocentius III hade utlyst mot så kallade kättare i provinsen Languedoc i södra Frankrike. Innan korståget var över omkring 20 år längre fram, hade förmodligen en miljon människor — katarer, valdenser och även många katoliker — förlorat livet.

Avvikande religiösa åsikter i medeltidens Europa

Handelns snabba tillväxt på 1000-talet medförde stora förändringar i de sociala och ekonomiska strukturerna i medeltidens Europa. Städer växte upp för att härbärgera det växande antalet yrkesmän och handelsmän. Detta skapade grogrunden för nya idéer och uppfattningar. Avvikande religiösa åsikter slog rot i Languedoc, där en anmärkningsvärt tolerant och avancerad kultur frodades som ingen annanstans i Europa. Staden Toulouse i Languedoc var den tredje rikaste metropolen i Europa. Det var den värld där trubadurerna levde och verkade, och en del av deras dikter anspelade på politiska och religiösa företeelser.

Uppslagsverket Revue d’histoire et de philosophie religieuses beskriver den religiösa situationen på 1000- och 1100-talen i följande ordalag: ”På 1100-talet, liksom under det föregående århundradet, fortsatte man att ifrågasätta prästernas moral, deras välstånd, deras korruption och deras omoraliskhet, men det var i huvudsak deras rikedom och makt, deras maskopi med de världsliga myndigheterna och deras servilitet som kritiserades.”

Vandrarpredikanter

Också påven Innocentius III insåg att den hejdlösa korruptionen inom kyrkan bar skulden för att antalet oliktänkande vandrarpredikanter i Europa växte, i synnerhet i södra Frankrike och norra Italien. Det stora flertalet av dessa var antingen katarer eller valdenser. Han läxade upp prästerna för att de inte undervisade folket. Han sade: ”Barnen behöver det bröd som ni inte bryr er om att bryta åt dem.” Men i stället för att ivra för biblisk undervisning åt folket hävdade Innocentius att ”den gudomliga Skriften har sådant djup att inte endast de enkla och obildade, utan också de kloka och lärda, helt saknar förutsättningar att förstå den”. Alla utom prästerna förbjöds att läsa Bibeln, och prästerna tilläts bara läsa den på latin.

För att motverka dessa oliktänkande vandrarpredikanters förkunnelse godkände påven bildandet av predikarorden, eller dominikanorden. Till skillnad från det välmående katolska prästerskapet skulle dessa tiggarmunkar vara kringvandrande predikanter med uppdrag att försvara den katolska ortodoxa läran mot ”kättarna” i södra Frankrike. Påven sände också legater som skulle resonera med katarerna och försöka föra dem tillbaka in i den katolska fållan. Eftersom dessa ansträngningar misslyckades och ett av de påvliga sändebuden dödades, förmodligen av en kättare, utlyste Innocentius III korståget mot albigenserna år 1209. Albi var en av de städer där katarerna var särskilt talrika, och därför kallade kyrkliga krönikörer katarerna för albigenser [franska: albigeois] och använde det uttrycket om alla ”kättare” i det området, inbegripet valdenserna. (Se rutan här nedan.)

Vilka var katarerna?

Ordet ”katar” kommer av det grekiska ordet ka·tha·rọs, som betyder ”ren”. Från 1000-talet till 1300-talet spred sig katarismen i synnerhet i Lombardiet i norra Italien och i Languedoc. Katarernas trosuppfattningar var en blandning av orientalisk dualism och gnosticism, som förmodligen införts av utländska handelsmän och missionärer. The Encyclopedia of Religion definierar katarernas dualism som tron på ”två principer: en god, som styrde allt som var andligt, och en ond, som var ansvarig för den materiella världen, inbegripet människans kropp”. Katarerna ansåg att Satan hade skapat den materiella världen, som oåterkalleligt var dömd till undergång. Deras hopp var att bli räddade från den onda, materiella världen.

Katarerna var uppdelade i två klasser: de fullkomliga och de troende. De fullkomliga invigdes efter ett års prövotid genom en rit som kallades consolamentum. Riten innebar andedop genom handpåläggning och ansågs befria aspiranten från Satans herravälde, rena honom eller henne från all synd och förläna den heliga anden. Detta gav upphov till beteckningen ”fullkomlig”, som användes om den relativt lilla elit som tjänstgjorde som präster i förhållande till de troende. De fullkomliga avlade löften om avhållsamhet, kyskhet och fattigdom. Om en fullkomlig var gift måste han eller hon lämna sin äktenskapspartner, eftersom katarerna trodde att sexuellt umgänge var den ursprungliga synden.

De troende levde inte ett asketiskt liv, men de anammade katarernas läror. Genom att vördnadsfullt knäböja för de fullkomliga i en ritual som kallades melioramentum bad de troende om förlåtelse och en välsignelse. För att de troende skulle kunna leva ett normalt liv ingick de en convenenza, eller överenskommelse, med de fullkomliga, vilken innebar att de fick ta emot andedopet, eller consolamentum, på dödsbädden.

Inställning till Bibeln

Även om katarerna i stor utsträckning citerade Bibeln, ansåg de att den huvudsakligen innehöll allegorier och fabler. De menade att större delen av de hebreiska skrifterna härrörde från Djävulen. De använde vissa delar av de grekiska skrifterna, till exempel sådana texter som ställer köttet i kontrast till anden, för att stödja sin dualistiska filosofi. I bönen Fader vår bad de om ”vårt supersubstantiella bröd” (vilket avsåg ”andligt bröd”) i stället för om ”vårt dagliga bröd”, eftersom materiellt bröd var ett nödvändigt ont i deras ögon.

Många av katarernas läror stod i direkt strid med Bibeln. De trodde till exempel på själens odödlighet och reinkarnation. (Jämför Predikaren 9:5, 10; Hesekiel 18:4, 20.) De grundade också en del trosuppfattningar på apokryfiska texter. Trots detta bidrog katarerna ändå i viss utsträckning till att göra Bibeln bättre känd på medeltiden, eftersom de översatte delar av den till folkets språk.

Inte kristna

De fullkomliga ansåg att de var de rättmätiga efterträdarna till apostlarna, och följaktligen kallade de sig ”kristna” och underströk detta genom att lägga till ”sanna” eller ”goda”. Många av katarernas trosuppfattningar var dock främmande för kristendomen. Katarerna erkände visserligen att Jesus var Guds Son, men de förnekade att han kom i köttet och att han gav sitt liv som en lösen. De misstolkade Bibelns fördömande av köttet och världen och ansåg därför att all materia hade ett ont ursprung. De hävdade att Jesus endast kunde ha haft en andlig kropp och att han medan han var på jorden endast föreföll att ha en köttslig kropp. I likhet med avfällingarna i det första århundradet var katarerna ”sådana som inte bekänner Jesus Kristus såsom kommen i köttet”. — 2 Johannes, vers 7.

I boken Medieval Heresy skriver M. D. Lambert att katarerna ”ersatte kristen moral med obligatorisk askes ... ; de bortsåg från lösenoffret genom att vägra att erkänna den frälsande kraften i ... [Kristi död]”. Han anser att ”de fullkomliga hade sina sanna själsfränder bland asketikerna i Orienten, bland buddhistprästerna och fakirerna i Kina och Indien, bland dem som var invigda i de orfiska mysterierna eller bland gnosticismens lärare”. Enligt katarernas tro var räddningen eller frälsningen inte beroende av Jesu Kristi lösenoffer, utan snarare av consolamentum, dopet i den heliga anden. För dem som på så sätt hade blivit renade skulle döden skänka befrielse från materien.

Ett oheligt korståg

Den stora massan, som hade tröttnat på prästerskapets utsugarmetoder och omfattande dekadens, tilltalades av katarernas levnadssätt. De fullkomliga betraktade katolska kyrkan och dess hierarki som ”Satans synagoga” och ”modern till skökorna” i Uppenbarelseboken 3:9 och 17:5. Katarismen blomstrade och minskade avsevärt kyrkans inflytande i södra Frankrike. Påven Innocentius III reagerade genom att igångsätta och finansiera det så kallade albigenserkriget, det första korståg som organiserats inom kristenheten mot till bekännelsen kristna.

Genom brev och legater ansatte påven de katolska kungarna, grevarna, hertigarna och riddarna i Europa. Han utlovade kyrkans ynnest och Languedocs rikedomar åt alla som ville kämpa för att utplåna kätteriet ”genom vilka medel som helst”. Hans maning ljöd inte för döva öron. Ledda av katolska prelater och munkar drog en blandad här av korsfarare från norra Frankrike, Flandern och Tyskland söderut längs Rhônedalen.

Ödeläggandet av Béziers markerade början på ett erövringskrig som förhärjade Languedoc i en orgie av eld och blod. Albi, Carcassonne, Castres, Foix, Narbonne, Termes och Toulouse intogs alla av de blodtörstiga korsfararna. I sådana katariska fästen som Cassès, Minerve och Lavaur blev hundratals av de fullkomliga brända på bål. Enligt munken och krönikören Pierre des Vaux-de-Cernay ”brände korsfararna de fullkomliga levande med stor glädje”. År 1229, efter 20 års strider och förödelse, kom Languedoc att lyda under franska kronan. Men slaktandet var ännu inte över.

Inkvisitionen utdelar dödsstöten

År 1231 inrättade påven Gregorius IX den påvliga inkvisitionen för att ge stöd åt den väpnade kampen.a Det inkvisitoriska systemet grundades till att börja med på fördömanden och hot om våld och senare på systematisk tortyr. Syftet var att få bukt med det som svärdet inte hade kunnat förgöra. Inkvisitorerna — mestadels dominikan- och franciskanmunkar — var ansvariga endast inför påven. Döden genom bränning var det officiella straffet för kätteri. Inkvisitorernas fanatism och brutalitet var så stor att människor gjorde revolt, bland annat i Albi och Toulouse. I Avignonet dödades alla inkvisitionsdomstolens ledamöter i en massaker.

När bergsfästet i Montségur, den sista tillflyktsorten för ett stort antal fullkomliga, intogs år 1244, innebar det dödsstöten för katarismen. Omkring 200 män och kvinnor brändes på bål i en massavrättning. Under de år som följde spårade inkvisitionen upp de återstående katarerna. Den siste kataren uppges ha bränts på bål i Languedoc år 1330. I boken Medieval Heresy sägs det: ”Katarismens fall var inkvisitionens mest utmärkande bedrift.”

Katarerna var långt ifrån sanna kristna. Men rättfärdigade deras kritik av katolska kyrkan att de blev så grymt utrotade av så kallade kristna? Deras katolska förföljare och mördare vanärade Gud och Kristus och gav en missvisande bild av den sanna kristendomen när de torterade och slaktade dessa tiotusentals oliktänkande.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 28]

VALDENSERNA

Mot slutet av 1100-talet v.t. finansierade Pierre Valdès, också kallad Petrus Valdus, en rik köpman i Lyon, de första översättningarna av delar av Bibeln till olika lokala provensalska dialekter, de språk som folk talade i södra och sydöstra Frankrike. Han var en uppriktig katolik, lämnade sin affärsrörelse och ägnade sig åt att predika evangeliet. Många andra katoliker som kände avsky för prästerskapets korruption följde honom och blev vandrarpredikanter.

Valdès mötte snart fientlighet från prästerna i området, vilka övertalade påven att förbjuda hans offentliga predikande. Han uppges ha svarat: ”Man måste lyda Gud mer än människor.” (Jämför Apostlagärningarna 5:29.) Hans framhärdande ledde till att han blev exkommunicerad. Hans efterföljare som kallades valdenser, eller de ”fattiga från Lyon”, strävade nitiskt efter att följa hans exempel och predikade två och två i människors hem. Detta ledde till att deras läror spred sig snabbt i hela södra och östra samt delar av norra Frankrike och även i norra Italien.

I huvudsak förespråkade de en återgång till de första kristnas trosuppfattningar och sedvänjor. De protesterade bland annat mot skärselden, böner för de döda, Mariadyrkan, böner till ”helgonen”, vördnaden för korset, avlaten, nattvardens sakrament och barndopet.b

Valdensernas läror stod i skarp kontrast till de icke-kristna dualistiska lärorna som katarerna omfattade, vilka de ofta förväxlas med. Denna förväxling beror huvudsakligen på katolska polemiker som medvetet försökte identifiera valdensernas förkunnelse med albigensernas, eller katarernas, läror.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 29]

Sju tusen dog i Sankta Maria Magdalena kyrka i Béziers, när korsfarare anställde massaker på 20.000 män, kvinnor och barn