När katastrofen slår till

Accra, Ghana, 4 juli 1995: De värsta regnen på närmare 60 år vållade svåra översvämningar. Omkring 200.000 personer förlorade alla sina ägodelar, 500.000 tvingades lämna sina hem, 22 miste livet.

San Angelo, Texas, USA, 28 maj 1995: Tornador och hagelstormar svepte fram över staden och dess 90.000 invånare och vållade materiella skador för cirka 120 miljoner dollar.

Kobe, Japan, 17 januari 1995: En jordbävning som varade i endast 20 sekunder lämnade efter sig tusentals döda, tiotusentals skadade och hundratusentals hemlösa.

VI LEVER i vad som kan kallas en katastrofernas tidsålder. En FN-rapport visar att under trettioårsperioden 1963–1992 ökade antalet människor som dödats, skadats eller blivit hemlösa på grund av naturkatastrofer med i genomsnitt 6 procent varje år. Detta dystra faktum har fått FN att proklamera 1990-talet som Det Internationella Årtiondet för Reducering av Naturkatastrofer.

Dramatiska händelser i naturen — till exempel stormar, vulkanutbrott och jordbävningar — leder emellertid inte alltid till katastrof. Det inträffar hundratals sådana händelser varje år utan att människor kommer till skada. Men när dessa händelser förorsakar stora förluster i liv och egendom, då blir de naturkatastrofer.

Att katastroferna ökar i antal och omfattning tycks vara omöjligt att undvika. I boken Naturkatastrofer — människans verk? sägs det: ”Människan ändrar sin miljö så att den gradvis blir mer sårbar för vissa katastrofhändelser. Parallellt med detta ökar människornas egen sårbarhet.” Man ger sedan ett hypotetiskt exempel: ”En mindre kraftig jordbävning i ett tätbefolkat slumområde [kan] mycket väl bli en katastrof vad avser förlust av både människoliv och egendom. Men katastrofen är mera ett resultat av att många fattiga människor bosatt sig i högriskområdet, än av själva skalvet som sådant.”

Personer som är förtrogna med Bibeln har ytterligare en anledning att inte förvåna sig över det ökande antalet naturkatastrofer. För närmare 2.000 år sedan förutsade Jesus Kristus att ”avslutningen på tingens ordning” skulle kännetecknas av bland annat ”hungersnöd och jordbävningar på den ena orten efter den andra”. (Matteus 24:3, 6–8) Bibeln har också förutsagt att människor ”i de sista dagarna” skulle vara egenkära, penningkära, utan naturlig tillgivenhet och utan kärlek till det goda.a (2 Timoteus 3:1–5) Dessa egenskaper får ofta människor att göra sådant som rubbar balansen i naturen, vilket i sin tur leder till att människan blir mer sårbar för naturkrafternas verkningar. Av människor framkallade katastrofer är också en utlöpare av det kärlekslösa samhälle som de flesta av oss tvingas leva i.

Allteftersom vår planet blir mer och mer tättbefolkad, människan ändrar sin miljö så att den blir alltmer sårbar och jordens resurser i allt högre grad missbrukas, kommer naturkatastrofer att vålla allt större förödelse. Att hjälpa de drabbade är en verklig utmaning, som framgår av följande artikel.

[Fotnoter]

[Bildkälla på sidan 3]

Högst upp: Information Services Department, Ghana; till höger: San Angelo Standard-Times

[Bildkälla på sidan 2]

FRAMSIDAN: Maxie Roberts/Courtesy of THE STATE