Med blicken och hjärtat koncentrerade på lönen
BERÄTTAT AV EDITH MICHAEL
I början av 1930-talet, när vi bodde utanför Saint Louis i Missouri i USA, fick vi besök av ett Jehovas vittne. Just då brast klädstrecket, och mors skinande vita tvätt föll ner på den smutsiga marken. Förkunnaren erbjöd mor några böcker, och mor skaffade sig dem bara för att bli av med vittnet, ställde dem sedan i bokhyllan och glömde bort dem.
DET var under depressionsåren, och far var arbetslös. En dag frågade han om det fanns något att läsa i huset. Mor berättade för honom om böckerna, och han började läsa dem. Efter en stund utropade han: ”Mor, det här är sanningen!”
”Äsch, det är bara en religion som är ute efter pengar, precis som alla andra”, svarade hon. Men far bad henne att sätta sig och slå upp bibelställena tillsammans med honom. När hon gjorde det, blev hon också övertygad. Därefter sökte de efter vittnena och fick veta att de brukade samlas i en hyrd lokal i närheten av Saint Louis’ centrum. Lokalen användes också för danstillställningar och andra evenemang.
Far och mor tog med sig mig — jag var i treårsåldern — och de hittade lokalen, men just då var det dans där. Far fick veta när mötena hölls, och vi gick tillbaka senare. Vi började också vara med vid ett varje vecka återkommande bibelstudium som hölls inte så långt från vårt hem, hemma hos den förkunnare som besökte oss första gången. Hon frågade: ”Varför tar ni inte med er era söner också?” Mor skämdes för att tala om att de inte hade några skor, men när hon äntligen berättade det skaffade vittnena skor åt mina bröder, och de började också vara med vid mötena tillsammans med oss.
Mor fick ett distrikt att predika på i närheten av vårt hem, och hon började ta del i tjänsten från hus till hus. Jag följde med, men jag höll mig gömd bakom henne. Innan mor lärde sig att köra bil, var vi tvungna att gå drygt en kilometer för att komma till den buss som tog oss till mötena i Saint Louis. Vi var aldrig borta från mötena, inte ens när det var sträng kyla eller snöoväder.
År 1934 blev mor och far döpta. Jag ville också bli döpt och envisades så länge att mor bad ett äldre vittne tala med mig. Han ställde en hel del frågor till mig på ett sätt som jag kunde förstå. Sedan sade han till mina föräldrar att de inte skulle hindra mig från att bli döpt; det skulle kunna skada min andliga tillväxt. Så jag blev döpt följande sommar, när jag var bara sex år.
Jag tyckte väldigt mycket om broschyren Hem och lycka, och jag hade den med mig överallt. Jag hade den till och med under kudden när jag sov. Jag bad mor läsa den för mig om och om igen, tills jag kunde den utantill. På baksidan av broschyren fanns en bild av en liten flicka med ett lejon i paradiset. Jag sade att jag var den där lilla flickan. Bilden har hjälpt mig att hålla min blick koncentrerad på lönen — livet i Guds nya värld.
Jag var mycket blyg, men jag svarade alltid på Vakttornsstudiet, även om jag darrade av rädsla.
Sorgligt nog slutade far att komma tillsammans med vittnena, eftersom han var rädd att förlora sitt arbete. Det gjorde mina bröder också.
Heltidstjänst
Mor lät pionjärerna, heltidsförkunnarna, ställa upp sin husvagn på baksidan av vårt hus, och jag brukade följa med dem ut i tjänsten efter skolan. Snart ville jag också bli pionjär, men far satte sig emot det. Han tyckte att jag skulle fortsätta skolan, men mor lyckades till sist övertala honom, och jag kunde träda in i heltidstjänsten. Jag blev pionjär i juni 1943, när jag var 14 år. För att kunna hjälpa till med hushållsutgifterna arbetade jag deltid och ibland heltid. Ändå nådde jag målet, 150 timmar i månaden i pionjärtjänsten.
Så småningom hittade jag en pionjärkamrat, Dorothy Craden. Hon hade börjat som pionjär i januari 1943, när hon var 17 år. Dorothy hade varit hängiven katolik, men efter att ha studerat Bibeln i sex månader blev hon döpt. I många år var hon en källa till uppmuntran och styrka för mig, precis som jag var för henne. Vi kom varandra närmare än köttsliga systrar.
Från och med år 1945 arbetade vi tillsammans som pionjärer i några mindre städer i Missouri, där det inte fanns några församlingar. I Bowling Green gjorde vi i ordning en möteslokal. Mor kom och hjälpte oss. Varje vecka besökte vi sedan invånarna där och inbjöd dem till offentliga föredrag som hölls av bröder från Saint Louis. Mellan 40 och 50 personer var närvarande varje vecka. Senare gjorde vi samma sak i Louisiana, där vi hyrde ett frimurartempel. För att täcka hyran för lokalerna placerade vi ut bidragsbössor, och vi fick ihop så mycket att vi kunde betala hyran varje vecka.
Sedan flyttade vi till staden Mexico i Missouri. Där hyrde vi en affärslokal som vi ställde i ordning, så att den lilla församlingen kunde använda den. Själva bodde vi i några rum som låg vägg i vägg med lokalen. Vi hjälpte också till med att anordna offentliga föredrag i Mexico. Därefter flyttade vi till Missouris huvudstad, Jefferson City. Varje vardagsförmiddag besökte vi olika ämbetsmän på deras kontor. I Jefferson City bodde vi i ett rum ovanför Rikets sal tillsammans med Stella Willie. Hon var som en mor för oss.
Från Jefferson City begav vi oss alla tre till Festus och Crystal City, två städer som ligger nära varandra. Vår bostad bestod av ett ombyggt hönshus som låg på baksidan av en intresserad familjs hus. Eftersom det inte fanns några döpta män i församlingen fick vi leda alla mötena. Vi arbetade deltid med att sälja kosmetika. Vi hade inte så mycket i materiellt avseende, nej, i själva verket hade vi inte ens råd med att låta laga skorna. I stället stoppade vi in ny papp i dem varje morgon. Vi hade bara en omgång kläder var som vi tvättade varje kväll.
I början av år 1948, när jag var 19 år, fick Dorothy och jag en inbjudan att gå igenom den 12:e klassen av Vakttornets Bibelskola Gilead för missionärer. Den 6 februari 1949, efter en fem månader lång kurs, utexaminerades de hundra eleverna. Det var en mycket glädjerik tid. Mina föräldrar hade flyttat till Kalifornien, och mor reste ända därifrån för att vara med vid avslutningen.
Vidare till vårt distrikt
Tjugoåtta av missionärerna sändes till Italien. Sex av dem, däribland Dorothy och jag, förordnades att predika i Milano. Den 4 mars 1949 lämnade vi New York med ett italienskt fartyg som hette Vulcania. Resan tog 11 dagar, och den gropiga sjön gjorde de flesta av oss sjösjuka. Broder Benanti mötte oss i hamnstaden Genua och tog oss till Milano med tåg.
När vi kom fram till missionärshemmet i Milano, hade en ung italiensk flicka ställt in blommor i våra rum. Flera år senare gick den här flickan, Maria Merafina, igenom Gilead och återvände till Italien. Hon och jag tjänade tillsammans i samma missionärshem!
Morgonen efter vår ankomst till Milano tittade vi ut genom badrumsfönstret. På baksidan av vårt hem fanns ett stort utbombat hyreshus. En amerikansk bombflygare hade av misstag fällt en bomb över huset, och den dödade samtliga 80 familjer som bodde där. Vid ett annat tillfälle fälldes flera bomber mot en fabrik som dock inte träffades. Bomberna träffade i stället en skola och dödade 500 barn. Amerikanerna var därför inte särskilt omtyckta av befolkningen.
Människorna var trötta på krig. Många sade att om det blev ett nytt krig skulle de inte söka sig till skyddsrummen, utan stanna hemma, vrida på gasen och dö. Vi försäkrade dem om att vi inte var där som representanter för USA eller någon mänsklig regering, utan som representanter för Guds kungarike, som skall göra slut på alla krig och allt det lidande som de för med sig.
Den enda församlingen i storstaden Milano bestod av omkring 20 medlemmar, och den hade sina möten i missionärshemmet. Man hade ännu inte gjort i ordning distrikt att predika på, så vi började förkunna i ett stort hyreshus. Vid första dörren träffade vi herr Giandinotti. Han ville att hans hustru skulle gå ur kyrkan, och därför tog han emot en av våra publikationer. Fru Giandinotti var en uppriktig kvinna och hade många frågor. Hon sade: ”Jag är glad att ni lär er italienska, så att ni kan lära mig vad som står i Bibeln.”
Det var högt i tak i deras lägenhet och belysningen var svag, så på kvällen ställde fru Giandinotti sin stol på bordet för att komma närmare lampan och kunna läsa Bibeln. Hon frågade: ”Om jag studerar Bibeln tillsammans med er, kan jag då ändå fortsätta att gå i kyrkan?” Vi sade till henne att hon själv måste fatta det beslutet. Hon gick i kyrkan på söndagsmorgnarna och kom till våra möten på eftermiddagarna. En dag sade hon: ”Jag skall inte gå i kyrkan mer.”
”Varför det?” frågade vi.
”Därför att de inte undervisar från Bibeln, och jag har funnit sanningen genom att studera Bibeln tillsammans med er.” Hon blev döpt och studerade med många katolska kvinnor som gick i kyrkan dagligen. Senare berättade hon för oss att om vi hade sagt till henne att hon inte skulle gå i kyrkan, skulle hon ha slutat studera, och hon skulle förmodligen aldrig ha lärt känna sanningen.
Nya distrikt
Med tiden blev Dorothy och jag, tillsammans med fyra andra missionärer, förordnade att predika i en annan stad i Italien, nämligen Trieste, som då var ockuperad av brittiska och amerikanska trupper. Det fanns bara omkring tio vittnen där, men antalet ökade. Vi predikade i Trieste i tre år, och när vi åkte därifrån fanns det 40 Rikets förkunnare där, varav 10 var pionjärer.
Vårt nästa distrikt var staden Verona, där det inte fanns någon församling. När kyrkan utövade påtryckningar på myndigheterna, blev vi tvungna att flytta därifrån. Dorothy och jag förordnades att predika i Rom. Där hyrde vi ett möblerat rum, och vårt distrikt låg i närheten av Vatikanen. Efter en tid i Rom flyttade Dorothy till Libanon för att gifta sig med John Chimiklis. Vi hade varit tillsammans i 12 år, och jag saknade henne mycket.
År 1955 öppnades ett nytt missionärshem i en annan del av Rom — på Via Appia Nuova. En av de fyra missionärerna i hemmet var Maria Merafina, flickan som hade ställt in blommor i våra rum den kväll vi kom till Milano. En ny församling bildades i den här delen av Rom. Efter den internationella sammankomsten i Rom den sommaren hade jag privilegiet att få vara med vid sammankomsten i Nürnberg i Tyskland. Så spännande det var att få träffa vänner som hade uthärdat så mycket under Hitlerregimen!
Tillbaka till USA
År 1956 fick jag göra ett uppehåll i missionärstjänsten på grund av hälsoproblem, och jag åkte tillbaka till USA, men privilegiet att tjäna Jehova nu och för all framtid i hans nya värld förlorade jag aldrig ur sikte. Jag planerade att återvända till Italien, men så träffade jag Orville Michael som tjänade vid Jehovas vittnens världshögkvarter i Brooklyn i New York. Vi gifte oss år 1958, efter den internationella sammankomsten i New York.
Strax därefter flyttade vi till Front Royal i Virginia, där vi hade glädjen att tjäna i en liten församling. Vi bodde i en liten lägenhet bakom Rikets sal. I mars 1960 blev vi dock tvungna att resa tillbaka till Brooklyn för att skaffa oss förvärvsarbete, så att vi kunde betala våra räkningar. Vi städade banklokaler på kvällarna, och på så sätt kunde vi fortsätta i heltidstjänsten.
Under tiden vi bodde i Brooklyn dog min far, och min svärmor fick en lindrigare stroke. Vi bestämde oss för att flytta till Oregon för att komma närmare våra mödrar. Både Orville och jag fick deltidsarbete, och vi fortsatte vår pionjärtjänst. Hösten 1964 åkte vi tillsammans med våra mödrar över hela USA för att vara med vid Sällskapet Vakttornets årsmöte i Pittsburgh i Pennsylvania.
Under vårt besök i staten Rhode Island uppmuntrade kretstillsyningsmannen, Arlen Meier, och hans hustru oss att flytta till Rhode Islands huvudstad, Providence, där behovet av Rikets förkunnare var större. Våra mödrar uppmuntrade oss att tacka ja till det här nya uppdraget. När vi kom tillbaka till Oregon, sålde vi därför det mesta av vårt husgeråd, och sedan flyttade vi.
Gileadskolan igen
Sommaren 1965 var vi med vid sammankomsten på Yankee Stadium. Där ansökte vi om att få gå igenom Gileadskolan som gifta. Till vår förvåning fick vi omkring en månad senare anmälningsblanketter som skulle skickas tillbaka inom 30 dagar. Eftersom mors hälsa inte var så bra, oroade jag mig för att jag kanske skulle få flytta till ett avlägset land. Men hon uppmuntrade mig och sade: ”Fyll i de där anmälningsblanketterna. Du vet ju att du alltid bör tacka ja till vilket tjänsteprivilegium Jehova än erbjuder dig!”
Det avgjorde saken. Vi fyllde i blanketterna och skickade in dem. Så överraskade vi blev när vi fick en inbjudan att gå igenom den 42:a klassen, som började den 25 april 1966. Gileadskolan fanns då i Brooklyn i New York. Knappt fem månader senare, den 11 september 1966, utexaminerades 106 elever, däribland vi.
Vi sänds till Argentina
Två dagar efter Gileadavslutningen satt vi på ett peruanskt plan på väg mot Argentina. När vi kom fram till Buenos Aires, möttes vi på flygplatsen av tillsyningsmannen för avdelningskontoret, Charles Eisenhower. Han hjälpte oss igenom tullen och tog oss sedan till avdelningskontoret. Vi fick en dag på oss för att packa upp och komma i ordning. Sedan började språkundervisningen. Den första månaden undervisades vi i spanska 11 timmar om dagen. Den andra månaden läste vi spanska fyra timmar om dagen, och vi började då också ta del i tjänsten på fältet.
Vi stannade i Buenos Aires i fem månader. Därefter blev vi förordnade att predika i Rosario, en stor stad som ligger ungefär fyra timmars tågresa norrut från Buenos Aires. Sedan vi hade tjänat där i 15 månader, sändes vi längre norrut till Santiago del Estero, en stad i den heta ökenprovinsen. Medan vi var där, dog min mor i januari 1973. Jag hade inte sett henne på fyra år. Det som hjälpte mig att klara av min sorg var det säkra hoppet om uppståndelsen och vetskapen om att jag tjänade Jehova där mor önskade att jag skulle vara. — Johannes 5:28, 29; Apostlagärningarna 24:15.
Människorna i Santiago del Estero var vänliga, och det var lätt att sätta i gång bibelstudier. När vi kom dit år 1968, var vi 20—30 personer närvarande vid mötena, men åtta år senare hade vi över hundra förkunnare i vår församling. Dessutom fanns det två nya församlingar på mellan 25 och 50 förkunnare i närliggande städer.
Tillbaka till USA igen
På grund av hälsoproblem blev vi år 1976 förordnade att tjäna som pionjärer med särskilt uppdrag i USA — i Fayetteville i North Carolina. Det bodde många spansktalande människor där. De kom från Centralamerika, Sydamerika, Dominikanska republiken och Puerto Rico och till och med från Spanien. Vi hade många bibelstudier, och med tiden bildades en spansk församling där. Vi tillbringade nästan åtta år på det här distriktet.
Vi behövde emellertid komma närmare min svärmor, som var till åren kommen och rörelsehindrad. Hon bodde i Portland i Oregon. Därför sändes vi till ett nytt distrikt — den spansktalande församlingen i Vancouver i Washington som ligger ganska nära Portland. När vi kom till Vancouver i december 1983 var församlingen liten, men nu kan vi se många nyintresserade personer vara med vid mötena.
I juni 1996 hade jag varit 53 år i heltidstjänsten, och den 1 januari 1996 hade min man varit 55 år i heltidstjänsten. Under dessa år har jag haft privilegiet att hjälpa hundratals människor att lära känna sanningen i Guds ord och att överlämna sitt liv åt Jehova. Många av dem tjänar nu som äldste och som heltidsförkunnare.
Då och då har jag fått frågan om jag inte känner saknad på grund av att jag inte har några barn. Men faktum är att Jehova har välsignat mig med många andliga barn och barnbarn. Ja, mitt liv i Jehovas tjänst har varit givande och meningsfullt. Jag kan hänvisa till Jeftas dotter som använde sitt liv till att tjäna Jehova i templet och som på grund av sitt stora tjänsteprivilegium aldrig kunde skaffa sig barn. — Domarna 11:38—40.
Jag kommer fortfarande ihåg när jag överlämnade mig åt Jehova då jag bara var en liten flicka. Bilden av paradiset är precis lika levande i mitt sinne nu som den var då. Min blick och mitt hjärta är fortfarande koncentrerade på lönen — evigt liv i Guds nya värld. Ja, min önskan är att tjäna Jehova, inte bara i 50 år, utan för all framtid — under Guds kungarikes styre.
[Bild på sidan 23]
Dorothy Craden, som håller händerna på mina axlar, och andra pionjärkamrater år 1943
[Bild på sidan 23]
I Rom tillsammans med några missionärskamrater år 1953
[Bild på sidan 25]
Min man och jag