Guds ord gör ”underverk”
BERÄTTAT AV THÉRÈSE HÉON
En dag år 1965 gick jag in på en firma och erbjöd lösnummer av tidskrifterna Vakttornet och Vakna! till affärsmännen. Då jag vände mig om för att gå, hörde jag en smäll. En kula slog i golvet intill mina fötter. ”Det är så man skall behandla Jehovas vittnen”, sade en av affärsmännen hånfullt.
DEN händelsen skrämde mig — men inte tillräckligt för att jag skulle ge upp heltidstjänsten. Bibelns sanningar som jag hade lärt känna var alldeles för dyrbara för att någonting skulle få mig att överge tjänsten. Låt mig förklara varför jag säger så.
Efter det att jag föddes i juli 1918 bosatte sig mina föräldrar i Cap-de-la-Madeleine, en liten by i Quebec i Canada, känd som Underverksbyn. Besökare strömmade hit för att betyga sin vördnad vid kyrkan som är helgad åt jungfru Maria. Även om de påstådda underverken av Maria inte kan bevisas, har Guds ord utfört sådant som praktiskt taget är underverk i många människors liv, medan byn växt till en stad med över 30.000 invånare.
När jag var omkring 20 år, såg min far att jag var intresserad av religion och gav mig sin bibel. När jag började läsa den, blev jag chockad över att få lära mig att bilddyrkan klart och tydligt fördöms i 2 Moseboken, kapitel 20. Jag förlorade genast förtroendet för katolska kyrkans läror och slutade besöka mässan. Jag ville inte dyrka statyer. Jag kan fortfarande komma ihåg att min far sade: ”Thérèse, skall du inte gå i kyrkan?” ”Nej”, svarade jag, ”jag läser Bibeln.”
Även sedan jag gifte mig i september 1938, fortsatte bibelläsning att vara en del av mitt liv. Eftersom min man, Rosaire, ofta arbetade på kvällen, gjorde jag det till en vana att läsa Bibeln medan han var på arbetet. Jag kom snart till den slutsatsen att Gud måste ha ett folk, och jag började leta efter det.
Jag börjar söka efter Guds folk
På grund av det jag hade lärt mig i kyrkan då jag var ung, var jag rädd att gå till sängs av fruktan för att vakna upp i helvetet. För att bekämpa sådan fruktan brukade jag intala mig själv att en kärlekens Gud inte skulle låta något så hemskt hända. Med tillförsikt fortsatte jag att läsa Bibeln i mitt sökande efter sanningen. Jag var lik den etiopiske eunucken som läste men inte förstod. — Apostlagärningarna 8:26—39.
Omkring år 1957 började min bror André och hans hustru, som bodde i lägenheten under oss, studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Jag bad min svägerska varna mig genom att knacka i taket, när vittnena kom för att predika i huset. På så sätt visste jag när jag inte skulle öppna dörren. En dag glömde hon att varna mig.
Den dagen öppnade jag dörren och träffade Kay Munday, en pionjär, som heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen kallas. Hon talade med mig om Guds namn och förklarade att Gud har ett egennamn — Jehova. När hon hade gått, slog jag upp min egen bibel för att bekräfta att det fanns bibeltexter som understödde det hon hade sagt. Min forskning gjorde mig mycket glad, eftersom det i min bibel stod att Guds namn var Jehova. — 2 Moseboken 6:3, Douay Version, fotnot; Matteus 6:9, 10; Johannes 17:6.
När Kay besökte mig igen, talade vi om den katolska treenighetsläran som går ut på att Gud är tre personer i en Gud. Senare undersökte jag noggrant min egen bibel för att övertyga mig om att den inte lär något om treenigheten. (Apostlagärningarna 17:11) Min egen granskning av Bibeln bekräftade att Jesus inte är jämlik Gud. Han blev skapad. Han hade en början, medan Jehova inte har det. (Psalm 90:1, 2; Johannes 14:28; Kolosserna 1:15—17; Uppenbarelseboken 3:14) Nöjd med det jag fick lära mig ville jag gärna fortsätta de bibliska samtalen.
Under en snöstorm i november 1958 inbjöd Kay mig att vara med vid en kretssammankomst som skulle hållas i en hyrd lokal samma kväll. Jag tackade ja till inbjudan, och jag uppskattade programmet. Vid ett samtal efteråt med ett vittne som kom fram till mig frågade jag: ”Måste alla sanna kristna predika från hus till hus?”
”Ja”, sade han, ”de goda nyheterna måste bli förkunnade, och Bibeln visar att en viktig metod i predikandet är att besöka människor i deras hem.” — Apostlagärningarna 20:20.
Jag var verkligen glad över hans svar! Det övertygade mig om att jag hade funnit Guds folk. Om han hade sagt: ”Nej, det är inte nödvändigt”, då hade jag tvivlat på att jag hade funnit sanningen, eftersom jag kände till vad Bibeln sade om predikande från hus till hus. Från och med då gjorde jag snabba andliga framsteg.
Efter den kretssammankomsten började jag vara med vid Jehovas vittnens möten som hölls i den närbelägna staden Trois-Rivières. Kay och hennes kamrat, Florence Bowman, var de enda vittnen som då bodde i Cap-de-la-Madeleine. En dag sade jag: ”Jag följer med er och predikar i morgon.” De var glada över att jag följde med dem.
Jag predikar i min hemstad
Jag trodde att alla skulle ta emot Bibelns budskap, men jag lärde mig snabbt att så inte var fallet. När Kay och Florence blev förordnade till en annan plats, var jag den enda i staden som predikade Bibelns sanningar från hus till hus. Utan att tveka fortsatte jag ensam att predika i omkring två år, tills jag blev döpt den 8 juni 1963. Samma dag ansökte jag om att få vara feriepionjär, som det hette på den tiden.
Jag fortsatte som feriepionjär i ett år. Då lovade Delvina Saint-Laurent att hon, om jag blev reguljär pionjär, skulle komma till Cap-de-la-Madeleine och samarbeta med mig en gång i veckan. Därför fyllde jag i min pionjäransökan. Sorgligt nog dog Delvina precis två veckor innan jag skulle börja i heltidstjänsten. Vad skulle jag göra? Jag hade ju fyllt i ansökan och ville inte ändra mina planer. I oktober 1964 började jag därför min levnadsbana i heltidstjänsten. Under de fyra följande åren gick jag ensam från hus till hus.
De hängivna katolikerna i Cap-de-la-Madeleine var ofta fientligt inställda. Några kallade på polisen i ett försök att hindra mig från att predika. En dag, som jag nämnde i inledningen, försökte en affärsman skrämma mig genom att skjuta nära mina fötter. Detta vållade en hel del uppståndelse i staden. Den lokala TV-stationen kallade det för en förföljelsekampanj mot Jehovas vittnen. Hela händelsen resulterade i ett gynnsamt vittnesbörd. Tio år senare blev för övrigt en släkting till den affärsman som sköt mot mig själv ett Jehovas vittne.
”Underverk” genom Guds ord
Under årens lopp har jag sett hur muren av motstånd mot Bibelns sanningar gradvis har fallit sönder i Cap-de-la-Madeleine. Omkring år 1968 flyttade andra Jehovas vittnen hit, och stadens invånare började visa sig mottagliga för Bibelns sanningar. I början av 1970-talet var det i själva verket en explosionsartad ökning av antalet bibelstudier. Det kom till en punkt då jag var tvungen att be andra vittnen ta över flera av de studier som jag ledde, så att jag kunde fortsätta att ha tid över till tjänsten från hus till hus.
En dag tog en ung kvinna emot den bibelförklarande boken Sanningen som leder till evigt liv. Hon sällskapade då med en ung man som hette André, en brottsling som såg ut som en bråkmakare, och han deltog i samtalet. Ett resonemang med André väckte hans intresse, och ett bibelstudium sattes i gång. Kort därefter började han tala med sina vänner om det som han fick lära sig.
Vid ett tillfälle studerade jag Bibeln med fyra gangstrar — en av dem sade inte så mycket, men lyssnade en hel del. Han hette Pierre. Omkring klockan två en natt hörde min man och jag att någon knackade på dörren. Föreställ dig scenen: Fyra gangstrar stod där vid dörren och hade frågor att ställa till mig. Som tur var klagade Rosaire aldrig över sådana olägliga besök.
Till en början var alla fyra männen med vid mötena. Men det var bara André och Pierre som höll ut. De började leva i överensstämmelse med Guds normer och blev döpta. I mer än 20 år har båda männen nu troget tjänat Jehova. När de började studera, var de ökända för sin brottsliga verksamhet och hölls under uppsikt av polisen. Ibland kom polisen och letade efter dem efter bibelstudiet eller under ett församlingsmöte. Jag är glad att jag predikade för ”alla slags människor”. Därigenom fick jag med egna ögon se hur Guds ord åstadkommer förändringar som ter sig som verkliga underverk. — 1 Timoteus 2:4.
Om man hade sagt till mig i början av min tjänst att det skulle bli en Rikets sal i Cap-de-la-Madeleine och att den skulle vara fylld med Jehovas folk, skulle jag inte ha trott det. Till min glädje har den lilla församlingen i den närbelägna staden Trois-Rivières vuxit till sex blomstrande församlingar, inbegripet den i Cap-de-la-Madeleine, som kommer tillsammans i tre Rikets salar.
Jag har personligen haft glädjen att få hjälpa omkring 30 personer att nå fram till överlämnande och dop. Nu, vid 78 års ålder, kan jag verkligen säga att jag är glad över att jag överlämnade mitt liv åt Jehova. Jag måste dock erkänna att jag har haft stunder då jag känt mig modfälld. För att med framgång bekämpa sådana perioder slår jag alltid upp Bibeln och läser några stycken som ger mig mycket vederkvickelse. Det är otänkbart för mig att låta det gå en dag utan att läsa Guds ord. Särskilt uppmuntrande är Johannes 15:7, där det sägs: ”Om ni förblir i gemenskap med mig och mina uttalanden förblir i er, be då om vad ni vill, och det skall ske er.”
Det är min förhoppning att få träffa Rosaire i den nya världen som nu är så nära. (2 Petrus 3:13; Uppenbarelseboken 21:3, 4) Kort före sin död år 1975 gjorde han fina framsteg hänemot dopet. Som förhållandet är nu är jag besluten att hålla ut i heltidstjänsten och fortsätta att glädjas i Jehovas verk.