Förenade i tjänst för Gud i goda tider och svåra tider
Berättat av Michel och Babette Muller
”JAG har dåliga nyheter för er”, sade läkaren. ”Ni får glömma missionärslivet i Afrika.” Han såg på min hustru, Babette, och sade: ”Du har bröstcancer.”
Vi var oerhört chockade. Många tankar for genom våra huvuden. Vi hade trott att det här läkarbesöket bara skulle vara en sista efterkontroll. Våra returbiljetter till Benin i Västafrika var redan köpta, och vi hade hoppats att vara tillbaka där inom en vecka. Under vårt 23-åriga äktenskap hade vi upplevt både goda tider och svåra tider. Förvirrade och rädda försökte vi samla oss för kampen mot cancer.
Låt oss börja från början. Michel föddes i september 1947 och Babette i augusti 1945. Vi växte upp i Frankrike och gifte oss år 1967. Vi bodde i Paris. En morgon i början av år 1968 var Babette sen och skulle bege sig i väg till arbetet. En kvinna kom till vår dörr och erbjöd henne en religiös broschyr. Babette tog emot den. Kvinnan frågade sedan: ”Får jag komma tillbaka tillsammans med min man och tala med dig och din man?”
Babette tänkte på sitt arbete. Hon ville att kvinnan skulle ge sig av, så hon sade: ”Okej, okej.”
Michel berättar: ”Jag var inte intresserad av religion, men broschyren fångade min uppmärksamhet, och jag läste den. Några dagar senare kom kvinnan, Joceline Lemoine, tillbaka tillsammans med sin man, Claude. Han var mycket skicklig i att använda Bibeln. Han hade svar på alla mina frågor. Jag var imponerad.
Babette var en god katolik, men hon hade ingen bibel, vilket inte var något ovanligt för katoliker. Hon var mycket entusiastisk över att få se och läsa Guds ord. Genom vårt studium insåg vi att många av de religiösa uppfattningar vi hade fått lära oss var falska. Vi började tala med våra släktingar och vänner om det vi lärde oss. I januari 1969 blev vi döpta Jehovas vittnen. Nio av våra släktingar och vänner döptes en kort tid därefter.”
Vi tjänar där det behövs predikare
Strax efter vårt dop tänkte vi: ”Vi har inga barn, så varför inte börja i heltidstjänsten?” År 1970 slutade vi därför våra arbeten och började som reguljära pionjärer. Vi flyttade till det lilla samhället Magny-Lormes, som ligger i närheten av Nevers i centrala Frankrike.
Det var en svår tid. Det var svårt att finna människor som ville studera Bibeln. Eftersom vi inte fick tag i något förvärvsarbete, hade vi ont om pengar. Ibland hade vi bara potatis att äta. Den vintern kunde temperaturen sjunka till minus 20 grader. Vi kallade den tid vi bodde där för de sju magra kornas tid. — 1 Moseboken 41:3.
Men Jehova uppehöll oss. En dag, när vi nästan inte hade någon mat kvar, kom brevbäraren med en stor kartong med ost från Babettes syster. En annan dag, när vi kom hem från tjänsten, möttes vi av några vänner som hade kört 50 mil för att få träffa oss. Dessa bröder hade hört hur svårt vi hade det och hade därför packat sina två bilar fulla med mat åt oss.
Ett och ett halvt år senare förordnade Sällskapet oss att vara pionjärer med särskilt uppdrag. Under de fyra följande åren tjänade vi först i Nevers, sedan i Troyes och slutligen i Montigny-lès-Metz. År 1976 blev Michel förordnad att tjäna som kretstillsyningsman i sydvästra Frankrike.
Två år senare, i samband med en kurs för kretstillsyningsmän, fick vi ett brev från Sällskapet Vakttornet i vilket vi inbjöds att resa utomlands som missionärer. Det sades i brevet att vi kunde välja mellan Tchad och Burkina Faso (då Övre Volta). Vi valde Tchad. Snart fick vi ett annat brev, där vi förordnades att arbeta under avdelningskontoret på Tahiti. Vi hade valt Afrika, en stor kontinent, men snart befann vi oss på en liten ö!
Vi tjänar i södra Stilla havet
Tahiti är en underbar tropisk ö i Stilla havet. När vi kom fram, möttes vi av omkring hundra bröder vid flygplatsen. De välkomnade oss med blomsterkransar. Trots att vi var trötta efter en lång resa från Frankrike, kände vi oss mycket lyckliga.
Fyra månader efter vår ankomst till Tahiti gick vi ombord på en liten segelbåt lastad med torkade kokosnötter. Fem dagar senare nådde vi vårt nya distrikt — Nuku Hiva, en av Marquesasöarna. Det fanns omkring 1.500 invånare på ön, men inga Jehovas vittnen. Vi var de enda.
Förhållandena var primitiva på den tiden. Huset som vi bodde i var litet och gjort av betong och bamburör. Det fanns ingen elektricitet. Vi hade en vattenkran som fungerade ibland, men vattnet var grumligt. För det mesta använde vi regnvatten som vi samlade i en behållare. Det fanns inga asfalterade vägar, bara grusvägar.
Vi var tvungna att hyra hästar för att nå avlägsna delar av ön. Sadlarna var tillverkade av trä och mycket obekväma, speciellt för Babette som aldrig hade ridit på en häst förut. Med hjälp av en machete, som vi hade med oss, röjde vi bort bamburör som hade fallit tvärs över vägen. Så annorlunda mot livet i Frankrike!
Vi höll söndagsmöten, trots att vi var de enda närvarande, men till en början höll vi inte de andra mötena, eftersom vi var ensamma. I stället läste vi tillsammans igenom det stoff som skulle behandlas på mötena.
Efter några månader insåg vi att det inte var bra att fortsätta så här. Michel berättar: ”Jag sade till Babette: ’Vi måste ha lämplig klädsel. Du kan sitta där, och jag sitter här. Jag inleder med bön, och sedan håller vi teokratiska skolan och tjänstemötet. Jag ställer frågorna och du svarar, även om det inte finns några andra i rummet.’ Det var bra att vi gjorde så, eftersom man lätt slöar till i andligt avseende när det inte finns någon församling.”
Det tog tid att få människorna till våra kristna möten. De åtta första månaderna var vi ensamma. Sedan fick vi sällskap av en, två och ibland tre intresserade. Ett år när vi började det årliga firandet av Herrens kvällsmåltid var vi två de enda närvarande, men efter tio minuter kom det några, och då avbröt Michel talet och började om från början.
I dag finns det 42 förkunnare och tre församlingar på Marquesasöarna. En del av dem som vi då besökte är nu döpta, även om den största delen av arbetet har utförts av dem som kom efter oss.
Våra bröder är dyrbara
På Nuku Hiva lärde vi oss att visa tålamod. Bortsett från de mest elementära livsförnödenheterna var vi tvungna att vänta på allting. Om man exempelvis ville skaffa sig en bok, var man tvungen att skicka efter den, och sedan var man tvungen att vänta i två eller tre månader innan man fick den.
Någonting annat som vi lärde oss var att våra bröder är dyrbara. När vi besökte Tahiti och var med vid ett möte och hörde vännerna sjunga, blev vi så rörda att vi fick tårar i ögonen. Visst kan det vara svårt att komma överens med en del bröder, men när man är ensam inser man hur gott det är att få vara tillsammans med sina bröder och systrar. År 1980 beslöt Sällskapet att vi skulle återvända till Tahiti och arbeta i kretstjänsten. Den varma gästfrihet som vännerna där visade oss och deras kärlek till predikoarbetet gjorde att vi kände oss mycket uppmuntrade. Vi tillbringade tre år i kretstjänsten på Tahiti.
Från ö till ö
Därefter förordnades vi att tjäna vid ett missionärshem i Raiatea, en annan ö i Stilla havet. Vi var där i omkring två år. Efter Raiatea fick vi arbeta i kretstjänsten på Tuamotuöarna. Vi besökte 25 av de 80 öarna med båt. Det var svårt för Babette, eftersom hon blev sjösjuk varje gång hon åkte båt.
Babette säger: ”Det var fruktansvärt! Jag var sjuk hela tiden vi var i båten. Om vi var till sjöss fem dagar, så var jag sjuk fem dagar. Inga mediciner hjälpte. Men trots att jag var sjuk, tyckte jag att havet var vackert. Det var en underbar syn. Delfiner simmade i kapp med båten. De brukade ofta hoppa upp ur vattnet när man klappade i händerna!”
Efter fem år i kretstjänsten blev vi återigen förordnade att tjäna på Tahiti. Under de två åren vi var där upplevde vi åter goda tider i predikotjänsten. Under ett och ett halvt år fördubblades vår församling från 35 till 70 förkunnare. Tolv av dem som vi studerade Bibeln med döptes strax innan vi reste därifrån. En del av dem tjänar nu som äldste i den församlingen.
Allt som allt var vi 12 år i södra Stilla havet. Sedan fick vi ett brev från Sällskapet där det stod att det inte längre behövdes några missionärer på öarna, eftersom församlingarna nu var så starka. När vi kom till Tahiti, fanns det där omkring 450 förkunnare, och när vi reste därifrån, fanns det över tusen.
Äntligen Afrika!
Vi återvände till Frankrike. En och en halv månad senare fick vi ett nytt förordnande av Sällskapet — Benin i Västafrika. Det hade varit vår önskan att få resa till Afrika 13 år tidigare, så vi var verkligen lyckliga.
Vi kom till Benin den 3 november 1990 och var bland de första missionärerna som kom dit efter det att det 14 år långa förbudet mot predikoverket hade upphävts. Det var mycket spännande. Vi hade inga problem med att finna oss till rätta, eftersom förhållandena liknade dem i Stilla havet. Människorna är mycket vänliga och gästfria. Man kan stanna och tala med vem som helst som man träffar på gatan.
Bara några veckor efter det att vi hade kommit till Benin upptäckte Babette en knöl i bröstet. Vi gick därför till en liten klinik i närheten av det nyligen upprättade avdelningskontoret. Läkaren undersökte henne och sade att hon behövde opereras mycket snart. Nästa dag gick vi till en annan klinik, där vi träffade en europeisk läkare, en gynekolog från Frankrike. Hon sade också att vi genast måste resa till Frankrike, så att Babette kunde bli opererad. Två dagar senare satt vi på ett flygplan på väg mot Frankrike.
Vi var ledsna över att behöva lämna Benin. Bröderna var lyckliga över att ha nya missionärer i landet, nu när det återigen rådde religionsfrihet, och vi var glada över att få vara där. Vi var därför förkrossade över att behöva resa därifrån efter att ha varit i landet bara några veckor.
När vi kom till Frankrike, bekräftade den kirurg som undersökte Babette att hon måste bli opererad. Läkarna handlade snabbt. De utförde en liten operation på Babette, och hon blev utskriven från sjukhuset dagen därpå. Vi trodde att det hela var över nu.
Åtta dagar senare träffade vi kirurgen igen. Det var då han talade om för oss att Babette hade bröstcancer.
Babette tänker tillbaka på hur hon kände sig då och säger: ”Till en början var jag inte så upprörd som Michel, men dagen efter det att vi hade fått beskedet kände jag ingenting. Jag kunde inte gråta. Jag kunde inte le. Jag trodde att jag skulle dö. För mig var cancer detsamma som döden. Min inställning var: Vi får göra det som måste göras.”
Kampen mot cancern
Vi fick det tråkiga beskedet på fredagen, och man planerade att Babette skulle genomgå en andra operation på tisdagen. Vi hade bott hos Babettes syster, men hon var också sjuk, så vi kunde inte bo kvar i hennes lilla lägenhet.
Vi funderade på vart vi skulle ta vägen. Då kom vi ihåg Yves och Brigitte Merda, ett par som vi hade bott hos tidigare. Det här paret hade varit mycket gästfria mot oss. Vi ringde därför till Yves och talade om för honom att Babette behövde genomgå en operation och att vi inte visste var vi skulle bo. Vi sade också att Michel behövde ett arbete.
Yves såg till att Michel fick ett arbete, nämligen att sköta hans hus. Bröderna stöttade och uppmuntrade oss kärleksfullt på många sätt. De hjälpte oss också ekonomiskt. Sällskapet betalade Babettes vårdkostnader.
Operationen var omfattande. Läkarna var tvungna att operera bort lymfkörtlarna och bröstet. De satte omedelbart in kemoterapi. Efter en vecka kunde Babette lämna sjukhuset, men hon måste återvända dit var tredje vecka för att få ytterligare kemoterapi.
Bröderna i församlingen var mycket hjälpsamma under den tid som Babette fick vård. En syster, som också hade haft bröstcancer, var till stor uppmuntran. Hon talade om för Babette vad hon hade att vänta och gav henne mycket tröst.
Men vi var bekymrade för vår framtid. När Michel och Jeanette Cellerier lade märke till det, bjöd de ut oss på restaurang.
Vi sade till dem att vi måste ge upp missionärstjänsten och att vi inte kunde resa tillbaka till Afrika igen. Men broder Cellerier sade: ”Vad? Vem säger att ni måste ge upp missionärstjänsten? Den styrande kretsen? Bröderna i Frankrike? Vem har sagt det?”
”Ingen har sagt det”, svarade Michel. ”Jag säger det.”
”Nej, nej!” svarade broder Cellerier. ”Det är klart att ni skall resa tillbaka!”
Efter kemoterapin fick Babette strålbehandling till slutet av augusti 1991. Läkarna sade att det inte fanns något som hindrade att vi återvände till Afrika, förutsatt att Babette kom tillbaka till Frankrike för regelbundna efterkontroller.
Tillbaka till Benin
Vi skrev därför till högkvarteret i Brooklyn och bad att få börja i missionärstjänsten igen. Vi väntade med spänning på svaret. Dagarna släpade sig fram. Till sist kunde Michel inte vänta längre, utan han ringde till Brooklyn och frågade om bröderna hade fått vårt brev. De sade att de hade övervägt saken — vi kunde resa tillbaka till Benin! Vi var verkligen tacksamma mot Jehova!
Familjen Merda ordnade med en stor bjudning för att fira nyheten. I november 1991 återvände vi till Benin, och bröderna välkomnade oss med en fest!
Babette verkar må bra nu. Allt emellanåt har vi rest tillbaka till Frankrike, och hon har genomgått en fullständig läkarkontroll, men läkarna har inte hittat några spår av cancer. Vi är glada att vara tillbaka på vårt missionärsdistrikt. Vi känner att vi behövs i Benin, och Jehova har välsignat vårt arbete. Sedan vi kom tillbaka, har vi hjälpt 14 personer att kvalificera sig för dop. Fem av dem är nu reguljära pionjärer, och en har förordnats till biträdande tjänare. Vi har också sett vår lilla församling växa och delas upp i två församlingar.
Under årens lopp, då vi har tjänat Jehova som man och hustru, har vi fått del av många välsignelser och har lärt känna många underbara människor. Men vi har också blivit styrkta av Jehova och fått lära oss att framgångsrikt uthärda prövningar. Likt Job har vi inte alltid förstått varför saker och ting har tagit den vändning de har gjort, men däremot har vi insett att Jehova alltid har funnits där till vår hjälp. Det är som Bibeln säger: ”Se! Jehovas hand har inte blivit för kort, så att den inte kan rädda, inte heller har hans öra blivit för tunghört, så att det inte kan höra.” — Jesaja 59:1.
[Bild på sidan 23]
Michel och Babette Muller klädda i traditionella dräkter i Benin
[Bilder på sidan 25]
Missionärstjänst bland polynesier på den tropiska ön Tahiti